Att utnyttja Murphys lag

Jag har tidigare skrivit om att utnyttja sina svagheter, men det finns fler vägar att gå när man fajtas mot ett ogint universum och dess lagar…

Häromkvällen ville jag klippa gräset men gitte egentligen inte, så jag utnyttjade Murphys lag. Jag lovade mig själv att jag skulle få sluta och gå in så fort bensinen i den lilla tanken på motorgräsklipparen var slut. Och aldrig har väl tanken räckt så länge eller så mycket gräs blivit klippt fast att man inte gitte eller ville eller trodde ens att det skulle räcka särskilt länge efter att jag klippt det nödvändigaste som jag hade tänkt typ 150 kvm bakom huset vid källartrappan. Men tji den som ger sig i lag med Murphys lag. Har man lovat så har man, alltså klippte jag vidare, bit för bit och hoppades att varje påbörjat stycke gräsmatta skulle bli den sista… innan tanken var tom hade jag klippt hela baksidan bakom logen, runt på norrsidan av ladan och påbörjat klippning mot baksidans gamla gödselplatta i betong. Förmodligen klipptes nog närmare 1000 kvm under det att solen hann gå ner, skymningen lägrade sig och jag började undra om tanken hade ingått en magisk koppling likt Lokes ymninghetshorn som denne lurade Thor att försöka dricka tom (men som var magiskt länkad till havet så det gick inte att tömma) och att tanken fått en direktkoppling, kvantfysiskt eller ej, till ett bergrum eller en cistern någonstans i världen för klipparen den klippte och klippte, och eftersom jag lovat mig själv att få sluta och gå in så fort klipparen stannade, så kunde jag ju inte heller sluta innan gräsklipparen slutade… Låsta i en evig duell gick jag fram och tillbaka över gräsvidderna på baksidan med den morrande och brummande motorgräsklipparen. Skam den som ger sig. inte fasen ska en sådan liten tankjävel få vinna över en annan…

Comments are closed.