Nix Fax

Ett inlägg här på bloggen häromdagen fick mig att tänka på en resa som Ministern skulle företa sig en gång på det glada 90-talet. Det var en resa till England och London som lockade och resa var beställd via Köpenhamn. Vid den tiden bodde Ministern i Trollhättan, men resans början anträddes hos familjen i Skåne så det var ett förhållandevis kort steg över sundet.

Väl framme vid flygplatsen bänkade sig ministern och väntade på avgång. Som den vane Globetrotter man är så fann jag ingen anledning till oro eller stress. Jag satt istället och läste en god bok i lugn och ro när planet kallades ut. Alla stormade fram för att checka in, men vis av erfarenheten så satt jag kvar och lät tumulten avta. När det kallades ut för sista gången packade jag ner boken och kunde i ensamt majestät ta mig fram utan att trängas med pöbeln. Ett värdigt resesätt som varmt rekommenderas.

Väl framme vid disken möttes jag av en leende ung kvinna som frågade efter biljett och pass. Naturligtvis, svarade jag och plockade fram biljetten. Men drabbades av ett iskallt obehag som grep om mitt hjärta. PASSET!! För höga bövelen! Passet låg ju kvar hemma i Trollhättan! Ve och fasa! Jag förklarade snabbt min prekära situation och den unga kvinnans leende på andra sidan disken försvann som en avlöning. Det förbyttes snabbt i ett beklagande om att jag inte kunde följa med. Det fanns ingen pardon. Jag ursäktade mig för att snabbt tänka ut en strategi. Vad gör man när man befinner sig 40 mil från närmaste giltiga pass och planet går om en timme. Tänk, tänk, tänk.

Snabbt gjorde jag en förflyttning till flygbolagsdisken och bad att fÃ¥ lÃ¥na en telefon. Inga problem. Och efter ett antal fruktlösa försök att ringa utlandssamtal i Danmark (till Sverige) kom jag fram till Polisen i Trollhättan. Jag förklarade snabbt min situation för en lugn person som genast fann pÃ¥ rÃ¥d. “Vi faxar en kopia av ditt pass, och sÃ¥ är problemet löst.” Fantastiskt! Jag ursäktar mig och lovar ringa tillbaka pronto sÃ¥ fort jag fÃ¥tt fatt i ett telefax-nummer till incheckningsdisken.

Jag Ã¥tervänder till den leende unga kvinnan (vars leende släcks lika fort som ett ljus i en storm dÃ¥ jag Ã¥ter närmar mig disken). Jag förklarar snabbt att situationen är löst och ber om ett faxnummer sÃ¥ att denna penibla situation snabbt kan rättas till. Hon förklarar dock stelt att det inte är nÃ¥t alternativ. “Har ni ingen fax” undrar jag en smula irriterat. “Jo, blir svaret. men du fÃ¥r inte faxnumret.” Vid denna totala avsaknad av service tappar jag för ett kort ögonblick andan. Efter att än en gÃ¥ng ha förklarat lösningen pÃ¥ problemet, polisen faxar en kopia – problemet löst, sÃ¥ blir det än en gÃ¥ng ett nekande svar. Jag är mÃ¥llös. Ska jag hindras precis vid mÃ¥lsnöret pÃ¥ detta snöpliga vis? Jag förklara ytterligare en gÃ¥ng och en tillskyndande manlig kollega till den unga damen ger mig samma svar. “Nix fax”. Jag börjar bli rätt irriterad och det märks naturligtvis. Jag ifrÃ¥gasätter deras resonemang och förklarar att Svenska Polisen väntar pÃ¥ ett faxnummer. Dom framhärdar. Inget faxnummer. Vi träter och munhuggs en bra stund och tonen hÃ¥rdnar allt mer. När jag är pÃ¥ gränsen att svära och skrika högt förklarar dom att dom fÃ¥r böta om dom släpper ombord mig utan pass till England. Alla försök att fÃ¥ dom förstÃ¥ att jag har en kopia av mitt pass, som bara väntar att fÃ¥ faxas över nonchaleras Ã¥ det grövsta. När planet till England lyfter, stÃ¥r jag fortfarande kvar och käftar irriterat med personalen, men inget faxnummer.

OK. Loppet är kört. Ingen London-resa för Ministern denna dag. Men det utlovas en ersättningsbiljett dagen efter om jag bara kan producera ett nytt pass. Ã…terresan till SkÃ¥ne skedde under ett Ã¥skmoln men väl tillbaka i Sverige hade den värsta ilskan lagt sig. Foto införskaffades och sedan stegade jag in hos Polisen i Ängelholm och använder en vit lögn om hur mitt pass förkommit. En vänlig poliskvinna hjälper mig att skriva ut ett nytt pass, men envisas med att skriva “mörkblond” pÃ¥ hÃ¥rfärg, när det alltid stÃ¥tt “mörkbrunt”. Men luttrad som jag är vid det laget av att handskas (eller misslyckats med att handskas, rättare sagt) med flygplatspersonalen i Köpenhamn sÃ¥ lÃ¥ter jag det passera. Jag pÃ¥pekar att jag dock hoppas att det inte ska leda till besvär i passkontrollerna eftersom jag helt klart anser mig vara brunhÃ¥rig och inte blond, oavsett hur mörkblond. Jag spänner ögonen i damen i frÃ¥ga och undrar vad hon anser att jag har för ögonfärg. “BlÃ¥” blir det aningen näsvisa svaret. Tur det, konstaterar jag, sÃ¥ det inte är nÃ¥n ny färg pÃ¥ iris ocksÃ¥. SÃ¥dana kommentarer bet föga pÃ¥ damen som sedan stämplade och överräckte ett nytt fint pass.

Dagen därpå anträder jag åter färden, dock på nåder som extrapassagerare) och tar till slut äntligen plats i London-planet med ett rykande färskt pass i innerfickan. En brasklapp gjorde dock att jag satt som på nålar den första delen av resan. En mellanlandning på Jylland stod nämligen på programmet, och skulle det visa sig att någon annan köpt biljett för platsen jag satt på skulle jag få kliva av planet och hoppas på en annan flygning. Detta blev dock aldrig behövligt och efter ytterligare en timme eller två kunde jag andas ut när Londons myller bredde ut sig under mig nere på marken, och planet gick in för landning på Heathrow.

London, sett lite granna från ovan, med Big Ben i centrum av bilden.

Comments are closed.