I rojalistiska giftermåls svallvågor
Ja, ja, ja… det är ack så politiskt korrekt i dessa dagar att vädra sitt republikanska tyckande i den offentliga debatten. Visst, ok, alla ska få säga vad dom vill i en demokrati… Som Voltaire lär ha sagt: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem. Man ska trots allt ha klart för sig att det är Sveriges Statsskick man talar om när man vädrar republikanska åsikter, men ändå ger man sig på personerna (eller “ämbetet” när man ska vara lite fin i kanten). Trots allt har vi kanske det bästa av två världar här… En ceremoniell och pampig statschef och ändå en demokrati med folkvalda (nåväl…). Det är dessutom frivilligt att vara Kung - kungen kan när han vill abdikera. Så vad gnälls det om, egentligen??
Republikaner nöjer sig inte med demokrati utan ger sig inte förrän de får den amerikanska modellen med President-cirkus vart 4:e år - och påstår på allvar att detta vore mer demokratiskt. Det beror ju på vad man menar med demokrati. Är det någon som vid sina sinnes fulla bruk tror att demokrati ens har/hade något med George Bush att göra? Demokratin skulle kunna hoppa upp och bita Bush i hans tex-ass, han skulle ändå inte känna igen den. Dessutom är republikanerna oroade för att såna som Prins Daniel kan få “för stort inflytande” och ta in kompisar i olika sammanhang… Hrm-hrm. Vart i glödheta var sådana farhågor när statsminister Göran Perssons kvinna blev chef för det statliga spritmonopolet!? Eller när det avslöjades att hela verket var så till den milda grad genomruttet av korruption att en blind och enbent borde märkt det med händerna bakbundna. Nå, blev chiefen anklagad? Nä, nä - lilla Anitra säger bara “det var det jävligaste, det hade jag ingen aaaaaaning om” - och alla trodde på det! Det är patetiskt - vilken fin svensk demokratisk modell vi har där va?
Och dessutom skulle det bli bättre med ett presidentskap inflikar träskallar som Jan Gulliou, får då skulle det inte bli så mycket mutor och inkompetenta politiker i statliga verk (oh nejdå). Ett presidentval skulle vinnas av den med mest stålar. Om vi för ett ögonblick kastar ett getöga på “föregångslandet”, världens bästa demokrati (USA) kallas det absolut inte mutor att bidra med pengar till presidentvalskampanjen… Och ingen blir förvånad när sedan presidenten har en massa att “betala tillbaka”. Vadå chef för statliga verk? Och vadå företagschefer som säljer en fruktansvärd massa krigsmaterial till en president som plötsligt ger sig ut på krigsstigen. Det är ju för hundan så man kunde bli vänstervriden. (Ajdå, nu svor jag i kyrkan också). Men, säger den svenske republikanen, nåt sånt skulle ju aldrig hända i Sverige - Världens bästa demokrati. Vad gör isåfall våra soldater långt borta i Afganistan kan man ju undra.
Och jo, man kan höra republikaner pipa om “ärftliga ämbeten”. Visst, visst. Det finns väl en poäng i det. Men varför är det då ingen som gnäller om det när folk heter t.ex. Wallenberg i efternamn eller om det handlar om jordbrukare? Alla vi som bor utanför stadsmurarna vet ju att varenda bonne har ärvt sin titel och sina ägor. Men då har ju gudskelov stadskassan fått sitt genom arvsskatten - och gud nåde den som stöter sig med Wallenbergarna. Nä, nu pratar vi om nåt annat…
