En cynisk inställning har många gånger räddat mig från besvikelser

I vintras diskuterade jag och några vänner det här med personlig livssyn, och i synnerhet människosyn.
Såhär års i livet har man ju nått fram till en slag instinkt (insikt). Man kan känna på sig ganska snabbt folks typ av personlighet. Det är sällan man går på minor, men man gör det såklart ändå ibland.
Ofta kan jag i efterhand se att jag egentligen förstått rätt från början, men kanske ägnat mig åt en del önsketänkande om att personen i fråga egentligen skulle vara trevligare än vad jag hoppades på. Eller att personen i fråga skulle ändra sig till det bättre. Eller att vänskapen/förhållandet skulle utvecklas och visa sig bli bättre än man trodde. När så inte blir fallet, så är det ju till syvende och sist inte mitt fel att en person väljer att vara, eller är, som den är…
Man är inte sina egenskaper, man är den person man är genom sina handlingar att välja att göra de saker man gör. Och folk som gång efter gång ursäktar sig efter att de gjort taskiga saker, är kanske inte bättre än så och risken är att de inte blir bättre – och då får man välja bort dem.

De som aldrig ber om ursäkt ska man ta ännu större omvägar runt.

Comments are closed.