Archive for the 'Anecdotes/Anekdoter' Category

Utan en fråga

Tuesday, January 17th, 2017

Får många år sedan var jag bjuden på en sån där jobbig parmiddag. Värdparet hade bestämt sig för att bjuda in mig och min dåvarande flickvän tillsammans med ett par andra vänner, som vi aldrig hade träffat. Detta andra par pratade nonstop hela kvällen. Det var berättelser, anekdoter och en massa olika saker. Efter flera timmar och fram på kvällningen kom de nog på sig själva för en stund och blev lite dämpade. Kanske insåg de att de inte frågat varken mig eller min flickvän en enda sak under hela kvällen. Ingenting. I och med att man plötsligt kunde få en syl i vädret berättade värden att han inte lyckats koppla in stereon igen efter flytten. De var nyinflyttade på adressen nämligen och därav parmiddagen. Jag erbjöd mig att koppla ihop förstärkare och annat samt högtalarna, vilket jag också gjorde – vilket tog c:a 1,5 minut. Det andra paret betraktade mig under stigande förvåning med sjunkande hakor och ögon stora som tefat och ställer kvällens första (och ända) fråga: “Är du elektriker!?” Varvid jag svarade helt sanningsenligt: “Nej”.

Vissa saker…

Sunday, January 15th, 2017

Vissa saker skulle man aldrig testat i verkligheten om man visste om att man gjorde det… En gång när jag var ute och flög, kom jag på efter landningen att jag glömt stänga av mobiltelefonen… Katastrof!!!! Men katastrofen uteblev faktiskt. Bevisligen. Vi landade ju fint och mjukt…

En annan gång när jag varit på besök på sjukhuset kom jag på att jag glömt stänga av mobilen när jag kom till utgången! Panik!! Jag lyssnade intensivt men hörde inga larm gå av på livsuppehållande utrustning, men skyndade ändå på stegen ut till parkeringen och försökte diskret dölja mobiltelefonen i fickan när jag väl kommit på det…

free wifi

Je suis Larsson

Tuesday, June 30th, 2015

Minister of Art - at FB

“It takes a man to suffer ignorance and smile.” No matter what they do, be true to yourself. Hello Facebook. No matter what, Je suis Ministero Arte y Salta.

One morning I couldn’t log on to facebook any longer… Weird… I got this note saying they suspected me of not using my real name. (I’ve used the same “Minister of Art” since I first joined Facebook in 2008 or so…). I thought maybe they just wanted to keep a record of my “real name” somewhere, so I filled it in and Bingo. I could log on. But imagine my sursprise when I found out that they changed my username!! No more Minister of Art… So I wrote this confession of a sort:

—————————————————–

Facebooks latest dirty trick forced me to change to my given name, and at the same time it drew a small family secret out in the open. When I first started out as an artist I was very reluctant to use my real name since the name Carl Larsson holds a bit of anticipation in the Art world. I even changed my surname for many years! My late great-great uncle Carl Olof Larsson was a not half-baked painter and as a young emerging artist I just couldn’t bear the crushing weight of being compared with him and judged as being “the new Carl Larsson”… Such things tend to put a lot of strain on a young wannabe artist… especially if he actually hates to paint. To be judged side by side with my great-great uncle just made me feel very inferior. Since then I’ve made my own way through the Art world, striving, sometimes long outside the beaten path, for a painter. I just hated everything with painting and made my way into storytelling and performance instead. Eventually I studied to be a painter and today I don’t have that same fear of painting anymore (although I still don’t do it much at all) and recently I changed my legal name back to the family name again. Regaining control of my identity. Thanks a lot Facebook. But this was not exactly how I envisioned me coming out and telling it as it is, but your trick have now forced me to take the final step.

Je suis Larsson!

-Carl_Larsson_-_Midwinter's_Sacrifice_-1200px

Traveling light. Not.

Tuesday, January 20th, 2015

cases

Jag kom fram till incheckningsdisken i Houston, Texas en gång på väg hem efter 1,5 månads vistelse i USA. När jag lyfte upp den första väskan på transportbandet bredvid incheckningsdisken tittade tjejen i incheckningen med illa dold förvåning på vågens viktangivelse och utbrast:

“Oh my. That was the load limit, Sir.”

Sen tittade hon på min vagn och såg två väskor till. Hon frågade om jag hade fler väskor. Jag erkände att så var fallet och drog fram kärra nummer två.

“Where is the rest of the family?” undrade hon under det att hon bladade igenom mitt pass. “Oh, no family. I travel by myself” svarade jag och hon tittade upp som om det small en bomb i lokalen och blev blek som ett lakan.

Efter en lång stunds febrigt vägande av väska efter väska samt räknande på papper, lackade svetten i hennes i övrigt felfria panna. Hon konfererade med ett par personer i telefon och rådfrågade något befäl bakom diskarna. Jag iakttog allting mycket intresserat även om en viss oro började bli svår att helt nonchalera. När hon var klar kom hon tillbaka till mig och förklarade att man inte kunde ta med sig så mycket bagage.

“OK, sa jag. What are we doing then?” Planet stod fulltankat på plattan. Hon blev genast professionell och anförtrodde mig att man tänkte göra ett undantag för min del. För en gångs skull. (Jag är Finnair evigt tacksam). Men att jag skulle bli tvungen att betala för övervikt. Det lät rimligt i mina öron (ovetandes om tariffer för detta). Hon fyrade av ett leende och lät det 7:e och sista kollit (en sjösäck modell större) glida ombord på bandet. Hon fäste lapp även på denna, och sade sen att jag var tvungen att betala 1500 kronor (inte dollar!) som extra straffavgift. Innan jag ens hann andas lutade hon sig snabbt fram och viskade nästan, under det att hon såg mig allvarligt i ögonen:

“That is very cheap, Sir. Very cheap. That is what one bag would cost actually…”. Jag tog fram plånboken och betalade med VISA under tiden jag övervägde att fria till den oklanderliga blonda finskan.

“Thankyouverymuch”, sa jag och log mitt bästa Elvis-leende.

Belgien

Tuesday, February 25th, 2014

Fick en fråga om vilket land jag helst skulle vilja bo i om jag inte kunde bo i Sverige. Svaret var ganska givet. Efter ett besök i den lilla staden Hasselt har jag fått ett nytt favorit-land i Europa – nämligen Belgien. Orsak: Människorna. Maten. Chokladen. Klimatet. Arkitekturen.

Om jag skulle bli tvungen att lämna Sverige skulle jag fortfarande vilja ha det relativt humant o civiliserat och då är Belgien definitivt ett bra alternativ. Eftersom jag inte pratar särskilt mycket spanska, franska eller tyska… Belgarna är jättebra på engelska. Det finns de som bott i belgien som på det grövsta avråder till exempel besök i huvudstaden. Brygge sägs vara en fin stad, med mycket ursprunglig bebyggelse intakt, trots Nazisters härjande. Har aldrig själv varit där dock. Antwerpen är en stad som har fått höga betyg av en bekant som bott där, jag själv var i östra delen av landet i Hasselt som sagt. Hasselt ligger en bit iväg från den franskdominerade delen av landet som sades vara betydligt sämre än den flamländska delen där man älskade god mat, choklad och att konversera på engelska. Passade mig bra.

20131017_124932

Ah just det… Sen var jag där på senhösten när vinden börjat vina med snålblåst hemma i Sverige och allting vissnat och ruttnat. När jag steg av planet på Bryssels Flygplats smektes min kind av en oväntat varm luft, och samtidigt fylldes mitt luktsinne av någon fantastisk väldoft. Det var nästan så jag snubblade nerför flygplanstrappan, och det tog faktiskt en lång stund innan jag lyckades lokalisera vad det var. Det var först efter att jag kom ur flygplatsen, ur tåget, ur bussen och kom ut i friska luften som jag till slut fattade. Det var Sommaren!! Det luktade fortfarande av prunknande gräs, träd och blommor i Belgien så dax på året. Och man kunde vandra hem i kvällningen med bara en tunn jacka över sin t-shirt. Hemma var det redan minusgrader… I Beligien var det 15 grader vid midnatt! En morgon i solen vid busshållsplatsen kunde övertyga mig om att det fortfarande var augusti… Allt detta gjorde ju också sitt till. Klimatet i Belgien. Kossorna som fortfarande låg o idisslade i den gassande morgonsolen, bara 1,5 km från stadens centrum…

How many times…

Sunday, February 23rd, 2014

Starting the day with a serious telling-off about puking on the floor and the carpets. Even if I didn’t yell I might have used a few cuss-words trying to convey the big no-no about this. So far the cats seem unimpressed about it and no-one stepped up to confess. Lots of turning the back and wining about getting breakfast instead.

 

There’s reason for kisses, there’s reason for keys

Sunday, February 23rd, 2014

Detta eviga gissel med nycklar som kommer bort. Vad ska man göra? Extranyckel, reservnyckel och låssmeder brukar vara lösningen. Generellt kan man säga att det är billigare att göra en extra-nyckel än att ringa efter en låssmed när väl skadan är skedd (nyckeln borttappad). Så det bästa tipset torde vara att göra fler! Man kan sätta en på katten. En på Kakaduan. Sy in en i varje jacka och gömma en magnetiskt på cykeln. Kanske surra fast en i palmen och ha en i ett snöre i brevlådan. Eller så kan man helt enkelt skita i att låsa dörren. Jag känner några som aldrig tog ut ytternyckeln ur låset. Det fanns en enkel tumregel: 1) Satt nyckeln i var nån hemma, eller tillbaka inom 1-2 timmar. Då var det bara att gå in o ta en fika, kolla tv, lyssna på radion och kanske läsa tidningen och helt enkelt vänta på att de kom tillbaka. Gjorde de inte det skrev man en lapp o gick igen. 2) Var nyckeln inte i låset var de på semester. Ett jäkligt bra system. Och de slarvade aldrig bort nyckeln heller!

Musjakt

Friday, January 10th, 2014

PENTAX DIGITAL CAMERA

Det har varit en hackig natt på Ministeriet… Somnade sent och vaknade redan klockan 2… Ute rasade vindarna. Det lät som en halv orkan. En musjäkel har terroriserat mig i flera nätter med att rulla nötter (!). Osynlig och borta med vinden så fort jag försökt lokalisera honom (eller hen). Har försökt sova med en katt vid min sida – för att katten skulle knipa musrackaren när den satte igång med sina nattliga räder. Men icke sa Nicke… Inatt var det samma visa igen. Klockan 2 var det klippt och jag gick o hämtade katten. Men tydligen hittade katten inget direkt och jag hann somna om – och fick sova i två timmar innan det var färdigt igen… KL 4 på morgonen är man inte vare sig pigg eller glad när man blir väckt, återigen av musljud. Konstaterade att kattrackan låg o sov på mina fötter och inte rörde en fena. Katten hörde tydligen sämre än jag! Men jag puttade till den rackaren och då insåg han att något var i görningen!

Jag fick också gå upp. Tände lampor och manade på katten. Ta honom nu då! Ta honom!

Mina egna försök att lokalisera missdådaren var patetiska. Katten satt o tittade på, en smula klentroget. Plötsligt inser jag att det är katten som sitter på bordet som hittat nöttjuven! Jag lyfte på en pryl och ut skjuter musen som en projektil! Katten efter. Whoom, bara! Och sen var den lilla nattmarodörens saga all. Han bars till sist ut i svansen och sen skickade jag ut musfan genom ett fönster, ut i storm o ösregn. Det kunde han ha som betalning för allt bråk på nätterna den senaste veckan. Den lille uslingen hade dessutom snott ur min After Eight! Gnagt av översta kanten på ett flertal tunna mintkakor. Hur lågt kan man sjunka? Nåväl. Ute var musrackarn och klarade han sig undan med livet i behåll och bara var paralyserad, så väl bekomme. Men kom inte tillbaka in! Sen hann jag somna om en stund innan Big Ben (väckarklockan) började väsnas och så var den natten slut. Och jag med. Eller halvslut är jag i alla fall. Grus i ögonen och pigg och snabb som en räka i sirap.

Möss skulle förbjudas….

Färgblind

Tuesday, December 24th, 2013

Som färgblind får man sig ibland små roliga överraskningar till livs. Även om man är en färgblind konstnär, eller bara färgblind. Idag t.ex. fick jag reda på att Sveriges Bankomater i verkligheten är turkosgröna. Snacka om överraskning!! Här har jag gått omkring och alltid varit fullständigt övertygade om att de är blå! (Det tror jag fortfarande). Nåväl… Det sägs att ju längre man lever, desto fler överraskningar får man…

Katt-astrof

Sunday, December 1st, 2013

Jag hade en katt en gång, Isa, som gillade att tråka mig genom att bita sönder papper. Helst i konfetti-storlek… En dag var jag på väg ner till stan för att handla o hade lagt fram pengar på hallbordet. Tre hundralappar. På den tiden var det en ansenlig summa. På väg mot dörren ser jag katten som står på hallbordet med ena tassen på hundralapparna och blänger på mig. Iskall insåg jag vartåt det lutade och gav en skarp order utan självförtroende och försökte stirra ner katten från hallbordet. Gör det inte! skrek jag. Katten rörde inte ett morrhår. Hennes blick var orubblig. Jag närmade mig sakta med händerna utsträckta. Men det var för lång sträcka, det insåg jag. Upprepade kommandoord gjorde ingen verkan. Katten böjer sitt huvud sakta sakta ner mot sedlarna. Fortfarande utan att ta släppa ögonkontakten. Ett snabbt ryck och ett ritchande ljud gjorde processen kort med sedlarna. Sen slank hon iväg, utan större brådska.

KATTRACKA!!!!

Tre hundralappar avrivna mitt på mitten. Jag stod som paralyserad en stund och tittade på sedlarna. Jag plockade upp dom och undrade om jag kunde få nya… Jag tog jackan o gick ner till banken. Efter att ha förklarat hur det gått till möttes jag av ett milt leende och orden “Ha, den var ny. Den har vi inte hört förut” och fick ett par nypressade sedlar i utbyte. Jag vet inte vad dom trodde, om dom trodde på mig eller inte.