Ministeriet gratulerar dessutom (4/8)

Idag gratulerar Ministeriet det ursprungliga namnsdagsbarnet som var Aristarchus i den äldsta namnlängden – som gällde före 1901. 1901 blev dagen istället omvandlad till Arne-dagen och det gällde sedan ända till 1985. 1986-1993 blev det tre namnsdagsnamn (Arne, Arna och Arnevi) och 1993-2000 blev det istället Arne och Arnold, och slutligen 2001 blev det den nya standarden.

Idag finns det ingen i Sverige som bär namnet Aristarchus. Det finns dock en (1) som stavar namnet Aristarchos. Grattis på namnsdagen Aristarchos!

Aristarchus var den grekiska astronom och matematiker (född pÃ¥ ön Samos 310 f.kr. och dog c:a 230 f.kr.) som kallades för “antikens Copernikus” och han lade grunden för den vetenskapliga utforskningen av himlakropparna. Aristarchus beräknade bland annat solens och mÃ¥nens storlek. Han placerade dessuom planeterna i solsystemet ri ätt avstÃ¥ndsordning. Aristachus hyllas ocksÃ¥ som föresprÃ¥kare av det heliocentriska solsystemet. (Det heliocentriska solsystemet är alltsÃ¥ där solen (pÃ¥ grekiska helios) ligger i centrum med alla planeterna rörande sig i banor runt om. Tidiga föresprÃ¥kare i kronologisk ordning för en sÃ¥dan världsbild var Yajnavalkya frÃ¥n Mithila (Indien), Herakleides frÃ¥n Pontos, Aristarchus frÃ¥n Samos, Martianus Capella, Aryabhata, Bhaskara, Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno och Galileo Galilei).

Genom att observera månen då den passerade genom jordens skugga under en månförmörkelse, beräknade Aristarchus att jordens diameter är 3 gånger större än månens. (Den korrekta siffran är 3,7). Aristarchus gjorde också ett teoretiskt riktigt, men mindre exakt försök, att bestämma förhållandet mellan solens och månens avstånd från jorden. Månens avstånd från jorden var känt med god noggrannhet. Han försökte mäta solens parallax genom att observera vinkelavståndet mellan månen och solen precis vid halvmåne. Han fann härigenom parallaxen vara 3 grader, vilket är ungeför 20 gånger för stort. Resultatet var att han uppskattade solens avstånd som 20 gånger större än månens avstånd och att solen är 20 gånger större än månen. De korrekta uppgifterna är 390 respektive 370. Aristarchos konstaterade dock ändå korrekt att solen ligger långt bort och är stor.

Svårigheten ligger i att tillräckligt noga avgöra tidpunkten, när månen blir exakt halv. Även Ptolemaios misslyckades med Aristarchus metod några hundra år senare. Antikens astronomer hade helt enkelt inte den tekniska möjligheten att exakt beräkna avstånden till solen och planeterna. Yajnavalkyas bedrifter i samma ärende flera hundra år tidigare i Indien framstår därmed som extraordinär.

Den heliocentriska teorin vann slutligen allmänt gehör och lades fram Ã¥r 1543 av Nicolaus Copernicus. Denne nämner själv Martianus Capellas 8:e bok som sin inspirationskälla. Han vÃ¥gade dock inte berätta om sina teorier och beräkningar pÃ¥ grund av den katolska kyrkan – som föresprÃ¥kade den geocentriska världsbilden. Han gav ut en bok, men den publicerades aldrig förrän han hade dött. Det var inte förrän pÃ¥ 1600-talet, som Galileo Galilei bevisade att den heliocentriska världsbilden var den riktigare. Han ställdes dÃ¥ inför rätta i Vatikanen och hotades med tortyr om han inte slutade att sprida sina “irrläror”. Han sattes i husarrest och tvingades avsvära sig teorierna och slapp pÃ¥ sÃ¥ sätt dela Giordano Brunos öde (att brännas pÃ¥ bÃ¥l). Det var för övrigt efter ett möte med kyrkan där Copernikus avsvor sig sina teorier som han sägs ha muttrat pÃ¥ vägen ut att “och likt förbannat sÃ¥ roterar hon” (om jorden). Det var för övrigt först pÃ¥ 1980-talet, som Vatikanen erkände att de hade haft fel i fallet Galilei. (Brunos kättarbÃ¥l anser man dock fortfarande rättfärdigat…).

Galileis idéer låg till grund för Johannes Kepler och Isaac Newtons arbete och utan dessa herrars arbete hade vi inte haft dagens insikter om himlakroppparna (eller kosmologin för den delen).

Aristarchus Ã¥ sin sida fick aldrig nÃ¥gra lärjungar. Hans hypoteser passade inte in i den dÃ¥tida föreställningsvärlden som hade lämnat den spekulativa perioden och gÃ¥tt in i ett mer auktoritetsbundet skede. Han drabbades av ett känt problem som skulle bli (och är) genomgÃ¥ende för hela filosofihistorien – spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta.

Aristarchus heliocentriska teori föll i glömska för att den ledde bort frÃ¥n det huvudstrÃ¥k som redan hade stakats ut av de skolbildande giganterna inom filosofin: Platon och Aristoteles. Ett huvudstrÃ¥k som gjorde att vi fick vänta i 1800 Ã¥r pÃ¥ en riktigast möjliga världsbild. Den enda andra astronomen under antiken som veterligen stöttade Aristarchus teorier var Seleucus av Seleucia, en Mesopotamisk astronom som levde och verkade ett sekel efter Aristarchus. Aristarchus fick dock till slut en krater pÃ¥ mÃ¥nen uppkallad efter sig. En nÃ¥got senkommen tröst kanske…

Aristarchus av Samos.

Det är onekligen ganska intressant att tänka sig hur världen skulle sett ut om mänskligheten legat 1800 år längre fram i utvecklingen vid det här laget. Kanske hade vi sluppit kyrkans inskränkta dogmer och medeltidens mörka tider. Tanken svindlar när man tänker på vad mänskligheten skulle kunna åstadkommit på 1800 år i fråga om teknisk och humanistisk utveckling. Kanske hade mänskligheten vid det här laget avskaffat allt vad politiska dogmer, krig och sjukdomar heter. Cancer och åldrande hade kanske setts som skräckhistorier från vårt gamla barbariska förflutna. Och möjligen hade mänskligheten redan befolkat andra månar och planeter, både inom och utom vårt eget (heliocentriska) solsystem.

Comments are closed.