Jan Guillous Pass

Efter höstens alla skriverier om Jan Guillous eventuella samarbete och sympatier för KGB kom en fullständigt oväntad bonus vid efterforskningarna i Arkivet för femte utställningen i serien om Eslöv By The Sea. Ett rysk pass dök plötsligt upp i arkivjobbet och i detta pass kan vi uttyda namnet: Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (född 17 januari 1944). Det kom förstås som en kalldusch och som en blixt från en klar himmel på samma gång.

Jan själv har tidigare hävdat att det skulle kunna finnas dokument som stödjer hans påståenden i gamla KGB-arkiv i Jasenevo, Ryssland. Men passet har alltså dykt upp i Eslöv By The Sea-arkivet och det kan vara så att passet funnits där en längre tid men inte skänkts en närmare blick eller tanke förrän nu. Döm om den oförställda förvåning som drabbade vid upphittandet. Det kom som en chock, mycket större än det egentliga avslöjandet från Jan själv. Sanning att säga trodde man väl inte riktigt på det när det kom från honom.

Alla som sen dess trott att Janne är den mytoman man alltid anat eller kanske slutligen fallit offer för en begynnande senilitet fÃ¥r nu tji. Deras olyckskorpskraxande kommer pÃ¥ skam. Man kanske ocksÃ¥ trodde han förläst sig pÃ¥ sina egna böcker om den fiktive ”Hamilton” (en blek kopia av James Bond naturligtvis). Kanske trodde somliga att Jannes hela KGB-pryl var en smart marknadsföringsploj inför en ny Hamilton-bok. Men icke. Jan är verkligen själv den spion som han tillskrivit sin romanfigur Hamilton. Vi ska i sammanhanget inte glömma bort hur han lät sin romanhjälte samarbeta med ryssarna och fÃ¥ en rysk tapperhetsmedalj (!). FrÃ¥gan är nu hur och om vi ska omvärdera allt det Jan Guillou har hävt ur sig och skrivit genom Ã¥rens lopp. Kanske kan man börja med böckerna om Hamilton och istället se dom i ljuset av en slags semidokumentär självbiografi? Som ett förtäckt rop pÃ¥ hjälp, kanske ett fegt sätt att antyda sanningen? Hur allt annat ska bedömas som Jan G sagt och skrivit sedan 60-talet är en större frÃ¥ga. Kanske är det en frÃ¥ga som är alldeles för stor för att nÃ¥gonsin kunna redas ut. ”Grabbarna pÃ¥ Fagerhult” fÃ¥r en helt annan innebörd med denna nya kunskap om Jans skelett i garderoben. Det kanske ska tolkas som ett, psykologiskt sett, intrikat försök att introducera en rysk idiotmacho-kultur i Sverige. Visserligen blev det kanske snarare en rysk tragedi. Försöket gick ju knappast sÃ¥ bra – vi ser (tack och lov) inga tydliga tecken pÃ¥ att svenska män sÃ¥här ”post Fagerhult” springer omkring och snusar i skärmmössa, med en bysse pÃ¥ axeln och med en allmänt nedsättande syn pÃ¥ kvinnor .

Vad passet inte kan besvara är om lille Janne verkligen ”lät” sig värvas, huruvida han tvingades, lurades eller om han bara hade simpla ekonomiska motiv. Eller till och med simplare än så, champagnen har han ju själv berättat om. Hur som helst är det nu vederlagt att Jan var så pass tumme med KGB att dom gav honom ett ryskt pass. Möjligen för att Jan snabbt skulle kunna smita bakom Järnridån ifall det skulle uppdagas att denne självutnämnde macho-pajsare i själva verket var den lille ”golbög” han själv anklagat andra för genom åren. Någon vidare smidig kille har den gode Jan ju aldrig varit (varken i bildlig eller bokstavlig mening).

Janko’s* pass. Här är beviset som en gÃ¥ng för alla bevisar att Jan Guillou verkligen var en KGB-informatör och spion.

*) Det finns uppgifter om att ryssarna kallade Jan Guillou för ”Janko”.

Läs mer om Eslöv By The Sea här.

Comments are closed.