Tur i oturen, eller insikt i katastrofen

Man brukar säga att “Nöden är uppfinningarnas moder”, snarare är det så att nöden är insikternas moder, kanske t.o.m. är det så att “Katastrofen är insikternas moder”. Jag har en god vän vars valspråk är “Allting är en fördel”. Det är inte lätt att se för andra alltid kanske, men han vidhåller detta med en dåres envishet.

Häromdagen började min skramlande åkgräsklipparen uppföra sig som åkgräsklippare inte bör uppföra sig… Den började hacka konstigt och ryka illa, tjuta och sen fungera igen. Under fortsatt osaligt skramlande. Första tanken hos mig var på den allom sammanbrytande drivremmen som går från undersidan av motorn längst fram till ovansidan av växellådan som sitter längst bak. En föga imponerande konstruktionslösning som lämnar en hel del i övrigt att önska. Som t.ex. lite fler styrrullar för den högst osannolikt fladdrande drivremmen som är gott 3 meter lång i sin hela längd… Jag vill här passa på att påpeka att alla som funderar på att skaffa sig en Stiga, bör tänka sig för en gång till. Efter lite undersökning av och remspray på den hårt slitna remmen var det bara att konstatera att den höll men att drivningen ändå inte funkade som den skulle. Till slut orkade åkgräsklipparen inte gå med mig på utan jag fick skjuta på och det är liksom inte alls idén med en åkgräsklippare (med betoning på “åk”). Ny rem införskaffades 10 minuter innan semesterstängning på gräsklipparfirman. Sen tillbaka hem och greja. Och ganska omgående står det klart för mig att remskivan ovanpå växellådan har en betänkligt svampig karaktär… Känslan är att något stadgande (ett lager t.ex) slitits ner i sina beståndsdelar och inte längre håller remskivan i ett fixerat läge. Hur detta i sin tur påverkat interiören i sagda växellåda kan man bara drömma om. Det är inga rosenröda drömmar, det är då en sak som är säker.

Till saken hör att gräsmattan är av avsevärd omfattning, cirka 5000 kvadratmeter, plus minus några hundra kvadrat. Den består i själva verkat av ett 10-tal olika sammanhängande gräsmattor, fördelade runt om i trädgården som är belägen på en avstyckad gård, därav den rejält tilltagna klippta gräsyta. Och den är i starkt behov av klippning. Därav mitt försök att börja klippa…

Jag har ofta på senare tid (år) känt att den fysiska formen inte är vad den har varit. Speciellt inte jämfört med den tiden då jag tränade karate 2-3 ggr i veckan och cyklade en mil om dan fram och tillbaka till arbetet. I bektanskapskretsen finns det dessutom ett antal individer som i tvivelaktigt syfte ägnar sig åt rejält överdrivna motionsrundor. Det är Maraton och Triatlon, 10-20 mils cykelrundor med landslaget och härförleden stod en kvinnlig bekant och hennes lyckans ost till make på prispallen när de vann brons eller silver i Engelska Ironman. Googla det. En Ironman får ett Triatlon att se ut som en uppvärmning. Dessutom finns det andra som har den goda (?) smaken att sysselsätta sig med Ultramaraton, eller nåt sånt. Då springer man i ett par dagar (!) och springer, sover i ett dike några timmar och fortsätter springa. Ett maraton som “bara” är på 4 mil är sånt de springer några kvällar i veckan. Ett maraton varje kväll alltså. Som grädde på moset kan nämnas mannen som gör allt det där, plus springer hem från sin Portugalsemester – vadå ta planet, eller tåg, lifta, köra bil, nä, inte ens cykla. Han sprang hem… Googla hur långt det är så förstår ni. Sagda man rodde dessutom över Atlanten. Nä, det är sant, det är inget skämt… Så där sitter man själv på sin åkgräsklippare och undrar när fasen har de tid? Eller ork, men det är en annan femma. Jag vill också orka hålla på sådär. Springa och bli snygg och slank. Stark, pigg och vältränad. Men som sagt, när f-n ska jag hinna med sånt? Springa en timme eller två, eller cykla 5-6 timmar om dan.

Sådär låg jag på knä och kände på den svajiga remskivan och betänkte vännens valspråk “Allt är en fördel” och alla dessa extremidrottare, som dessutom flera av dem är både äldre än mig och somliga oförskämt mycket äldre än jag. Och har kondition som jag knappt nånsin haft i hela mitt liv… Tanken på hur jag skulle lösa åkgräsklipparkatastrofen innan gräsmattan måste röjas med lie eller slåtter kändes inte kul i sammanhanget.

Men plötsligt mitt i nöden kom inspirationen till mig som en vän i en svår stund. Jag tankade genast upp den motordrivna handjagaren och drog igång min gamle trotjänare Klippo. Gräsmatta för gräsmatta betades av i ett jämnt och svettigt tempo. De stora ytorna delade jag upp i mindre sektioner och klippte dessa för sig och plötsligt kändes den enorma ytan inte så oöverskådliga längre. Första timmen gick och jag konstaterade nöjt att jag nu börjat ta rygg på alla i bekantskapskretsen som joggar, springer, tävlingssimmar, cyklar (och Atlant-ror). Men samtidigt får jag mina gräsmattor ansade och klippta. Med illa dold förtjusning ser jag direkt ett resultat av mina ansträngningar. Det är svårt när man joggar. Då har man möjligen bara sina kartbilder från nån app att beglo (eller lägga upp på sina hemsida, eller – hemska tanke – Facebook). Istället breder skinande gröna jämnlånga gräsytor ut sig runt omkring mig, bakom mig och vid sidan av mig. Så jäkla besvärligt är det inte. Och när det blir för jäkligt, kan jag stanna upp en stund i skuggan och ta lite kallt vatten, spela Facebook eller skicka några mess och vila lite och klappa en katt innan snurran dras igång igen. Jag behöver inte ens lämna gården och ge mig ut i tight och joggingskor längs med färdvägarna. Istället använder jag arbetsskor med stålhätta (har man haft en kompis som klippt av sig stortånageln en gång, så aktar man ta mig fan sen, det är de en sak som är säkert). Och jag slipper moderiktiga och klatschigt färgade tights. Tvärtom faktiskt, jag bor så avskilt att Nude Gardening är bara en fråga om temperatur. Min väns valspråk “Allting är en fördel” är kanske inte så jäkla fel ändå… Nu undrar jag bara hur många mil gräsmatta jag klippt.

Comments are closed.