I ett litet askfat från Gibraltar

Gibraltar med sin karakteristiska klippa. Image cred: NY Times.

Som tÃ¥gluffare en sommar i södra Spanien fick jag och nÃ¥gra vänner för oss att Ã¥ka till Gibraltar. Vi köpte oss en billig bussresa (som jag berättat om tidigare) och fick gÃ¥ upp sÃ¥ tidigt en morgon att en oss anlände direkt frÃ¥n discot till busshÃ¥llplatsen. Det var faktiskt inte jag, jag själv och min andra kompis hade sovit – säkert 2-3 timmar. Vi var med andra ord rejält trötta och jag började sÃ¥ sakteliga Ã¥ngra att jag hängt med pÃ¥ detta stolleprov.

Fram på förmiddagen anlände vår buss Gibraltar, och visst var det i kolonin precis som i England. Engelska poliser, s.k. ”Bobbies”, med sina karaktäristiska svarta kaskar, engelska pubar i rader och elektroniska affärer som lockade med oförskämt låga priser värdiga en fristat. Dessutom mulnade det på så fort vi korsade gränsen till den engelska kolonin på Gibraltar-klippan och vi fick uppleva regn. Efter fjorton dagars oavbrutet stekande sol var det en smått otrolig upplevelse att konstatera att det ”alltid” regnar i England – oavsett om det handlar om en engelsk koloni vid Medelhavets soldränkta stränder.

Efter dagens rundvandringar Ã¥tervände vi sÃ¥ till slut till bussen. Uttröttade som vi var hade vi  skippat de mest uppenbara turistfällorna – sÃ¥som linbane-resa för att titta pÃ¥ de ökänt ficktjuvande ”Gibraltar-aporna”. Istället ägnade vi dagen bland annat Ã¥t att strosa runt och fota gamla bombplan, utsikten över havet, käka en engelsk pub-lunch, trÃ¥na över priserna i elektronik-butikerna och gÃ¥ pÃ¥ en hologram-utställning. När vi Ã¥terkom till bussen för hemfärden, sÃ¥g vi en försäljare som ställt upp ett litet uppfällbart campingbord vid bussdörren. FörvÃ¥nade och nyfikna tittade vi pÃ¥ vad han hade att sälja, och fick oss en lektion i entreprenörskap till livs. PÃ¥ bordet fanns det smÃ¥ prydliga rader av smÃ¥ askfat i genomskinlig plast, som utbjöds till försäljning. Inbakade i plastfaten fanns en bild pÃ¥ var och en av oss bussresenärer när vi tumlade ut ur bussen i arla morgonstund. I en blixt av klarhet insÃ¥g vi varför det stÃ¥tt en liten knubbig man och fotograferat oss dÃ¥ vi klev ur en turist-buss klockan halv Ã¥tta pÃ¥ morgonen. Vi hade verkligen undrat vad det var för en galning, innan vi glömt bort honom.

Vi såg osedvanligt nyvakna ut på bilden (och det var vi också vid tillfället). Med håret på ände stirrade våra avbildningar förbluffade ut ur det lilla plastaskfatet. Kort sagt såg vi halvt hjärndöda ut. Det är inget ”Kodak-moment” att ta bild på personer då de osmidigt, halvsovande och stelbenta tar sig ur en turistbuss i Gibraltar. Förmodligen inte nån annanstans heller för den delen, och speciellt inte utan förvarning på morgonen efter en natt med näst intill obefintlig sömn.

Vi konstaterade snabbt att även om vi hade rökt, hade knappast ett askfat i plast varit särskilt användbart. En fimpning och det hade varit förstört. En av vännerna bojkottade försäljningen med orden ”han ska dÃ¥ inte tjäna nÃ¥ra pengar pÃ¥ mig”. Vi andra instämde och gick ombord pÃ¥ bussen efter att ha tagit en bild pÃ¥ mannen vid det lilla bordet – som trots allt fick sÃ¥lt en hel del smÃ¥ oanvändbara plastaskfat innehÃ¥llande ovanligt dÃ¥ligt tagna bilder. Förmodligen kunde han pilla isär de osÃ¥lda askfaten ta ut bilden och stoppa in en nytagen bild frÃ¥n nästa anländande busslast, och ibland retar jag mig pÃ¥ att jag inte nappade pÃ¥ det där askfatserbjudandet. Det hade verkligen varit en kitchig souvenir att spara till framtiden. Vilken lycka det hade varit om man hittade en sÃ¥dan bild av morfar eller farfars far i ett litet askfat frÃ¥n Gibraltar.

Comments are closed.