Hotellet i Lissabon

TÃ¥gluffandes genom Europa hade jag och nÃ¥gra vänner styrt kosan mot Portugal. Siktet var inställt pÃ¥ huvudstaden Lissabon vid Atlantkusten. Under nÃ¥gra dagar tuffade vi sakta men säkert mot resmÃ¥nadens första hägrande mÃ¥l. När vi korsat gränsen till Portugal kommandes frÃ¥n Madrid och till slut närmade oss Lissabon började det förväntansfull surra bland alla andra tÃ¥gluffare som ocksÃ¥ var pÃ¥ väg till Portugals huvudstad. Det ryktades om tiggare och hotell-nasare. Mycket riktigt fylldes tÃ¥get av tiggande människor nÃ¥gra stationer innan Lissabon. Äldre kvinnor med bedjande hundögon och framknuffande smÃ¥ barn tiggde slantar. Tyvärr utan framgÃ¥ng eftersom vi var fattiga tÃ¥gluffare, visserligen rika jämfört med dom kanske, men vi var vana att vända pÃ¥ slantarna och ta oss fram flera dagar pÃ¥ en hundralapp. Varenda krona var värd sin vikt i guld. När vi anlände till Lissabons station överfölls vi alla av horder av människor som ville att vi skulle välja just deras hotell. Vi försökte maska oss genom detta anfall, vi var dom sista att lämna tÃ¥get efter att i lugn och ro packat ihop vÃ¥ra saker. Alla hotell-inkastare var försvunna tillsammans med hopen av tÃ¥gresenärer och ett relativt lugn lägrade sig över perrongen där dammet började lägga sig. Endast en, men i och för sig mycket pÃ¥stridig, gentleman fanns kvar för att antasta lÃ¥ngsamma turister med hotellanvisningar. Han var en liten man, med otroligt tjocka glasögon i övre medelÃ¥ldern. Kanske 150 centimeter lÃ¥ng och relativt kraftig runt mitten. Vi klarade oss efter en viss möda ifrÃ¥n mannen i frÃ¥ga efter att ha tagit emot ett reklampapper (som vi dock snabbt förpassade till en papperskorg pÃ¥ perrongen när han inte längre sÃ¥g oss). Vi stretade sedan iväg mot stans centrum med vÃ¥ra tungt lastade ryggsäckar. Teorin om att man inte behöver bry sig om att packa lätt eftersom man ändÃ¥ Ã¥ker tÃ¥g och inte ska bära ryggsäcken som i fjällen kom snabbt till korta…


En av alla kakelklädda fasader i Lissabon.

Efter att storögt ha konstaterat ett antal kanyler utmed spÃ¥ren befann vi oss snart i gamla affärslokaler som var väldigt moderna, ljusa och luftiga men i hus som uppenbarligen inte var byggda under det senaste seklet. Det var otroligt mysiga lokaler och vÃ¥ra ryggsäckar var säkert ett pikant och exotiskt inslag i dessa fina kvarter. Vi promenerade vidare i ett varmt och bullrigt Lissabon. Trafiken var tät och vi närmade oss stadens kärna med Frihetsavenyn framför oss. Vi lade märke till stadens gamla arkitektur med smÃ¥ torg mellan hyreshusen och alla kakelklädda fasader. Vid flera tillfällen blev vi antastade av allehanda gatuförsäljare som för en kort sekund i det mötande folkvimlet pÃ¥ ett övergÃ¥ngsställe till exempel försökte sälja. Unga grabbar som med kupade händer kom fram emot oss under en ström av Portugisiska och gläntade pÃ¥ handkupan för att visa oss vad som fanns till salu dolt mellan händerna. En tjock guldring ville en sälja. Vi undrade sÃ¥ smÃ¥tt hur länge den varit ifrÃ¥n sin ägares finger… Nästa gläntade pÃ¥ händerna och visade en brun kub ungefär i storlek med nÃ¥gra sockerbitar. Hasch förmodligen, eller nÃ¥got som skulle föreställa det kanske. Det blev inga gatuaffärer av förklarliga anledningar.Poliser uppenbarade sig med jämna mellanrum i folkvimlet, men tydligen utan att avskräcka eller störa kommersen allt för mycket.

Det började bli varm i det larmande Lissabon och vi kroknade allt mer under ryggsäckarnas tyngd. Vi kom allt längre uppÃ¥t Frihetsavenyn och det blev allt glesare mellan folk och gatuförsäljare. Affärer likasÃ¥, istället bredde lyxbilsförsäljare ut sig, Porsche, Rolls Royce osv. Vi började bli smÃ¥tt desperata eftersom hotell verkade lysa med sin frÃ¥nvaro. Vi hade faktiskt inte sett ett enda ännu och började fundera pÃ¥ vart vi skulle ställa kosan. Plötsligt fÃ¥r en av mina vänner syn pÃ¥ en liten oansenlig, nära nog osynlig hotellskylt uppe pÃ¥ sjunde eller Ã¥ttonde vÃ¥ningen. Han ropade till oss och vi kisade för att kunna se den. Hur fasen han fick syn pÃ¥ den förstod vi inte eftersom den dessutom nästan var rakt ovanför oss. Vi gav oss genast in i den port som verkade logiskt hänga samman med skylten och fick syn pÃ¥ en hiss av förkrigsmodell. Den där öppna typen med järn och smide. Vi trängde oss in och fick knappt igen grinden bakom oss och tryckte pÃ¥ den vÃ¥ning som verkade indikera Hotell. Sakta och slamrigt tog sig hissen stadigt uppÃ¥t och den öppna modellen och gamla konstruktionen gav svindel och höjdrädsla en ny dimension. När vi väl kom upp till vÃ¥ningsplanet vi väntade pÃ¥ kom vi ut i nÃ¥got som sÃ¥g ut som en helt vanlig privat korridor. Vi blev osäkra pÃ¥ om vi hamnat rätt och var övertygade om att vi rÃ¥kat komma in i nÃ¥gons lägenhet. Ett litet lÃ¥gt bord som stod uppställt i korridoren, med kortsidan mot väggen. sÃ¥g dock en smula arrangerat ut för att höra hemma i nÃ¥gons hem. NÃ¥gra smÃ¥ gentlemän av indiskt utseende dök upp och började prata med oss och som vi antog ställa en massa frÃ¥gor. Dock inte pÃ¥ engelska, tyska eller franska som var de enda utländska sprÃ¥k vi behärskade mellan oss. Som tur var dök det upp en äldre gentleman som kunde engelska. FörvÃ¥ningen var fullständig dÃ¥ vi konstaterade att det var den pÃ¥stridige mannen i Coca-Cola bottnar som varit sÃ¥ pÃ¥stridig pÃ¥ perrongen… Hur stor är chansen att träffa pÃ¥ just hans hotell i Lissabon!?

Comments are closed.