Ministry Blog

Allting intar mer och mer ett behagligt semestertempo, jag, mobilbatteriet, mitt armbandsur… Vi kan börja med klockan, den stannade imorse (eller saktade in allt mer är kanske mer rätt att säga). Batteriet är i princip helt slut. Och var tusan är en klockförsäljare när man behöver honom!? Det vimlar ju av dem på strandpromenaden i vanliga fall… Har sett 5 flugor på en vecka och man ser ungefär 45 klockförsäljare på en timme… Mobilbatteriet är också på semester och det märks att det inte behöver jobba särskilt mycket. Alldeles plötsligt har det en räckvidd på mer än 56 timmar. I vanliga fall behöver det laddas var 16:e timme ungefär…

Känslan av semester invaggar en också i ett slags kulturellt knastillstånd. När jag gled förbi hotellreceptionen imorse kunde jag inte låta bli att ställa den obligatoriska James Bond-frågan: ”Is there a message for me? Room 303.” Hotellreceptionisten såg ut som han träffats av blixten för en sekund innan han krystade fram ett ”No, Sir”. Där ser man hur stor filmens genomslag är i vår kultur!

På tal om film, så finns det en engelsk barnkanal här bland de Teneriffiska tv-kanalerna, men reklamblocken är på spanska (!). Hur många av dom utländska barnen räknar dom med förstår något av det? Och hur många av den målgruppen bryr sig om tvättmedel och städprodukter??

Annars är det tankar på massa och alltings mått som stilla drar sig fram innanför pannbenet nere på Playan. Hur många kilo, eller snarare ton, människokött som grillas (och bränns vid) under Kanarieöarnas sol. Per timme? Per dag? Som en parentes kan jag notera en viss ökning per person dessutom. Jämfört med för 25 år sedan, är trenden tydlig. Helt klart har medelvikten gått upp. Och ja, jag är själv inte utan skuld! I en högst ovetenskaplig och, bör tilläggas, ytlig okulär undersökning på plagen, så verkar vi nordeuropéer vara överrepresenterade. Den inhemska befolkningen verkar inte vara lika, vad ska man säga för att vara politiskt korrekt… Extra-viktiga?

As a parent it’s always nice when your kids are proud over you, or even better boasts about you… We held a little birthday party with the little one the other day. The entire class was there and had hamburgers and drinks. One of the guys started burping, as 9 year olds or younger (and older too) sometimes do to get attention. After a few hefty burps and a few giggles and laughs, little one gives up a sigh with a somewhat tired glance towards the ceiling and comments:
- Pah! That was nothing. My Dad, he can really burp!

That kind of put an end to the attention-burping and the party went on to other things without any further comments on the subject.лак за паркет

I was out shopping with little one the other week and in the midst of the store I got a startling question: “Hey, Daddy, what is a Hipster?”. I know about the concept Hipster, but not good enough to really explain it to anyone, especially not a 9 year old. I was starting to go over different ways on how to approach the concept of “urban” and “style” and “group belongings” and “fashion” and a whole lot more. I asked myself “What da heck a Hipster actually?” when in the corner of my eye I caught a little finger pointing towards a rack of undies. And suddenly the answer was clear to me. A Hipster! Well, it’s a certain type of cut underwear just like that, I said. Suddenly the world became easier. We browsed on through the store cruising towards the cashiers.

Little 7-year old (Who put one of my CD:s in her Discman type of thing, and listens for like 2,3 seconds and then yells without noticing it because of the music in her earphones): DADDY!! IT’S “SMOKE ON THE WATER”. WITH DEEP PURPLE! I CAN PLAY THIS ON A REAL GUITAR!!
Me (driving my car down the highway and smiling broadly and thinking for myself): I must have done something right…

I have a hungry cat. She likes everything. Cupcakes accounted for. And tomatoes. And potatoes. And everything left out more than 2 minutes with your back turned. This morning it was bread. My breakfast bread. I had two slices of bread lying on the counter and forgot myself. 0.5 minutes later I return to the kitchen and finds one of them on the floor, all chewed and spit on. Nice… I throw it out the window for the birds and ZOOOOOMMMMM - the cat buzzed past my elbow and grabs the bread before it hits the ground… Cooking fat…идея за подарък

Var ute och provkörde en gammal SAAB idag som jag funderar på att köpa. Tankarna vandrade iväg och jag tänkte på de två glada herrarna jag pratade med häromdan. Dom såg att jag stod och tog en bild på bilen i fråga. Den enda var en gammal SAAB-frälst som nu oroade sig hur det går med att äga och köpa en SAAB. Kommer det till exempel att finnas reservdelar? Tanken på att fabriken nu är stängd är konstig… Inga nya SAAB:ar byggs. Och även om det nu är många (20) år sen jag slutade på bilfabriken i Trollhättan, efter 10 år på firman, så känns den tanken i vemods-tarmen. Där satt jag i en SAAB på motorvägen och färdades komfortabelt, sköljde en enorm massa minnen över mig. Det slog mig att jag en gång kände i princip alla som har konstruerat den här bilen… Ett stort mått av vemod saltade minnena. Jag kände ju de som jobbade med alla instrument, elsystem och elektronik. Själv ritade och beskrev jag t.ex. varenda centimeter elkabel i bilen, från nos till koffert - inklusive alla infästningar, genomföringar, fixeringar och kontakthus… Jag kände de som har konstruerat luftutsläpp, klimatanläggning, hastighetsmätare. De som ansvarade för hjulen, ratten och hela inredningen. De som utvecklade växellådorna, och de som byggde världens bästa turbo-motor. De som fixade stötdämpning och chassit. Karossfolket. De som ritade och konstruerade ljudsystemet, ja hela högtalararrangemanget. Standardlösningar och vanliga saker var liksom inte att tänka på. Skulle SAAB bygga ett eget ljudsystem, så skulle man känna basen i ryggslutet, även om man satt i bilen bredvid vid rödljuset. Diverse högtalarlösningar med inbyggda subwoofers testades. Jag kom att tänka på de lyssningskvällar vi hade ibland, vi ljudgalna, som samlades hemma hos varandra, satt och drack öl och spisade musik ut på småtimmarna. Alla diskussioner man förde om varenda liten knapp i instrumentpanelen. Diskussioner om för och nackdelar med olika system, logik och konstruktionslösningar. Provkörningar och haverier. Vi körde bilarna runt hela Europa och tillbaka igen. Kommer ihåg minnesvärda resor, som när vi navigerade oss igenom hela Londons innerstad med en karta i knät (vadå GPS?), eller en natt då vi campade i bakluckan i Holland (fällde baksätet och bäddade), eller när vi bodde på ett gammalt PostHotel i Alperna och åkte skidor i Davos över nyår. Eller när vi höll på att koka motorn på motorvägen i England… Eller den gången bromsbeläggen tog slut i Östersund och vi skulle vidare till Luleå. Vi körde 330 mil över den helgen… Man körde SAAB, och åkte alla andra bilar. Dit man styrde gick bilen, när man gasade stack den. Lätt och utan att anstränga sig. En turbo är en fantastisk idé! Och alla små sluga uppfinningar som proppades in i bilen. Solsensorn t.ex. som var så avancerad att den i princip kunde navigerat bilen runt hela jordklotet utan att använda GPS. Tänkte även tillbaka på alla diskussioner vi haft och hade om designlösningar - på alla synliga ytor i kupén. Varenda grej i kupén kunde jag hänföra till en eller flera personer som hade de ärendena på sina skrivbord (och ritbord). Vi som byggde 9000 var en blandning av nytillkomna Brat-packers som jobbade sida vid sida med dom som var med på tvåtaktarens tid. Nytt och gammalt och framtid blandades och packades in i bilarna. En enorm massa av tekniskt know-how och mänskliga tankar, idéer och strävanden. Vi blev en slags stor sammansvetsad familj och när SAAB till sist blev slukade av GM-hajen hade jag precis lämnat skutan. En del vemod, en del glädje - att slippa vara med när SAAB inte längre var helsvenskt längre. Sen gick det som det gick. Och i efterhand kommer jag ihåg att man pratade om och funderade över att GM förmodligen inte var den bästa partiet… Det kändes som det stora äventyret var över. Den lilla glada (och galna) biltillverkaren uppe i norr. Som gång på gång överraskade bilvärlden med uppfinningar och påhitt som placerade dom i toppskiktet av välkända bilmärken. Och så finns inget av det där kvar numera. Folk skingras för vinden. Ett galet bil-äventyr som startade vid andra världskrigets slut, då den första karossen knackades ut för hand, på en stubbe placerad i en dynghög av hästskit (för att få bästa svikten) och vidare genom folkhemmets garage och carportar, ut på racingbanor och skogsvägar, från tråkstämpel till lyxbil och innebil… Klart jag ska ha en SAAB… så länge dom finns kvar! Om 20 år till är det kanske ingen som ens kommer ihåg SAAB-bilarna längre. (Utom tullen kanske…)

In a a discussion some days ago we touched on the subject of eels. It made the Minister think back on child-hood fishing expeditions. Eels are very tough campers… Very hard to get a grip on or break their neck. My cousin caught an eel once. He brought it home and put it on a plate in the fridge. As a surprise for his Mum. Next morning his mother opens and BAM! - like a bat out of hell (or an alien out of a ribcage) the eel shot out of the fridge and slid like a Norwegian Olympic ice skater on anabolic straight over the kitchen floor and disappeared out of the open kitchen door! His Mum got a shock of her life and woke up the whole house with her howling. The fridge was a mess, and apparently the little sucker eel had drank almost half a liter cream out of a jar…

Tågluffandes genom Europa hade jag och några vänner styrt kosan mot Portugal. Siktet var inställt på huvudstaden Lissabon vid Atlantkusten. Under några dagar tuffade vi sakta men säkert mot resmånadens första hägrande mål. När vi korsat gränsen till Portugal kommandes från Madrid och till slut närmade oss Lissabon började det förväntansfull surra bland alla andra tågluffare som också var på väg till Portugals huvudstad. Det ryktades om tiggare och hotell-nasare. Mycket riktigt fylldes tåget av tiggande människor några stationer innan Lissabon. Äldre kvinnor med bedjande hundögon och framknuffande små barn tiggde slantar. Tyvärr utan framgång eftersom vi var fattiga tågluffare, visserligen rika jämfört med dom kanske, men vi var vana att vända på slantarna och ta oss fram flera dagar på en hundralapp. Varenda krona var värd sin vikt i guld. När vi anlände till Lissabons station överfölls vi alla av horder av människor som ville att vi skulle välja just deras hotell. Vi försökte maska oss genom detta anfall, vi var dom sista att lämna tåget efter att i lugn och ro packat ihop våra saker. Alla hotell-inkastare var försvunna tillsammans med hopen av tågresenärer och ett relativt lugn lägrade sig över perrongen där dammet började lägga sig. Endast en, men i och för sig mycket påstridig, gentleman fanns kvar för att antasta långsamma turister med hotellanvisningar. Han var en liten man, med otroligt tjocka glasögon i övre medelåldern. Kanske 150 centimeter lång och relativt kraftig runt mitten. Vi klarade oss efter en viss möda ifrån mannen i fråga efter att ha tagit emot ett reklampapper (som vi dock snabbt förpassade till en papperskorg på perrongen när han inte längre såg oss). Vi stretade sedan iväg mot stans centrum med våra tungt lastade ryggsäckar. Teorin om att man inte behöver bry sig om att packa lätt eftersom man ändå åker tåg och inte ska bära ryggsäcken som i fjällen kom snabbt till korta…

En av alla kakelklädda fasader i Lissabon.

Efter att storögt ha konstaterat ett antal kanyler utmed spåren befann vi oss snart i gamla affärslokaler som var väldigt moderna, ljusa och luftiga men i hus som uppenbarligen inte var byggda under det senaste seklet. Det var otroligt mysiga lokaler och våra ryggsäckar var säkert ett pikant och exotiskt inslag i dessa fina kvarter. Vi promenerade vidare i ett varmt och bullrigt Lissabon. Trafiken var tät och vi närmade oss stadens kärna med Frihetsavenyn framför oss. Vi lade märke till stadens gamla arkitektur med små torg mellan hyreshusen och alla kakelklädda fasader. Vid flera tillfällen blev vi antastade av allehanda gatuförsäljare som för en kort sekund i det mötande folkvimlet på ett övergångsställe till exempel försökte sälja. Unga grabbar som med kupade händer kom fram emot oss under en ström av Portugisiska och gläntade på handkupan för att visa oss vad som fanns till salu dolt mellan händerna. En tjock guldring ville en sälja. Vi undrade så smått hur länge den varit ifrån sin ägares finger… Nästa gläntade på händerna och visade en brun kub ungefär i storlek med några sockerbitar. Hasch förmodligen, eller något som skulle föreställa det kanske. Det blev inga gatuaffärer av förklarliga anledningar.Poliser uppenbarade sig med jämna mellanrum i folkvimlet, men tydligen utan att avskräcka eller störa kommersen allt för mycket.

Det började bli varm i det larmande Lissabon och vi kroknade allt mer under ryggsäckarnas tyngd. Vi kom allt längre uppåt Frihetsavenyn och det blev allt glesare mellan folk och gatuförsäljare. Affärer likaså, istället bredde lyxbilsförsäljare ut sig, Porsche, Rolls Royce osv. Vi började bli smått desperata eftersom hotell verkade lysa med sin frånvaro. Vi hade faktiskt inte sett ett enda ännu och började fundera på vart vi skulle ställa kosan. Plötsligt får en av mina vänner syn på en liten oansenlig, nära nog osynlig hotellskylt uppe på sjunde eller åttonde våningen. Han ropade till oss och vi kisade för att kunna se den. Hur fasen han fick syn på den förstod vi inte eftersom den dessutom nästan var rakt ovanför oss. Vi gav oss genast in i den port som verkade logiskt hänga samman med skylten och fick syn på en hiss av förkrigsmodell. Den där öppna typen med järn och smide. Vi trängde oss in och fick knappt igen grinden bakom oss och tryckte på den våning som verkade indikera Hotell. Sakta och slamrigt tog sig hissen stadigt uppåt och den öppna modellen och gamla konstruktionen gav svindel och höjdrädsla en ny dimension. När vi väl kom upp till våningsplanet vi väntade på kom vi ut i något som såg ut som en helt vanlig privat korridor. Vi blev osäkra på om vi hamnat rätt och var övertygade om att vi råkat komma in i någons lägenhet. Ett litet lågt bord som stod uppställt i korridoren, med kortsidan mot väggen. såg dock en smula arrangerat ut för att höra hemma i någons hem. Några små gentlemän av indiskt utseende dök upp och började prata med oss och som vi antog ställa en massa frågor. Dock inte på engelska, tyska eller franska som var de enda utländska språk vi behärskade mellan oss. Som tur var dök det upp en äldre gentleman som kunde engelska. Förvåningen var fullständig då vi konstaterade att det var den påstridige mannen i Coca-Cola bottnar som varit så påstridig på perrongen… Hur stor är chansen att träffa på just hans hotell i Lissabon!?

För en mikrosekund trodde jag att jag började få en hjärtinfarkt, eller hjärnblödning. Sedan trodde jag att hörseln spelade mig ett spratt. Sedan kom jag att tänka på det lågfrekventa mullrandet då Skåne drabbades av en jordbävning för inte så länge sedan… Efter någon sekund undrade jag över tidslängden. Det hade väl hållit på flera sekunder nu? Var det en ny jordbävning? Jag tyckte att ljudet fortplantade sig från ett annat rum. Var det nåt som höll på att rasa ner? När jag kom in i det angränsande rummet var det som en stående våg, det slog lock för öronen och kändes obehagligt i maggropen. Det kunde väl inte vara ett så långt jordskalv? Eller kunde det det? Det påminde inte om något annat! Känslan av svindel förstärktes i det relativt lilla rummet. Skakade allting? Jag tittade mig förundrat omkring. Det var surrelaistiskt och en känsla av overklighet smög sig på. Jag var ensam i huset och jag tittade ut genom rutorna på dom omgivande husen. Inga människor syntes till där ute fast att jag var mitt i stan. Jag kunde inte se något som rasade ner från fasaderna fast det tydliga skakandet. Jag gick ut för att lyssna, men där ute hördes det mindre. Men dock hördes det eventuellt från ovanvåningen. Var det ett fläktsystem? Det fanns väl inget sånt på huset? Det var så regelbundet och nu hade det pågått så länge att jag började avskriva jordbävningsteorin. Jag gick in igen och det lågfrekventa ljudet var öronbedövande på gränsen till balanssinnets påverkande. Vad sjuttsinen kunde det vara?? Visst skakade hela rummet, saker stod o skakade på hyllor och i fönsterna. Jag gick genom det tomma stora huset, genom en korridor som ledde till ovanvåningen och där började jag skönja ett högfrekvent vinande. För ett ögonblick gastkramande… men sedan igenkänningsbart på något konstigt sätt. Jag tog trapporna i dubbla steg och kom upp och närmade mig ljudet som blev allt mer bekant. Väl inne i en stor sal kunde jag lokalisera riktningen och sedan källan. En stor tvättmaskin (som jag inte kände till) stod på centrifugering i ett litet städrum. Hela golvet verkade som en resonanskropp och förstärkte alla låga frekvenser tiofalt. Hela tvättrummet skakade och golvet lät burkigt ihåligt. Mysteriet var löst och jag kunde andas ut med ett lätt nervöst fnitter för mig själv. Underligt hur verkligheten kan te sig så overklig ibland…

Jessica Gedin gjorde en spaning i ett program på radions P1 för några veckor sedan om begreppet “Evil Hair”. Hon påstod att hon kunde utläsa folks personligheter på film beroende på håret och hade en stor utläggning om detta. Naturligtvis hade hon, som vanligt höll jag på att skriva, fått allting om bakfoten. Jag och alla andra som verkligen har “Evil Hair” vet nämligen precis vad som menas med begreppet.

Det handlar inte alls om någon som helst frisyr-typ som Jessica trodde/ville påskina. Tvärtom faktiskt. När man har “Evil Hair” så innebär det helt kort att håret vägrar att anta någon som helst ordning som bäraren försöker påtvinga det. Som liten var detta en källa till gråt och tandagnisslan. Timvis har man kämpat framför spegel och medelst vattenkamning försökt få fason och ordning på kalufsen. För en kort blötlagd stund kunde det se ut att hålla formen. Men så fort den minsta avdunstning inträdde spretade manen återigen i alla riktningar, även mot Mekka. Det var helt enkelt stört omöjligt att få styr på det hela. Jag genomled 11 år i skolan och fick aldrig någon kontroll på håret. Visserligen steg jag inte, som en kompis på gymnasiet gjorde, upp två timmar tidigare varje morgon för att tvätta och föna håret. Där gick ändå min gräns för fåfängan. Mammas bestämmande av hårlängd gjorde ingenting till. Det fanns ändå en fördel med det tjocka bångstyriga håret, det var nämligen att det inte märktes när det regnade. Det tog en avsevärd tid för regn att tränga igenom hårsvallet.

Det var först många år senare som jag insåg att jag lika bra kunde ge slaget tappt. Mitt hår hade en egen vilja och så fort man försöker tvinga in det i nån bestämd form så blir det riktigt “Evil” och visar vem som bestämmer, och det är i alla fall inte jag. Det var nog i 20-årsåldern som jag till slut lade av att kamma håret. Det gjorde ändå bara saken värre. Efter dusch så är det bara att skaka på huvet så faller lockarna på plats precis där dom vill ligga. Vid något tillfälle knorrades det från en avdelningschef på jobbet om att jag var långhårig. Det var jag kanske i jämförelse med hans 12 millimeters snagg, men jag tog ändå upp saken vid tillfälle med en av firmans ägare, tillika chef för företaget jag jobbade på. Han drog inte ens på smilbandet när han svarade: “Ha du det precis som du vill, passa på så länge du har hår”.