SAAB-tankar
Var ute och provkörde en gammal SAAB idag som jag funderar på att köpa. Tankarna vandrade iväg och jag tänkte på de två glada herrarna jag pratade med häromdan. Dom såg att jag stod och tog en bild på bilen i fråga. Den enda var en gammal SAAB-frälst som nu oroade sig hur det går med att äga och köpa en SAAB. Kommer det till exempel att finnas reservdelar? Tanken på att fabriken nu är stängd är konstig… Inga nya SAAB:ar byggs. Och även om det nu är många (20) år sen jag slutade på bilfabriken i Trollhättan, efter 10 år på firman, så känns den tanken i vemods-tarmen. Där satt jag i en SAAB på motorvägen och färdades komfortabelt, sköljde en enorm massa minnen över mig. Det slog mig att jag en gång kände i princip alla som har konstruerat den här bilen… Ett stort mått av vemod saltade minnena. Jag kände ju de som jobbade med alla instrument, elsystem och elektronik. Själv ritade och beskrev jag t.ex. varenda centimeter elkabel i bilen, från nos till koffert - inklusive alla infästningar, genomföringar, fixeringar och kontakthus… Jag kände de som har konstruerat luftutsläpp, klimatanläggning, hastighetsmätare. De som ansvarade för hjulen, ratten och hela inredningen. De som utvecklade växellådorna, och de som byggde världens bästa turbo-motor. De som fixade stötdämpning och chassit. Karossfolket. De som ritade och konstruerade ljudsystemet, ja hela högtalararrangemanget. Standardlösningar och vanliga saker var liksom inte att tänka på. Skulle SAAB bygga ett eget ljudsystem, så skulle man känna basen i ryggslutet, även om man satt i bilen bredvid vid rödljuset. Diverse högtalarlösningar med inbyggda subwoofers testades. Jag kom att tänka på de lyssningskvällar vi hade ibland, vi ljudgalna, som samlades hemma hos varandra, satt och drack öl och spisade musik ut på småtimmarna. Alla diskussioner man förde om varenda liten knapp i instrumentpanelen. Diskussioner om för och nackdelar med olika system, logik och konstruktionslösningar. Provkörningar och haverier. Vi körde bilarna runt hela Europa och tillbaka igen. Kommer ihåg minnesvärda resor, som när vi navigerade oss igenom hela Londons innerstad med en karta i knät (vadå GPS?), eller en natt då vi campade i bakluckan i Holland (fällde baksätet och bäddade), eller när vi bodde på ett gammalt PostHotel i Alperna och åkte skidor i Davos över nyår. Eller när vi höll på att koka motorn på motorvägen i England… Eller den gången bromsbeläggen tog slut i Östersund och vi skulle vidare till Luleå. Vi körde 330 mil över den helgen… Man körde SAAB, och åkte alla andra bilar. Dit man styrde gick bilen, när man gasade stack den. Lätt och utan att anstränga sig. En turbo är en fantastisk idé! Och alla små sluga uppfinningar som proppades in i bilen. Solsensorn t.ex. som var så avancerad att den i princip kunde navigerat bilen runt hela jordklotet utan att använda GPS. Tänkte även tillbaka på alla diskussioner vi haft och hade om designlösningar - på alla synliga ytor i kupén. Varenda grej i kupén kunde jag hänföra till en eller flera personer som hade de ärendena på sina skrivbord (och ritbord). Vi som byggde 9000 var en blandning av nytillkomna Brat-packers som jobbade sida vid sida med dom som var med på tvåtaktarens tid. Nytt och gammalt och framtid blandades och packades in i bilarna. En enorm massa av tekniskt know-how och mänskliga tankar, idéer och strävanden. Vi blev en slags stor sammansvetsad familj och när SAAB till sist blev slukade av GM-hajen hade jag precis lämnat skutan. En del vemod, en del glädje - att slippa vara med när SAAB inte längre var helsvenskt längre. Sen gick det som det gick. Och i efterhand kommer jag ihåg att man pratade om och funderade över att GM förmodligen inte var den bästa partiet… Det kändes som det stora äventyret var över. Den lilla glada (och galna) biltillverkaren uppe i norr. Som gång på gång överraskade bilvärlden med uppfinningar och påhitt som placerade dom i toppskiktet av välkända bilmärken. Och så finns inget av det där kvar numera. Folk skingras för vinden. Ett galet bil-äventyr som startade vid andra världskrigets slut, då den första karossen knackades ut för hand, på en stubbe placerad i en dynghög av hästskit (för att få bästa svikten) och vidare genom folkhemmets garage och carportar, ut på racingbanor och skogsvägar, från tråkstämpel till lyxbil och innebil… Klart jag ska ha en SAAB… så länge dom finns kvar! Om 20 år till är det kanske ingen som ens kommer ihåg SAAB-bilarna längre. (Utom tullen kanske…)
