Ministry Blog

För en mikrosekund trodde jag att jag började få en hjärtinfarkt, eller hjärnblödning. Sedan trodde jag att hörseln spelade mig ett spratt. Sedan kom jag att tänka på det lågfrekventa mullrandet då Skåne drabbades av en jordbävning för inte så länge sedan… Efter någon sekund undrade jag över tidslängden. Det hade väl hållit på flera sekunder nu? Var det en ny jordbävning? Jag tyckte att ljudet fortplantade sig från ett annat rum. Var det nåt som höll på att rasa ner? När jag kom in i det angränsande rummet var det som en stående våg, det slog lock för öronen och kändes obehagligt i maggropen. Det kunde väl inte vara ett så långt jordskalv? Eller kunde det det? Det påminde inte om något annat! Känslan av svindel förstärktes i det relativt lilla rummet. Skakade allting? Jag tittade mig förundrat omkring. Det var surrelaistiskt och en känsla av overklighet smög sig på. Jag var ensam i huset och jag tittade ut genom rutorna på dom omgivande husen. Inga människor syntes till där ute fast att jag var mitt i stan. Jag kunde inte se något som rasade ner från fasaderna fast det tydliga skakandet. Jag gick ut för att lyssna, men där ute hördes det mindre. Men dock hördes det eventuellt från ovanvåningen. Var det ett fläktsystem? Det fanns väl inget sånt på huset? Det var så regelbundet och nu hade det pågått så länge att jag började avskriva jordbävningsteorin. Jag gick in igen och det lågfrekventa ljudet var öronbedövande på gränsen till balanssinnets påverkande. Vad sjuttsinen kunde det vara?? Visst skakade hela rummet, saker stod o skakade på hyllor och i fönsterna. Jag gick genom det tomma stora huset, genom en korridor som ledde till ovanvåningen och där började jag skönja ett högfrekvent vinande. För ett ögonblick gastkramande… men sedan igenkänningsbart på något konstigt sätt. Jag tog trapporna i dubbla steg och kom upp och närmade mig ljudet som blev allt mer bekant. Väl inne i en stor sal kunde jag lokalisera riktningen och sedan källan. En stor tvättmaskin (som jag inte kände till) stod på centrifugering i ett litet städrum. Hela golvet verkade som en resonanskropp och förstärkte alla låga frekvenser tiofalt. Hela tvättrummet skakade och golvet lät burkigt ihåligt. Mysteriet var löst och jag kunde andas ut med ett lätt nervöst fnitter för mig själv. Underligt hur verkligheten kan te sig så overklig ibland…

Jessica Gedin gjorde en spaning i ett program på radions P1 för några veckor sedan om begreppet “Evil Hair”. Hon påstod att hon kunde utläsa folks personligheter på film beroende på håret och hade en stor utläggning om detta. Naturligtvis hade hon, som vanligt höll jag på att skriva, fått allting om bakfoten. Jag och alla andra som verkligen har “Evil Hair” vet nämligen precis vad som menas med begreppet.

Det handlar inte alls om någon som helst frisyr-typ som Jessica trodde/ville påskina. Tvärtom faktiskt. När man har “Evil Hair” så innebär det helt kort att håret vägrar att anta någon som helst ordning som bäraren försöker påtvinga det. Som liten var detta en källa till gråt och tandagnisslan. Timvis har man kämpat framför spegel och medelst vattenkamning försökt få fason och ordning på kalufsen. För en kort blötlagd stund kunde det se ut att hålla formen. Men så fort den minsta avdunstning inträdde spretade manen återigen i alla riktningar, även mot Mekka. Det var helt enkelt stört omöjligt att få styr på det hela. Jag genomled 11 år i skolan och fick aldrig någon kontroll på håret. Visserligen steg jag inte, som en kompis på gymnasiet gjorde, upp två timmar tidigare varje morgon för att tvätta och föna håret. Där gick ändå min gräns för fåfängan. Mammas bestämmande av hårlängd gjorde ingenting till. Det fanns ändå en fördel med det tjocka bångstyriga håret, det var nämligen att det inte märktes när det regnade. Det tog en avsevärd tid för regn att tränga igenom hårsvallet.

Det var först många år senare som jag insåg att jag lika bra kunde ge slaget tappt. Mitt hår hade en egen vilja och så fort man försöker tvinga in det i nån bestämd form så blir det riktigt “Evil” och visar vem som bestämmer, och det är i alla fall inte jag. Det var nog i 20-årsåldern som jag till slut lade av att kamma håret. Det gjorde ändå bara saken värre. Efter dusch så är det bara att skaka på huvet så faller lockarna på plats precis där dom vill ligga. Vid något tillfälle knorrades det från en avdelningschef på jobbet om att jag var långhårig. Det var jag kanske i jämförelse med hans 12 millimeters snagg, men jag tog ändå upp saken vid tillfälle med en av firmans ägare, tillika chef för företaget jag jobbade på. Han drog inte ens på smilbandet när han svarade: “Ha du det precis som du vill, passa på så länge du har hår”.

En dag där hemma i byn hittade jag en luva när jag kom körandes med bilen genom gatorna. Ett oväntat ställe för en funnen luva kan tyckas, på en tänkt mittlinje mitt i körbanan. Vem som kan ha tappat luvan där förtäljer icke historian. Men funna luvor är icke att förakta. De kan man ha stor nytta av och som det heter i ordspråket: “man skådar icke given häst i mun”. Speciellt huvudbonader är bra att ha då 80 % av kroppsvärmen avgår via huvudet. Något att tänka på i dessa bistra tider (september till maj) på denna sida halvklotet. För män (och kvinnor) som tappat håret kan man rimligtvis anta att denna procentandel torde vara högre.

The cold weather lately (10 below) and the snow has made the Minister hungry for something warming in the morning. Growing up we used to have something we called rusk gruel. In the old days it was made in a pan on the stove, but nowadays rusk gruel (swe. “skorp-välling”) is easiest made in the new invention micro-wave oven. When the Minister was a kid we always referred to it as angel-food (swe. “änglamat”) most probably because it was so good, it was fit for angels…

To make a delicious rusk gruel use rusks of your choice - wheat rusks is very good. Crumble 6-7 rusks in a small bowl of sort and fill up with milk to your liking, add a put of your favorite butter or margarine and run it in a microwave oven for 2-3 minutes (on full effect). Add some sugar on the top. Voila! A steaming hot meat fit for an angel!

I förmiddags när jag höll på med morgongymnastiken (kapade och klöv ved) lyssnade jag på dagens utsändning från Radiohuset på Sveriges Radio program 1 (ett) - och hörde det eminenta programmet Spenarna, nej förlåt “Spanarna” ska det vara! Där utlåter sig en av spanarna (Jessica Gedin) om det här med “Evil Hair” (för övrigt, ett typiskt svenskt uttryck). Jessica gick på i sin vecko-spaning om det här med hårfrisyrer på styggingar på film och hur lätt det är att se vem som är skurk, med hjälp av s.k. “Evil Hair”. (”Styggt hår” eller “ondskefullt hår”). Jessica menade inte att håret var styggt i sig, men att själva hårfrisyren visade på bärarens inneboende ondska.

Naturligtvis har hon helt fel. Ministern vet vad “Evil Hair” är - och det har varken med frisyrer eller filmskurkar att göra. Det har i allra högsta grad med själva håret att göra. Inte att förväxla med “a bad hair day”, som kan drabba vems om helst med hår på skallen. Nä, alla vi som har riktigt “styggt” eller “elakt” hår vet precis vad jag syftar på.

Redan som liten kom jag på kant med mitt hår, som verkligen kunde vara “dumt”. Jag uppfattade det så i alla fall. Oändligt tålmodigt vattenkammande på morgnarna räckte inte för att tämja manen. Så fort man lämnade spegeln, och faktiskt innan dess, så sa det liksom “pijoink” och så stod det hårtussar och kryllor upp ur det mörka nyss välkammade (eller försök till) hårsvallet. Förtvivlan visste inga gränser ibland, fråga min mor. Hon kan vittna om ilskan och hopplöshet. Ingenting hjälpte. Möjligen rakpermanent, eller kanske brylcreme, men detta var okända begrepp vid den tidpunkten i livet. Saken är den att jag alltid haft ett tjockt och bångstyrigt hårsvall som inte ens regn trängde igenom, inte förrän efter en god stunds ihållande regnande i alla fall. Till och med i duschen tog det en bra stund innan vattenkaskaderna bröt igenom hårvallen.

Genom alla skolåren försökte man, ivrigt påhejad av morsan, att tämja detta hår, detta stygga hår. Ideliga klippningar - alltid lika traumatiskt - ingenting hjälpte. Håret stod alltid på ända eller hade precis den formen det själv ville. Vattenkamningar eller ej. Det var först som lite äldre jag insåg att jag har ett krulligt och krusigt hår med självfall, som självfallet (!) vägrar att rätta in sig i några förutbestämda former. Glöm det. Så jag har resignerat, för länge sen, och sen jag gjorde det och insåg att håret själv bestämmer så finns det ingen anledning att kortklippa eller kamma eller föna. Det tjänar ändå ingenting till med ett “Evil Hair”.

Från filmen Eraserhead, en man som liksom Ministern vet vad “Evil Hair” är för något…

Ministern har idag avlagt andra besöket hos tandläkaren för att jobba på en rotfyllning. Idag var det mest renspolning och guttaperka. Första gången var BETYDLIGT obehagligare… Karies under en lagning. Det är aldrig bra. I det här fallet blev det en plåga man bara önskar sina värsta ovänner.

Men dagens övning i tandläkarstolen var som sagt bättre än förra gången. Ingen smärta värd namnet - förra gången var den obeskrivbar… Lite obehagskänslor när man förstod på långa spetsiga nålars införande att de var långt nere i käkbenet och rotade. Allvarligt talat, rotfyllning ska man DEFINITIVT inte prova där hemma.

Efter oändliga rensningar och filning och renspolning och allt vad det var så blev det lite spännande. vanligtvis är tandläkarbesök så kliniska och högteknologiska med kompositer, höghastighetsborrning, UV-härdning och allt vad det brukar vara. Men dagens besök innehöll oväntade häxdoktor inslag. En liten tändare kom fram och spritlåga tändes. Rökstrimlor ringlade sig upp mot taket när något (osäkert vad) brändes av. Sinnesvidgande alkohol kom också till användning, läppar baddades och luften framför mig dallrade lite lätt. Förhoppningsvis beroende på värmen från den brinnande lågan. Det blev plötsligt en lätt overklig känsla av “historieberättande vid lägerelden”. Det blev för en stund en uppiggande övernaturlig, nästan andlig och utomsinnlag, känsla av äventyr och “tillbaka till rötterna”. En lätt bedövad känsla spred sig genom i kroppen - förhoppningsvis beroende på den långa liggtiden på en förhållandevis hård brits (Läs: läkarstol).

Det var ett välkommet avbrott från stingande smärta när underläppen kom i kläm mellan salivsugen och tänderna. Även ett välkommet avbrott från en molande bedövande värk i käkarna, eller papperstorr tunga och insida på kinderna, som alltihop kom sig av att munnen stått på vid gavel alldeles för länge. Och mer eller mindre lyckade försök att svälja med vidöppen mun, vilket varken är lätt eller trevligt. Prova själv. Ändå är det en konst vi tvingas utöva hos tandläkaren.

Ett inlägg här på bloggen häromdagen fick mig att tänka på en resa som Ministern skulle företa sig en gång på det glada 90-talet. Det var en resa till England och London som lockade och resa var beställd via Köpenhamn. Vid den tiden bodde Ministern i Trollhättan, men resans början anträddes hos familjen i Skåne så det var ett förhållandevis kort steg över sundet.

Väl framme vid flygplatsen bänkade sig ministern och väntade på avgång. Som den vane Globetrotter man är så fann jag ingen anledning till oro eller stress. Jag satt istället och läste en god bok i lugn och ro när planet kallades ut. Alla stormade fram för att checka in, men vis av erfarenheten så satt jag kvar och lät tumulten avta. När det kallades ut för sista gången packade jag ner boken och kunde i ensamt majestät ta mig fram utan att trängas med pöbeln. Ett värdigt resesätt som varmt rekommenderas.

Väl framme vid disken möttes jag av en leende ung kvinna som frågade efter biljett och pass. Naturligtvis, svarade jag och plockade fram biljetten. Men drabbades av ett iskallt obehag som grep om mitt hjärta. PASSET!! För höga bövelen! Passet låg ju kvar hemma i Trollhättan! Ve och fasa! Jag förklarade snabbt min prekära situation och den unga kvinnans leende på andra sidan disken försvann som en avlöning. Det förbyttes snabbt i ett beklagande om att jag inte kunde följa med. Det fanns ingen pardon. Jag ursäktade mig för att snabbt tänka ut en strategi. Vad gör man när man befinner sig 40 mil från närmaste giltiga pass och planet går om en timme. Tänk, tänk, tänk.

Snabbt gjorde jag en förflyttning till flygbolagsdisken och bad att få låna en telefon. Inga problem. Och efter ett antal fruktlösa försök att ringa utlandssamtal i Danmark (till Sverige) kom jag fram till Polisen i Trollhättan. Jag förklarade snabbt min situation för en lugn person som genast fann på råd. “Vi faxar en kopia av ditt pass, och så är problemet löst.” Fantastiskt! Jag ursäktar mig och lovar ringa tillbaka pronto så fort jag fått fatt i ett telefax-nummer till incheckningsdisken.

Jag återvänder till den leende unga kvinnan (vars leende släcks lika fort som ett ljus i en storm då jag åter närmar mig disken). Jag förklarar snabbt att situationen är löst och ber om ett faxnummer så att denna penibla situation snabbt kan rättas till. Hon förklarar dock stelt att det inte är nåt alternativ. “Har ni ingen fax” undrar jag en smula irriterat. “Jo, blir svaret. men du får inte faxnumret.” Vid denna totala avsaknad av service tappar jag för ett kort ögonblick andan. Efter att än en gång ha förklarat lösningen på problemet, polisen faxar en kopia - problemet löst, så blir det än en gång ett nekande svar. Jag är mållös. Ska jag hindras precis vid målsnöret på detta snöpliga vis? Jag förklara ytterligare en gång och en tillskyndande manlig kollega till den unga damen ger mig samma svar. “Nix fax”. Jag börjar bli rätt irriterad och det märks naturligtvis. Jag ifrågasätter deras resonemang och förklarar att Svenska Polisen väntar på ett faxnummer. Dom framhärdar. Inget faxnummer. Vi träter och munhuggs en bra stund och tonen hårdnar allt mer. När jag är på gränsen att svära och skrika högt förklarar dom att dom får böta om dom släpper ombord mig utan pass till England. Alla försök att få dom förstå att jag har en kopia av mitt pass, som bara väntar att få faxas över nonchaleras å det grövsta. När planet till England lyfter, står jag fortfarande kvar och käftar irriterat med personalen, men inget faxnummer.

OK. Loppet är kört. Ingen London-resa för Ministern denna dag. Men det utlovas en ersättningsbiljett dagen efter om jag bara kan producera ett nytt pass. Återresan till Skåne skedde under ett åskmoln men väl tillbaka i Sverige hade den värsta ilskan lagt sig. Foto införskaffades och sedan stegade jag in hos Polisen i Ängelholm och använder en vit lögn om hur mitt pass förkommit. En vänlig poliskvinna hjälper mig att skriva ut ett nytt pass, men envisas med att skriva “mörkblond” på hårfärg, när det alltid stått “mörkbrunt”. Men luttrad som jag är vid det laget av att handskas (eller misslyckats med att handskas, rättare sagt) med flygplatspersonalen i Köpenhamn så låter jag det passera. Jag påpekar att jag dock hoppas att det inte ska leda till besvär i passkontrollerna eftersom jag helt klart anser mig vara brunhårig och inte blond, oavsett hur mörkblond. Jag spänner ögonen i damen i fråga och undrar vad hon anser att jag har för ögonfärg. “Blå” blir det aningen näsvisa svaret. Tur det, konstaterar jag, så det inte är nån ny färg på iris också. Sådana kommentarer bet föga på damen som sedan stämplade och överräckte ett nytt fint pass.

Dagen därpå anträder jag åter färden, dock på nåder som extrapassagerare) och tar till slut äntligen plats i London-planet med ett rykande färskt pass i innerfickan. En brasklapp gjorde dock att jag satt som på nålar den första delen av resan. En mellanlandning på Jylland stod nämligen på programmet, och skulle det visa sig att någon annan köpt biljett för platsen jag satt på skulle jag få kliva av planet och hoppas på en annan flygning. Detta blev dock aldrig behövligt och efter ytterligare en timme eller två kunde jag andas ut när Londons myller bredde ut sig under mig nere på marken, och planet gick in för landning på Heathrow.

London, sett lite granna från ovan, med Big Ben i centrum av bilden.

Gibraltar med sin karakteristiska klippa. Image cred: NY Times.

Som tågluffare en sommar i södra Spanien fick jag och några vänner för oss att åka till Gibraltar. Vi köpte oss en billig bussresa (som jag berättat om tidigare) och fick gå upp så tidigt en morgon att en oss anlände direkt från discot till busshållplatsen. Det var faktiskt inte jag, jag själv och min andra kompis hade sovit - säkert 2-3 timmar. Vi var med andra ord rejält trötta och jag började så sakteliga ångra att jag hängt med på detta stolleprov.

Fram på förmiddagen anlände vår buss Gibraltar, och visst var det i kolonin precis som i England. Engelska poliser, s.k. ”Bobbies”, med sina karaktäristiska svarta kaskar, engelska pubar i rader och elektroniska affärer som lockade med oförskämt låga priser värdiga en fristat. Dessutom mulnade det på så fort vi korsade gränsen till den engelska kolonin på Gibraltar-klippan och vi fick uppleva regn. Efter fjorton dagars oavbrutet stekande sol var det en smått otrolig upplevelse att konstatera att det ”alltid” regnar i England – oavsett om det handlar om en engelsk koloni vid Medelhavets soldränkta stränder.

Efter dagens rundvandringar återvände vi så till slut till bussen. Uttröttade som vi var hade vi  skippat de mest uppenbara turistfällorna - såsom linbane-resa för att titta på de ökänt ficktjuvande ”Gibraltar-aporna”. Istället ägnade vi dagen bland annat åt att strosa runt och fota gamla bombplan, utsikten över havet, käka en engelsk pub-lunch, tråna över priserna i elektronik-butikerna och gå på en hologram-utställning. När vi återkom till bussen för hemfärden, såg vi en försäljare som ställt upp ett litet uppfällbart campingbord vid bussdörren. Förvånade och nyfikna tittade vi på vad han hade att sälja, och fick oss en lektion i entreprenörskap till livs. På bordet fanns det små prydliga rader av små askfat i genomskinlig plast, som utbjöds till försäljning. Inbakade i plastfaten fanns en bild på var och en av oss bussresenärer när vi tumlade ut ur bussen i arla morgonstund. I en blixt av klarhet insåg vi varför det stått en liten knubbig man och fotograferat oss då vi klev ur en turist-buss klockan halv åtta på morgonen. Vi hade verkligen undrat vad det var för en galning, innan vi glömt bort honom.

Vi såg osedvanligt nyvakna ut på bilden (och det var vi också vid tillfället). Med håret på ände stirrade våra avbildningar förbluffade ut ur det lilla plastaskfatet. Kort sagt såg vi halvt hjärndöda ut. Det är inget ”Kodak-moment” att ta bild på personer då de osmidigt, halvsovande och stelbenta tar sig ur en turistbuss i Gibraltar. Förmodligen inte nån annanstans heller för den delen, och speciellt inte utan förvarning på morgonen efter en natt med näst intill obefintlig sömn.

Vi konstaterade snabbt att även om vi hade rökt, hade knappast ett askfat i plast varit särskilt användbart. En fimpning och det hade varit förstört. En av vännerna bojkottade försäljningen med orden ”han ska då inte tjäna nåra pengar på mig”. Vi andra instämde och gick ombord på bussen efter att ha tagit en bild på mannen vid det lilla bordet - som trots allt fick sålt en hel del små oanvändbara plastaskfat innehållande ovanligt dåligt tagna bilder. Förmodligen kunde han pilla isär de osålda askfaten ta ut bilden och stoppa in en nytagen bild från nästa anländande busslast, och ibland retar jag mig på att jag inte nappade på det där askfatserbjudandet. Det hade verkligen varit en kitchig souvenir att spara till framtiden. Vilken lycka det hade varit om man hittade en sådan bild av farfar eller farfars far i ett litet askfat från Gibraltar.

Sometimes I get the feeling that Pidgin English is sneered at and looked upon as if it was lesser human beings using it. However, I think I know where it comes from and why it has found such a wide spread around the world. My conviction is that it will also continue to spread, since it probably is the superior variation. I have an example for you. The other day the following common every day situation occurred. It happened to be about such a trivial matter as watering plants. My wife has a nice little collection of orchids in the kitchen window. She meant to water them and grabbed a carafe full of water standing on the bench. It’s been standing there for a couple of days since it had to be rinsed and washed out properly due to some sort of very adhesive layer of grime. It was an old red currant schnapps that had been standing too long (since last Christmas). My wife, holding the carafe, then asked me two questions in rapid sequence:

- Can I use this water? Is there washing-up liquid in it?

OK, that’s two questions at once. Very common for my wife (and probably also for other female earthlings). I could see a crap-storm of trouble sweeping upon me, with no more than a millisecond’s advance notice. My wife was literally holding the carafe of water over the plants. If I answered “Yes” (answering her later question) meaning: “Yes, there is washing-up liquid in it” it could be interpreted as “Yes, you can use that water, honey” and the water goes over the plant with washing-up liquid and all, when I would have meant: “Yes, there is washing-up liquid in it, so by all means do not use it!!” If I instead answered “No” meaning: “No, you can not use it, there’s washing-up liquid in it”. That could in turn be interpreted as: “No, there’s no washing-up liquid in it, so go right ahead dear, and water your orchids”. In a split second (thankfully) the answer came to me, and saved the orchids (and therefore also my precious little neck). I answered in great haste: “Not water plant!”