Hotellet i Lissabon
Tågluffandes genom Europa hade jag och några vänner styrt kosan mot Portugal. Siktet var inställt på huvudstaden Lissabon vid Atlantkusten. Under några dagar tuffade vi sakta men säkert mot resmånadens första hägrande mål. När vi korsat gränsen till Portugal kommandes från Madrid och till slut närmade oss Lissabon började det förväntansfull surra bland alla andra tågluffare som också var på väg till Portugals huvudstad. Det ryktades om tiggare och hotell-nasare. Mycket riktigt fylldes tåget av tiggande människor några stationer innan Lissabon. Äldre kvinnor med bedjande hundögon och framknuffande små barn tiggde slantar. Tyvärr utan framgång eftersom vi var fattiga tågluffare, visserligen rika jämfört med dom kanske, men vi var vana att vända på slantarna och ta oss fram flera dagar på en hundralapp. Varenda krona var värd sin vikt i guld. När vi anlände till Lissabons station överfölls vi alla av horder av människor som ville att vi skulle välja just deras hotell. Vi försökte maska oss genom detta anfall, vi var dom sista att lämna tåget efter att i lugn och ro packat ihop våra saker. Alla hotell-inkastare var försvunna tillsammans med hopen av tågresenärer och ett relativt lugn lägrade sig över perrongen där dammet började lägga sig. Endast en, men i och för sig mycket påstridig, gentleman fanns kvar för att antasta långsamma turister med hotellanvisningar. Han var en liten man, med otroligt tjocka glasögon i övre medelåldern. Kanske 150 centimeter lång och relativt kraftig runt mitten. Vi klarade oss efter en viss möda ifrån mannen i fråga efter att ha tagit emot ett reklampapper (som vi dock snabbt förpassade till en papperskorg på perrongen när han inte längre såg oss). Vi stretade sedan iväg mot stans centrum med våra tungt lastade ryggsäckar. Teorin om att man inte behöver bry sig om att packa lätt eftersom man ändå åker tåg och inte ska bära ryggsäcken som i fjällen kom snabbt till korta…
En av alla kakelklädda fasader i Lissabon.
Efter att storögt ha konstaterat ett antal kanyler utmed spåren befann vi oss snart i gamla affärslokaler som var väldigt moderna, ljusa och luftiga men i hus som uppenbarligen inte var byggda under det senaste seklet. Det var otroligt mysiga lokaler och våra ryggsäckar var säkert ett pikant och exotiskt inslag i dessa fina kvarter. Vi promenerade vidare i ett varmt och bullrigt Lissabon. Trafiken var tät och vi närmade oss stadens kärna med Frihetsavenyn framför oss. Vi lade märke till stadens gamla arkitektur med små torg mellan hyreshusen och alla kakelklädda fasader. Vid flera tillfällen blev vi antastade av allehanda gatuförsäljare som för en kort sekund i det mötande folkvimlet på ett övergångsställe till exempel försökte sälja. Unga grabbar som med kupade händer kom fram emot oss under en ström av Portugisiska och gläntade på handkupan för att visa oss vad som fanns till salu dolt mellan händerna. En tjock guldring ville en sälja. Vi undrade så smått hur länge den varit ifrån sin ägares finger… Nästa gläntade på händerna och visade en brun kub ungefär i storlek med några sockerbitar. Hasch förmodligen, eller något som skulle föreställa det kanske. Det blev inga gatuaffärer av förklarliga anledningar.Poliser uppenbarade sig med jämna mellanrum i folkvimlet, men tydligen utan att avskräcka eller störa kommersen allt för mycket.
Det började bli varm i det larmande Lissabon och vi kroknade allt mer under ryggsäckarnas tyngd. Vi kom allt längre uppåt Frihetsavenyn och det blev allt glesare mellan folk och gatuförsäljare. Affärer likaså, istället bredde lyxbilsförsäljare ut sig, Porsche, Rolls Royce osv. Vi började bli smått desperata eftersom hotell verkade lysa med sin frånvaro. Vi hade faktiskt inte sett ett enda ännu och började fundera på vart vi skulle ställa kosan. Plötsligt får en av mina vänner syn på en liten oansenlig, nära nog osynlig hotellskylt uppe på sjunde eller åttonde våningen. Han ropade till oss och vi kisade för att kunna se den. Hur fasen han fick syn på den förstod vi inte eftersom den dessutom nästan var rakt ovanför oss. Vi gav oss genast in i den port som verkade logiskt hänga samman med skylten och fick syn på en hiss av förkrigsmodell. Den där öppna typen med järn och smide. Vi trängde oss in och fick knappt igen grinden bakom oss och tryckte på den våning som verkade indikera Hotell. Sakta och slamrigt tog sig hissen stadigt uppåt och den öppna modellen och gamla konstruktionen gav svindel och höjdrädsla en ny dimension. När vi väl kom upp till våningsplanet vi väntade på kom vi ut i något som såg ut som en helt vanlig privat korridor. Vi blev osäkra på om vi hamnat rätt och var övertygade om att vi råkat komma in i någons lägenhet. Ett litet lågt bord som stod uppställt i korridoren, med kortsidan mot väggen. såg dock en smula arrangerat ut för att höra hemma i någons hem. Några små gentlemän av indiskt utseende dök upp och började prata med oss och som vi antog ställa en massa frågor. Dock inte på engelska, tyska eller franska som var de enda utländska språk vi behärskade mellan oss. Som tur var dök det upp en äldre gentleman som kunde engelska. Förvåningen var fullständig då vi konstaterade att det var den påstridige mannen i Coca-Cola bottnar som varit så påstridig på perrongen… Hur stor är chansen att träffa på just hans hotell i Lissabon!?
