Traveling light. Not.

cases

Jag kom fram till incheckningsdisken i Houston, Texas en gång på väg hem efter 1,5 månads vistelse i USA. När jag lyfte upp den första väskan på transportbandet bredvid incheckningsdisken tittade tjejen i incheckningen med illa dold förvåning på vågens viktangivelse och utbrast:

“Oh my. That was the load limit, Sir.”

Sen tittade hon på min vagn och såg två väskor till. Hon frågade om jag hade fler väskor. Jag erkände att så var fallet och drog fram kärra nummer två.

“Where is the rest of the family?” undrade hon under det att hon bladade igenom mitt pass. “Oh, no family. I travel by myself” svarade jag och hon tittade upp som om det small en bomb i lokalen och blev blek som ett lakan.

Efter en lång stunds febrigt vägande av väska efter väska samt räknande på papper, lackade svetten i hennes i övrigt felfria panna. Hon konfererade med ett par personer i telefon och rådfrågade något befäl bakom diskarna. Jag iakttog allting mycket intresserat även om en viss oro började bli svår att helt nonchalera. När hon var klar kom hon tillbaka till mig och förklarade att man inte kunde ta med sig så mycket bagage.

“OK, sa jag. What are we doing then?” Planet stod fulltankat pÃ¥ plattan. Hon blev genast professionell och anförtrodde mig att man tänkte göra ett undantag för min del. För en gÃ¥ngs skull. (Jag är Finnair evigt tacksam). Men att jag skulle bli tvungen att betala för övervikt. Det lät rimligt i mina öron (ovetandes om tariffer för detta). Hon fyrade av ett leende och lät det 7:e och sista kollit (en sjösäck modell större) glida ombord pÃ¥ bandet. Hon fäste lapp även pÃ¥ denna, och sade sen att jag var tvungen att betala 1500 kronor (inte dollar!) som extra straffavgift. Innan jag ens hann andas lutade hon sig snabbt fram och viskade nästan, under det att hon sÃ¥g mig allvarligt i ögonen:

“That is very cheap, Sir. Very cheap. That is what one bag would cost actually…”. Jag tog fram plÃ¥nboken och betalade med VISA under tiden jag övervägde att fria till den oklanderliga blonda finskan.

“Thankyouverymuch”, sa jag och log mitt bästa Elvis-leende.

Comments are closed.