FB-vänner eller inte FB-vänner…

Marianne Lindberg De Geer

För att göra en lång historia kort är jag sedan länge Facebookvän med Marianne Lindberg De Geer. Jag använder Facebook för att nätverka lika mycket som jag använder det för att hålla kontakten med vänner. För några dagar sedan såg jag att Marianne gick ut med att hon nu skulle städa sin vänlista. Sättet det skrev på kändes som ett förtäckt hot: passa er nu alla gnällspikar… hon meddelade att hon tänkte behålla folk “ur kultureliten”… Jag hajade till och påpekade det smått elitistiska i detta och funderade sedan över om det skulle räcka för att ryka  som fb-vän…

Marianne skrev såhär: “Kommer att minska ner antalet”facebookvänner” och mest ha vänner och kollegor här Gärna ur kultureliten. Folk som är intresserade av kultur. Ska ni kritisera mina inlägg, gör det med finess. Jag är bara öppen för intelligent kritik; kritik som ger öppningar till dialog. Har ikväll lärt mig hur man lägger ut bilder utan att ta emot kommentarer. Ibland nämligen så vill jag erbjuda en stunds filosoferande över en och annan bild. Om ni tror er känna till reglerna för det publicistiska ansvaret så debattera inte dem med mig, jag kan dom och överträder jag dem här är det min avsikt. Och vila trygga i att Facebook håller stenhård koll på den saken.”

Jag kommenterade att “jag förstår dig på sätt och vis, jag är likadan även om det är lite elitistiskt” (det hon sa alltså, med Kultureliten…). “För det mesta gör jag det i tysthet. Det har bara hänt 2 ggr att jag gjort det offentligt och då har jag gjort det som ett avståndstagande mot virrpannor jag inte vill associeras med. Sist var det en viss Heberlein…” (3 ggr nu faktiskt, i skrivande stund kan jag berätta att jag igår faktiskt avvännade en, en mycket misogyn person som kallade alla liberala kvinnor för slynor (!) och vad hen kallade feminister för vill jag inte ens återge. Hen rök).

För att vara vänstermänniska tycker jag att Marianne ibland rört sig med märkliga uttryck. Men det är kanske jag som är inskränkt… Och konstnärer och artister kan ibland uttrycka saker som de inte sympatiserar med (Paradexemplet är väl Bobby Brown av Frank Zappa – det var väl inte så många som trodde att han gillade det han sjöng om eller att han själv var sådan). Nåväl. Åter till Marianne. Att diskutera verkar inte att vara hennes paradgren, vilket jag tycker är beklämmande som gillat mycket av hennes arbete och samma med hennes gube. (Det är beklagligt när folk inte tycker som jag – alltid. 😉

Kommentarerna som följde på det utspelet var i det närmaste beklämmande och vämjeligt (inte ofta man får tillfälle att använda det ordet). Somliga hyllade elitism (!) (<< ja, faktiskt!!). Somliga hävdade sin absoluta lojalitet (!). De flesta bad närmast på sina bara knän om att få stanna kvar i den utvalda skaran och bedyrade att de älskade henne och alltid hade gjort det. Helt barockt faktiskt…

Det var nästan perverst intressant att se den mänskliga psykologins natur i spel. Kanske var det hennes intention? Ja, kanske, men samtidigt betvivlar jag det, hon verkar inte tillräckligt utstuderad för det.

Det hela vore väl värt ett konstprojekt som dyker ner i konstvärldens metapsykologi och kotteri… Jag var väldigt kluven inför det hela. Först hennes utspel (som tydligen hörde ihop med en massa kritik hon fått dagen innan om en bild som jag aldrig såg, och som hon sedan tog bort ganska omgående på grund av den kritiken).

Senare under dagen pratade jag med andra fb-vänner, konstnärer som varit inblandad i diskussionen dagen före och som bryskt blivit avvännade… Jag fick också höra från en kvinna hur Marianne vräkt ur sig otroliga otrevligheter vid nåt annat tillfälle, något i stil med att hon inte skulle se ut som ‘en riktig, mogen kvinna’, utan mer som en ‘skämmig fjortis'(!). För helv…, tänkte jag. Herregud, det är ju sju resor värre än jag kunde inbilla mig. Så lågt trodde jag inte det var möjligt att sjunka…. Jag hoppas verkligen att den som fick kommentaren inte tog vid sig av en så uppenbart vidrig maktmetod, som hämtad direkt från Härskarteknikerna.

Jag brukar kräva hyfs av mina fb-vänner och vill inte kopplas ihop med somliga värderingar eller stollerier och det där var faktiskt långt över gränsen, i synnerhet från en offentlig person. Sånt borde vara direkt åtalbart kan man tycka… Men har det inte skett offentligt står ord mot ord. Och även om är det inte straffbart ändå, som någon påpekade.

Under dagen som gick och dagarna som sedan gått tänker jag på allt det här och kom plötsligt ihåg en helt annan märklig och osmaklig grej Marianne hävde ur sig för något år sedan… när en känd svensk folkkär sångare gick bort och Marianne gick på med storsläggan mitt i alla sorgemeddelanden på FB och postade att “Han var en jävla sexist”. Då hajade t.o.m. hennes vanliga fanklubb till och hade invändningar. Jag trodde jag skulle ryka redan då när jag argumenterade emot. Och sanning att säga funderade jag på att avvänna henne då också… Sen visade det sig att en kvinna läste lusen av Marianne som näbbade tillbaka med “och hur vet du det”-attityden, varvid kvinnan i fråga svarade “för att jag bott ihop med honom i åratal och är mor till hans barn”. Då gjorde Marianne sorti i sin egen diskussionstråd. Utan att be om ursäkt eller försvara sin synpunkt. Hade glömt bort detta ända tills nu, men kom ihåg det efter jag hörde talas om det ovan nämnda personangreppet…

Jag tänker också på det kändis-överseende som existerar och hur man förlåter kända offentliga personer saker man inte skulle tycka om hos sina vänner. Hur intressant på en skala är det när en person i månader fotograferar vägarbetet utanför sitt fönster och skriver om refuger och vägarbeten till exempel?

Jag har funderat huruvida jag själv ska avvänna Marianne eller om hon ska få chansen att avvänna mig själv. Gör jag det själv, slipper hon ju bekymra sig över om jag är en tillräckligt finkänslig kritiker i (eventuella) framtida diskussioner och om jag tillhör kultureliten som Marianne ser det, eller inte…

Comments are closed.