Något att förtulla?

LÃ¥t mig berätta om ett besök hos den svenska tullen. Det var nog i mitten av 80-talet. Vid det tillfället jobbade jag hos en stor svensk biltillverkare, ja, den mindre av dom tvÃ¥ om jag ska vara ärlig. Hur som helst hade jag och dÃ¥varande flickvän varit pÃ¥ semester tillsammans med en kollega och en bekant till honom. Efter tvÃ¥ veckor i Frankrike hade man förstÃ¥s handlat pÃ¥ sig en del flytande godsaker. Men det var först pÃ¥ hemvägen som eftertankens kranka blekhet kom över mig. Inte fasen skulle jag klara införselgränsen – som pÃ¥ den tiden var ynka 1 liter sprit, 1 liter starkvin, 1 liter vin och 3 liter öl. (Det kan ha varit lite mindre eller lite mer, minnet är bra men kort och det var trots allt nÃ¥gra Ã¥r sedan…).

När vi började närma oss Helsingör, för att ta färjan hem till Helsingborg och Sverige, började jag sÃ¥ sakteligen räkna efter i minnet och inser med förkrossande tydlighet att jag säker har 10 ggr sÃ¥ mkt som jag fÃ¥r ta med mig in över gränsen. Jag hade köpt en flaska starkt bÃ¥de lite här och där under ett par veckors tid i sydvästra Europa, för att testa de olika platsernas specialiteter. Detta hade jag gjort med läckergommens upptäckarglädje utan nÃ¥gon som helst vidare tanke pÃ¥ hur mycket jag redan köpt – eller hur mycket jag vid  semesterns slut lagligen skulle fÃ¥ föra in över den svenska gränsen. I alla fall hade jag glatt undertryckt sÃ¥dana funderingar under hela semestern eftersom jag ju befann mig pÃ¥ ohejdad ledighet utanför Sveriges ibland lite strama gränser.

OvanpÃ¥ allting hade vi vid ett tillfälle dessutom avlagt visit hos den franska motsvarigheten till svenska  “Lantmännen”, en slags kooperativ sammanslutning för försäljning av medlemmarnas varor. Men till skillnad frÃ¥n sina svenska kollegor hade det besökta franska bondekooperativet inte nÃ¥gra mjölkkor eller liknande. Oh nej. Det fanns säkerligen sÃ¥dana föreningar ocksÃ¥ i Frankrike – men medlemmarna i den förening vi besökte var vinbönder! Följaktligen sÃ¥ldes det vin i parti och minut. Det var färskt vin av säsongens skörd, som sÃ¥ldes i stora pumpar med handtag som var förvillande, ja för att inte säga exakt, likt bensinstationerna där hemma. De franska vinpumparna var av exakt samma dimension och utförande som de svenska bensinpumparna där hemma pÃ¥ macken i Borrstorp. Vi kunder fick välja pÃ¥ ”rött”, ”vitt” eller ”rosé”. Sedan placerade man sin lilla dunk, eller nÃ¥got annat kärl, pÃ¥ en vÃ¥g och vips fick man det fyllt. Allting sÃ¥ldes per vikt (!) och det fanns plastdunkar att köpa pÃ¥ plats utrustade med en fiffig liten kran. Snabbt gjorde jag upp (via tolkande bekant) att fÃ¥ fyllt en 5-liters dunk och inköpa densamma tillsammans med rött innehÃ¥ll. För nÃ¥gra ynka franc bör tilläggas, och naturligtvis utan en tanke pÃ¥ det svenska tullväsendet. Med allt sÃ¥dan  i bakhuvudet gjorde jag nÃ¥gra snabba överslag i bakhuvudet under tiden vi sakta rullade av färjan och närmade oss det svenska tullhuset. Att förtulla nÃ¥got var naturligtvis inte intressant. DÃ¥ skulle ju alla ekonomiska fördelar med semesterns rusdrycksinköp vara fullständigt spolierade.

Till saken hör också att när man gör en bilsemester på två veckor bestående av fyra personer (varav två av kvinnligt kön) så släpar man med sig icke oansenliga mängder av bagage. Bilen vi färdades i rullade av färjan tungt och med en rejäl bakvikt. Framlamporna pekade nog en smula mer uppåt än de flesta bilarna som kanske inte led av samma handikapp som våran. Det var rena undret att inte bakluckans ruta farit ur när vi satte oss på densamma för att pressa ner den för att överhuvudtaget kunna stänga det överfyllda bagageutrymmet och få låset att klicka igen. I baksätet sov de båda damerna, rejält uttröttade efter sträckkörning från franska rivieran, och det bar sig förstås inte bättre än att tullarna vinkade fram just våran bil och knackade på rutan. Med en ansträngning att verka avslappnad rullade jag ner rutan och anlade en medgörlig min. ”Något att förtulla?” blev frågan och svaret ”Nej” dröjde kanske en millisekund för länge eller uppfattades som alltför tillkämpat. Kanske är alla tullare misstänksamma mot alltför nya dyra bilar med alltför unga förare och passagerare. Vår nya svartglänsande Saab 9000 drog kanske uppmärksamheten till sig. Inte vet jag. Men tullaren fäste ingen större vikt vid mig utan vände sig istället sävligt till min kollega och ställde samma fråga och bemöttes med samma svar. Svaren rann av honom som vatten på en gås. Därefter riktade han uppmärksamheten mot baksätet och knackade, ganska barskt, på bakdörrens fönster. Detta fick förstås damerna att yrvaket se sig omkring och där frågade han också vart vi kom ifrån. ”Holland” blev det inte helt med sanningen överensstämmande svaret (visserligen var det där vi senast stannat för att tanka och pausa). Men det var ju inte där vi spenderat 14 dagar! Tullaren fick omedelbart en bister uppsyn och frågade barskt varför hon låg där och sov. Han misstänkte förstås genast haschinköp i kombination med smuggling samt eget bruk och pekade bistert in oss i tullens sterila men fint upplysta garage. ”Varför svarade du Holland” väste jag i en teaterviskning åt min dåvarande, en smula upprört, under tiden som jag sakta styrde in bilen i tullgaraget. ”Vi har ju varit i Frankrike!”

Alla i bilen var nu klarvakna och all tidigare trötthet var som bortblåst. Vi beredde oss på det oundvikliga, böter för grov alkoholsmuggling och i värsta fall en omild kroppsvisitation av kroppens alla hålrum. När jag stannade bilen och hoppade ur försökte jag förklarade att vi faktiskt varit i Frankrike under två veckor och inte i Holland. Den förste tullaren hade nu fått sällskap av en kollega och de båda tog emot min förklaring ganska lakoniskt. De bad mig bara att öppna bakluckan och alla dörrarna, inklusive motorhuven.

Min kollega påpekade då (mycket riktigt) att bilen vi färdades i var en experiment- och utvecklingsbil som innehöll företagshemligheter som till varje pris inte fick röjas. En officiell företagspärm som tillhörde bilen (innehållande registreringsnummer, chassinummer osv. osv.) visades fram och tullarna blev nu riktigt intresserade och viftade bort våra argument med en försäkran om att dom fick titta överallt hur mycket dom ville. Motorrummet fick plötsligt större dragningskraft än bakluckan och baksätet. Frågor om hästkrafter, accelerationstider och antal cylindrar vägrade vi stoiskt att svara på och hänvisade bara till bilens pärm som anhöll om diskretion och överseende.

Den mindre av tullarna slog sina lovar runt bilen och höll ett öga på oss när han närmade sig bakluckan. Utan att med en min röja mina farhågor låtsades jag vara mer intresserad av att stoppa hans kollegas framfart under motorhuven. Det hemligaste som fanns därunder var nog en ny behållare för spolarvätska eller något liknande.

”Ska du inte hjälpa till” morrar då den mindre tullaren förgrymmat till sin betydligt längre kollega. ”Jobba du. Jag har flest tjänsteår” blev det oerhört fräcka svaret. Detta retade förstås gallfeber på den kortväxte som nu  började riva ut saker ur det proppfulla bagageutrymmet. Överst låg ett stort fång med nyplockade örter som fick en ingående granskning och idel misstänksamma blickar. ”Det är lagerblad” förklarade jag som fått dom av de vi besökte. ”Jag ska torka dom när vi kommer hem” tillade jag. Det var verkligen lagerblad och inget annat, och tullaren såg nog också att det inte var någon hampaväxt eller annan illegal ört. Han lade därför dessa bladstänglar åt sidan och började plocka ut liggunderlag, smutstvätt diverse väskor och allehanda föremål som man samlar på sig och släpar med sig under två veckors tid utomlands.

“JasÃ¥ ni har varit i Frankrike, dÃ¥ har ni förstÃ¥s handlat lÃ¥dvis med Champagne?” undrade tullaren sedan knipslugt. Vi utstötte helt sanningsenligt, med äkta förvÃ¥ning (och en smula avsmak) ett ”Nej verkligen inte!” Ingen av oss tyckte nämligen om denna bubblande dryck. Här fÃ¥r jag förtydliga att det var pÃ¥ denna tiden. Hur det är med mina medresenärer vet jag inte nu för tiden. Men om nÃ¥gon skulle fÃ¥ för sig att bjuda mig pÃ¥ Champagne, sÃ¥ gärna för mig. Jag tar tacksamt emot, helst inte för torrt bara och i nydiskade glas! Men lÃ¥t oss Ã¥tervända till tullens garage i Helsingborg. Tullaren förstod nog att svaret var sanningsenligt i och med det snabba och unisont klingande nekandet. Och han vände Ã¥ter sin irriterade uppmärksamhet mot urpackningen av allehanda saker ur den fullständigt fullproppade bagageluckan. Saken var den att platsbristen hade gjort att bagageluckan fick stängas med milt vÃ¥ld och när tullarna hade öppnat luckan for den upp med en fjÃ¥ng som avslöjade ett fullständigt överfullt bagage. Det var sÃ¥ överfullt att vi hade fÃ¥tt packa bÃ¥de utanför, under, ovanpÃ¥ och mellan väskorna, dÃ¥ allting inte ens rymdes i väskorna. SÃ¥ hela bagageutrymmet hade formen av en gigantisk koffert fullproppad med allsköns brÃ¥te. Inte ens skitig smutstvätt saknades, och sanning att säga luktade det inte direkt hallon i denna bagagelucka som vi inte hade vÃ¥gat öppna under det senaste dygnet. Vi hade bara necessär och det väsentliga inne i kupén för vi visste att det skulle innebära ett fantastiskt jobb att lyckas stänga bakluckan om man skulle öppna den. Och att försöka hitta nÃ¥t specifikt i brÃ¥ten var ändÃ¥ relativt eller fullständigt utsiktslöst.

När den lille tullaren hade kommit en bra bit ner i packningen var det en oerhörd massa pinaler som började hopa sig på ett bord bredvid bilen. Med en hand på min sovsäck sträcker han på halsen och fräser åter igen till sin kollega som fortfarande har huvudet begravt under motorhuven. ”Ska du inte hjälpa till då!?” Precis under sovsäcken kom jag klart ihåg att min 5-liters vindunk låg, sida vid sida med de andra dunkarna som sällskapet liksom jag införskaffat hos franska Lantmännen. ”Jobba du” flinade hans kollega nonchalant, som istället förhörde sig om olika bilfakta från min kollega. Detta fick tydligen bägaren att rinna över, och den kortväxte tullaren tryckte därmed tillbaka min sovsäck med eftertryck och fräste ”då skiter jag också i det här”.

Jag är säker på att jag pustade ut med en ljudlighet som borde väcka misstänksamhet, men tullaren stegade iväg mot motorrummet eftersom det också drog till sig hans odelade nyfikenhet. ”Ska du inte lägga tillbaka sakerna” fick jag ur mig med spelad förtrytelse. ”Titta som du har ställt till det” tillade jag och pekade på berget med semesterpackning som tornade upp sig på garagebänken och nu hotade att falla ner på golvet. Som svar till detta pekade tullaren bara, med hela armen, mot en affisch på väggen som upplyste oss om att tullpersonalen inte hade några skyldigheter att återställa bilen efter visitation. Jag låtsades trumpen och fick hejda mig själv från att allt för snabbt slänga tillbaka packningen i bagaget.

Efter att ha konstaterat att vi inte hade någon spännande rymdmotor under huven, eller några andra häftiga hemligheter, vinkades vi till sist ointresserat ut ur garaget av de båda tullarna, som därmed helt hade tappat intresset för vårt nedlastade semesterekipage.

One Response to “NÃ¥got att förtulla?”

  1. Ministry Blog » Blog Archive » SAAB-tankar Says:

    […] Var ute och provkörde en gammal SAAB idag som jag funderar pÃ¥ att köpa. Tankarna vandrade iväg och jag tänkte pÃ¥ de tvÃ¥ glada herrarna jag pratade med häromdan. Dom sÃ¥g att jag stod och tog en bild pÃ¥ bilen i frÃ¥ga. Den enda var en gammal SAAB-frälst som nu oroade sig hur det gÃ¥r med att äga och köpa en SAAB. Kommer det till exempel att finnas reservdelar? Tanken pÃ¥ att fabriken nu är stängd är konstig… Inga nya SAAB:ar byggs. Och även om det nu är mÃ¥nga (20) Ã¥r sen jag slutade pÃ¥ bilfabriken i Trollhättan, efter 10 Ã¥r pÃ¥ firman, sÃ¥ känns den tanken i vemods-tarmen. Där satt jag i en SAAB pÃ¥ motorvägen och färdades komfortabelt, sköljde en enorm massa minnen över mig. Det slog mig att jag en gÃ¥ng kände i princip alla som har konstruerat den här bilen… Ett stort mÃ¥tt av vemod saltade minnena. Jag kände ju de som jobbade med alla instrument, elsystem och elektronik. Själv ritade och beskrev jag t.ex. varenda centimeter elkabel i bilen, frÃ¥n nos till koffert – inklusive alla infästningar, genomföringar, fixeringar och kontakthus… Jag kände de som har konstruerat luftutsläpp, klimatanläggning, hastighetsmätare. De som ansvarade för hjulen, ratten och hela inredningen. De som utvecklade växellÃ¥dorna, och de som byggde världens bästa turbo-motor. De som fixade stötdämpning och chassit. Karossfolket. De som ritade och konstruerade ljudsystemet, ja hela högtalararrangemanget. Standardlösningar och vanliga saker var liksom inte att tänka pÃ¥. Skulle SAAB bygga ett eget ljudsystem, sÃ¥ skulle man känna basen i ryggslutet, även om man satt i bilen bredvid vid rödljuset. Diverse högtalarlösningar med inbyggda subwoofers testades. Jag kom att tänka pÃ¥ de lyssningskvällar vi hade ibland, vi ljudgalna, som samlades hemma hos varandra, satt och drack öl och spisade musik ut pÃ¥ smÃ¥timmarna. Alla diskussioner man förde om varenda liten knapp i instrumentpanelen. Diskussioner om för och nackdelar med olika system, logik och konstruktionslösningar. Provkörningar och haverier. Vi körde bilarna runt hela Europa och tillbaka igen. Kommer ihÃ¥g minnesvärda resor, som när vi navigerade oss igenom hela Londons innerstad med en karta i knät (vadÃ¥ GPS?), eller en natt dÃ¥ vi campade i bakluckan i Holland (fällde baksätet och bäddade), eller när vi bodde pÃ¥ ett gammalt PostHotel i Alperna och Ã¥kte skidor i Davos över nyÃ¥r. Eller när vi höll pÃ¥ att koka motorn pÃ¥ motorvägen i England… Eller den gÃ¥ngen bromsbeläggen tog slut i Östersund och vi skulle vidare till LuleÃ¥. Vi körde 330 mil över den helgen… Man körde SAAB, och Ã¥kte alla andra bilar. Dit man styrde gick bilen, när man gasade stack den. Lätt och utan att anstränga sig. En turbo är en fantastisk idé! Och alla smÃ¥ sluga uppfinningar som proppades in i bilen. Solsensorn t.ex. som var sÃ¥ avancerad att den i princip kunde navigerat bilen runt hela jordklotet utan att använda GPS. Tänkte även tillbaka pÃ¥ alla diskussioner vi haft och hade om designlösningar – pÃ¥ alla synliga ytor i kupén. Varenda grej i kupén kunde jag hänföra till en eller flera personer som hade de ärendena pÃ¥ sina skrivbord (och ritbord). Vi som byggde 9000 var en blandning av nytillkomna Brat-packers som jobbade sida vid sida med de som varit med sedan tvÃ¥taktarens tid. Jag hör av vissa av dem fortfarande och hör om andra. Det känns som att jag aldrig kommer aldrig att glömma dem. Nytt och gammalt och framtid blandades och packades in i bilarna. En enorm massa av tekniskt know-how och mänskliga tankar, idéer och strävanden. Vi blev en slags stor sammansvetsad familj och när SAAB till sist blev slukade av GM-hajen hade jag precis lämnat skutan. En del vemod, en del glädje – att slippa vara med när SAAB inte längre var helsvenskt längre. Sen gick det som det gick. Och i efterhand kommer jag ihÃ¥g att man pratade om och funderade över att GM förmodligen inte var den bästa partiet… Det kändes som det stora äventyret var över. Den lilla glada (och galna) biltillverkaren uppe i norr. Som gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng överraskade bilvärlden med uppfinningar och pÃ¥hitt som placerade dem i toppskiktet av välkända bilmärken. Och sÃ¥ finns inget av det där kvar numera. Folk skingrades för vinden. Ett galet bil-äventyr som startade vid andra världskrigets slut, dÃ¥ den första karossen knackades ut för hand, pÃ¥ en stubbe placerad i en dynghög av hästskit (för att fÃ¥ bästa svikten) och vidare genom folkhemmets garage och carportar, ut pÃ¥ racingbanor och skogsvägar, frÃ¥n trÃ¥kstämpel till lyxbil och innebil… Klart jag ska ha en SAAB… sÃ¥ länge dom finns kvar! Om 20 Ã¥r till är det kanske ingen som ens kommer ihÃ¥g SAAB-bilarna längre. (Utom tullen kanske…) […]