Ett annat sorts äventyr

Solen sprakade pÃ¥ en djupblÃ¥ förmiddags-himmel dÃ¥ jag svartklädd dagen till ära, satte mig i bilen för en tur till (pÃ¥ den tiden) sydligare trakter – närmare bestämt Konceptkonstmuseum i BorÃ¥s. Min bil hade sina skavanker och hickor – men jag var i trygg förvissning om att den skulle ta mig dit jag ville, för det har den ju alltid gjort. I för en gÃ¥ngs skull god tid svängde jag av pÃ¥ vägen mot BorÃ¥s och konstaterade att radioantennen fÃ¥tt sig en bokstavlig knäck. Irriterande som fasen förstÃ¥s, men inget direkt världsomstörtande. Men det skulle snart komma mer. Jag stannade och rättade till antennen sÃ¥ gott det nu gick. För den som inte vet, sÃ¥ kan jag berätta att en elmotordriven bilradioantenn som fÃ¥tt sig en knäck, är ungefär lika omöjlig att laga som ett knäckt sugrör. Men jag var snart pÃ¥ rullning igen efter det lilla stoppet. PÃ¥ köpet fick jag en mer eller mindre villig fripassagerare i bilen i form av en stor tjock svart fluga som i hiskelig fart for runt i kupén som en besatt, för att hitta en utgÃ¥ng ur detta obegripliga framrusande glasfängelse.

Jag for iväg igen som skjuten ur en kanon, bilen gick extra fint eftersom jag fÃ¥tt en avhoppad vakuum-slang pÃ¥ plats – frÃ¥ga mig inte vad en sÃ¥n slang gör eller varför – men det funkade klart bättre med den pÃ¥ plats. Dessa 70-vägar… Solen skiner, inte ett moln pÃ¥ himlen, stereon pumpar ut fet techno, bilens däck sjunger mot den stekheta asfalten pÃ¥ den soldränkta landsvägen och turbon kastar bilen vinande fram över detta dallrande asfaltshelvete. Som tur är finns det knappt nÃ¥gon trafik och den enda bilen framför mig är turligt nog en förbrytare som hÃ¥ller 20 km/h över gällande begränsning. Vägen ligger rak o fin och fälten breder ut sig pÃ¥ var sida. 200 km/h känns som en bra gräns. Men jag hÃ¥ller mig lydigt bakom fartdÃ¥ren och lagbrytaren. En rondell och en ny 70-sträcka. Den gasglade hÃ¥ller undan en bra stund men sÃ¥ kommer vi ifatt nÃ¥gra mittlinje-slickare som ligger i 69 km/h, för säkerhets skull. Till slut gick det sÃ¥ lÃ¥ngsamt att det var läge att köra om, men den gas-glade hade nu tappat stinget sÃ¥ jag fick köra om tvÃ¥ pÃ¥ en gÃ¥ng. Fullgas o turbon varvade villigt upp.

Men mitt i omkörningen, i vänster fil alltså, kom den där otrevliga hostningen som har uppträtt tidigare… Var det turbotrycket som byggdes upp för högt? Eller var det nåt annat? Det måste vara turbotrycket. Jag lättade på gasen men kom om och la mig till rätta bakom ytterligare en hastighetsbegränsningspetimeter. Därefter hägrade en ny raksträcka och 90-skyltar. Släppte förbi mötande trafik o bidade min tid, växlade ner och gav gas igen, men precis när motorns började varva upp var det som om någon dragit ut en sladd. Det var som om jag slagit av tändningen. Bilen bara fotrsatte rullade av bara farten men tappade snabbt hastighet. Inget hjälpte, så jag stängde av stereon och fällde ut blinkers och lade mig nära kanten av vägen. Jag undrade förvånat vad nu detta var! Något sånt här hade aldrig inträffat förut. En blick i backspegeln avslöjade förvånade ögonpar i bilen bakom. Men jag kunde inget annat göra än att finna mig i ödet med den sjunkande hastigheten.

Till slut var det bara att styra ut höger fram- och bakhjul i gruset på dikeskantens krön. Bilen stannade till och allt liv som fanns kvar i den var alla de röda indikatorlamporna som brann o lyste mig rakt i ansiktet. Bilen lade sig till rätta i vägrenens grus och vägdammet yrde upp för ett ögonblick bara för att försvinna lika snabbt som bilarna bakom, de bara körde om min nu helt stillastående vagn. Efter några fruktlösa och hopplösa startförsök insåg jag att resan fått sig en allvarlig knäck. En blick på klockan gjorde det uppenbart att det skulle bli svårt att hinna fram till klockan 12… Kanske fanns det en liten chans att hinna till 13? Efter att ha pliktskyldigt ha gått igenom dom enklaste felen jag kunde tänka mig (säkringar, reläer) satte jag genast igång att ringa runt och rådfråga kompisar och beskrev felet om och om igen. Snabbt fick jag ett möjligt bot på problemet i fråga och till slut fick jag en kompis att åka o hämta delen innan affären stängde (det var lördag) och leverera ut den till mig. Somliga vänner är värda sin vikt i rent guld.

lockan gick och bilar passerade (utan att stanna) liksom minuterna som retligt tickade förbi. Jag ringde lite till och fick förklara varför jag tyvärr inte kunde komma till Borås idag. Sen fick jag försiktigt jaga på den morgontrötte med betongkeps som skulle hämta pengar, sin bil och käka frukost innan han kunde hämta reservdelen han trodde jag behövde och sedan köra ut den till mig. Som tur var hade jag packat bilen full med prylar och hade bland annat en flaska kallt vatten med mig. En god bok fördriver tiden bättre än mycket annat.

Jag fann mig snabbt i mitt öde och tänkte att jag lika bra kunde försöka njuta av tillvaron istället för att sitta o sura i bilen och hetsigt vänta pÃ¥ undsättning. Jag ställde ut varningstrianglar och lät den uppfällda motorhuven stÃ¥. Bakluckan liksom dörren inÃ¥t vägkanten stod ocksÃ¥ öppna. Jag upprättade snabbt ett zigenarliknande läger med min jeansjacka som improviserad picknick-duk och läsfilt. Plockade fram boken och började sluka filosofiska betraktelser och berättelser om fenomenet Joseph Beuys. T-shirten hade Ã¥kt av och jag lÃ¥g o tuggade förstrött pÃ¥ ett lÃ¥ngt grässtrÃ¥ och strök dÃ¥ och dÃ¥ under intressanta meningar. Ibland tittade jag upp och kunde notera förvÃ¥nade ansikten med näsor andäktigt tryckta mot sidorutorna i de bilarna som svischade förbi. Ingen av all dom bilarna som svischade förbi visade dock intresse av att stanna. SÃ¥ lÃ¥ngt sträckte sig inte deras intresse/hjälpsamhet. PÃ¥ en och en halv timme gjorde ingen en motorist ens en ansats till att stanna – sÃ¥vida dom inte fick mötande trafik och kände sig nödgade att sakta in och stanna för den sakens skull.

Jag iscensatte snabbt ett socialt experiment och intog en mängd passande poser runt om och i den tydligt strandsatt bilen. Jag satt i bilen och såg bekymrad ut. Jag stod utanför bilen och såg bekymrad ut. Jag stod lutad över motorrummet och såg väldigt bekymrad ut. Jag stod i bakluckan och grejade och såg bekymrad ut. Ingen stannade. Och det enda som tycktes intressera dom förbipasserande var som sagt då jag tillbakalutad på sluttningen av dikeskanten läste i min bok o tuggade på ett strå.

Jag funderade så smått på vad som skulle behövas? Skulle jag gå ut o ställa mig naken mitt på huvudleden o vinka? Skulle bilen behöva brinna? Om jag la mig raklång ner i diket och spelade död? Ingen ringde tydligen polisen, för under cirka 2 timmar dök inte ens dom upp. Det retade mig gränslöst, ja nåt oerhört faktiskt, att jag inte hade stoppat ner kameran i väskan när jag körde. Det var ju en sån vacker och slumpmässigt genomförd aktion, för att inte säga performancekonst. Sortin hemåt gick med bogserlina. Ett snöpligt slut på förhoppningen att den trilskande motordelens nyinförskaffade ersättare skulle passa. Icke så. Det blev till att köpa en ny del dagen därpå. I alla fall blev det ett helt annat sorts äventyr än vad jag hade i tankarna när jag körde hemifrån…

2 Responses to “Ett annat sorts äventyr”

  1. Loppan Says:

    Helskön inställning till oförutsedda händelser, men………..vad var det för nÃ¥got som var sönder??

  2. ministry Says:

    En liten attans rotor i fördelaren. Helt ointressant pryl, men verkningarna av den var högst märkbara… 🙂