SAAB-tankar

Var ute och provkörde en gammal SAAB idag som jag funderar pÃ¥ att köpa. Tankarna vandrade iväg och jag tänkte pÃ¥ de tvÃ¥ glada herrarna jag pratade med häromdan. De sÃ¥g att jag stod och tog en bild pÃ¥ bilen i frÃ¥ga. Den enda var en gammal SAAB-frälst som nu oroade sig hur det gÃ¥r med att äga och köpa en SAAB. Kommer det till exempel att finnas reservdelar? Tanken pÃ¥ att fabriken nu är stängd är konstig… Inga nya SAAB:ar byggs. Och även om det nu är mÃ¥nga (20) Ã¥r sen jag slutade pÃ¥ bilfabriken i Trollhättan, efter 10 Ã¥r pÃ¥ firman, sÃ¥ känns den tanken i vemods-tarmen. Där satt jag i en SAAB pÃ¥ motorvägen och färdades komfortabelt, sköljde en enorm massa minnen över mig.

I 110 km/h slog det mig att jag en gÃ¥ng kände i princip alla som har konstruerat den här bilen… Ett stort mÃ¥tt av vemod saltade minnena. Jag kände ju de som jobbade med alla instrument, elsystem och elektronik. Själv ritade och beskrev jag t.ex. varenda centimeter elkabel i bilen, frÃ¥n nos till koffert – inklusive alla infästningar, genomföringar, fixeringar och kontakthus… Jag kände de som har konstruerat luftutsläpp, klimatanläggning, hastighetsmätare. De som ansvarade för hjulen, ratten och hela inredningen. De som utvecklade växellÃ¥dorna, och de som byggde världens bästa turbo-motor. De som fixade stötdämpning och chassit. Karossfolket. De som ritade och konstruerade ljudsystemet, ja hela högtalararrangemanget. Standardlösningar och vanliga saker var liksom inte att tänka pÃ¥. Skulle SAAB bygga ett eget ljudsystem, sÃ¥ skulle man känna basen i ryggslutet, även om man satt i bilen bredvid vid rödljuset. Diverse högtalarlösningar med inbyggda subwoofers testades. Jag kom att tänka pÃ¥ de lyssningskvällar vi hade ibland, vi ljudgalna, som samlades hemma hos varandra, satt och drack öl och spisade musik ut pÃ¥ smÃ¥timmarna. Alla diskussioner man förde om varenda liten knapp i instrumentpanelen. Diskussioner om för och nackdelar med olika system, logik och konstruktionslösningar. Provkörningar och haverier. Vi körde bilarna runt hela Europa och tillbaka igen.

Kommer plötsligt ihÃ¥g speciellt minnesvärda resor, som när vi navigerade oss igenom hela Londons innerstad med en karta i knät (vadÃ¥ GPS?), eller en natt dÃ¥ vi campade i bakluckan i Holland (fällde baksätet och bäddade), eller när vi bodde pÃ¥ ett gammalt PostHotel i Alperna och Ã¥kte skidor i Davos över nyÃ¥r. Eller när vi höll pÃ¥ att koka motorn pÃ¥ motorvägen i England… Eller den gÃ¥ngen bromsbeläggen tog slut i Östersund och vi skulle tur och retur till LuleÃ¥. Vi körde 330 mil den helgen…

Det var sÃ¥ enkelt som att man körde SAAB, och Ã¥kte alla andra bilar. Dit man styrde gick bilen, när man gasade stack den. Lätt och utan att anstränga sig. En turbo är en fantastisk idé! Och alla smÃ¥ sluga uppfinningar som proppades in i bilen. Solsensorn t.ex. som patentskyddades och var sÃ¥ avancerad att den i princip kunde navigerat bilen runt hela jordklotet – utan att behöva en enda GPS-sattelit. Tänkte även tillbaka pÃ¥ alla diskussioner vi haft och hade om designlösningar – pÃ¥ alla synliga ytor i kupén. Varenda grej i kupén kunde jag hänföra till en eller flera personer som hade de ärendena pÃ¥ sina skrivbord (och ritbord).

Vi som byggde 9000 var en blandning av nytillkomna Brat-packers som jobbade sida vid sida med dom som var med pÃ¥ tvÃ¥taktarens tid. Nytt och gammalt, forntid och framtid blandades och packades in i bilarna. En enorm massa av tekniskt know-how och mänskliga tankar, idéer och strävanden. Vi blev en slags stor sammansvetsad familj och när SAAB till sist blev slukade av GM-hajen hade jag precis börjat tänka pÃ¥ att lämnat skutan. En del vemod, en del glädje – att slippa vara med när SAAB inte längre var helsvenskt längre. Sen gick det som det gick. Och nu i efterhand kommer jag ihÃ¥g att man redan dÃ¥ pratade om och funderade över ifall GM förmodligen inte var den bästa partiet… Det kändes som det stora äventyret var över. Den lilla glada (och galna) biltillverkaren uppe i norr. Som gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng överraskade bilvärlden med uppfinningar och pÃ¥hitt som placerade dom i toppskiktet av välkända bilmärken. Och sÃ¥ finns inget av det där kvar numera. Äventyret är över. Folk skingras för vinden. Ett galet bil-äventyr som startade vid andra världskrigets slut, dÃ¥ den första karossen knackades ut för hand, pÃ¥ en stubbe placerad i en dynghög av hästskit (för att fÃ¥ bästa motsvikten) och vidare genom folkhemmets garage och carportar, ut pÃ¥ racingbanor och skogsvägar, frÃ¥n trÃ¥kstämpel till lyxbil och innebil… Klart jag ska ha en SAAB… sÃ¥ länge de finns kvar! Om 20 Ã¥r till är det kanske ingen som ens kommer ihÃ¥g SAAB-bilarna längre. (Utom tullen kanske…)

Comments are closed.