Archive for the 'Anecdotes/Anekdoter' Category

Lookie lookie…

Saturday, September 23rd, 2017

Jag utbildades en gång av en militär dynamitard av rang, han brukade jobba extra som röjare av besvärliga lägen. Polisen ringde en gång och sa att de hittat en jordkällare fullproppad med dynamit, så han och ett par till åkte dit. När de kommer fram till platsen och tittar efter var det mycket riktigt fullständigt smockat med gamla dynamitgubbar från 20-talet eller nåt liknande. Från golv till tak. Så de gick försiktigt in för att göra en okulärbesiktning och befinner sig då stå i flera cm av något vått på golvet, vatten var första tanken, men kände hur deras hjärtan började skena och förstod också att det var utsvettad nitroglycerin från dynamiten de stod i. Ångorna från nitroglycerinet gav den uppiggande effekt på hjärtfrekvensen (antar att det slog några extra slag när de förstod att det inte var vatten de stod och klafsade i…). De backade försiktigt ut och andades frisk luft en stund. Arbetet med att jäv-ligt-för-siktigt baxa ut dynamiten vidtog sedan iklädda gasmask. Det tog hela dan. Ingen sprängdes dock i luften.

Ingen var hans hund som misstog en dynamitgubbe för ett tuggben.

Eller nä förresten, det sista var en lögn. 😉

Att utnyttja Murphys lag

Friday, September 15th, 2017

Jag har tidigare skrivit om att utnyttja sina svagheter, men det finns fler vägar att gå när man fajtas mot ett ogint universum och dess lagar…

Häromkvällen ville jag klippa gräset men gitte egentligen inte, så jag utnyttjade Murphys lag. Jag lovade mig själv att jag skulle få sluta och gå in så fort bensinen i den lilla tanken på motorgräsklipparen var slut. Och aldrig har väl tanken räckt så länge eller så mycket gräs blivit klippt fast att man inte gitte eller ville eller trodde ens att det skulle räcka särskilt länge efter att jag klippt det nödvändigaste som jag hade tänkt typ 150 kvm bakom huset vid källartrappan. Men tji den som ger sig i lag med Murphys lag. Har man lovat så har man, alltså klippte jag vidare, bit för bit och hoppades att varje påbörjat stycke gräsmatta skulle bli den sista… innan tanken var tom hade jag klippt hela baksidan bakom logen, runt på norrsidan av ladan och påbörjat klippning mot baksidans gamla gödselplatta i betong. Förmodligen klipptes nog närmare 1000 kvm under det att solen hann gå ner, skymningen lägrade sig och jag började undra om tanken hade ingått en magisk koppling likt Lokes ymninghetshorn som denne lurade Thor att försöka dricka tom (men som var magiskt länkad till havet så det gick inte att tömma) och att tanken fått en direktkoppling, kvantfysiskt eller ej, till ett bergrum eller en cistern någonstans i världen för klipparen den klippte och klippte, och eftersom jag lovat mig själv att få sluta och gå in så fort klipparen stannade, så kunde jag ju inte heller sluta innan gräsklipparen slutade… Låsta i en evig duell gick jag fram och tillbaka över gräsvidderna på baksidan med den morrande och brummande motorgräsklipparen. Skam den som ger sig. inte fasen ska en sådan liten tankjävel få vinna över en annan…

Tur i oturen, eller insikt i katastrofen

Tuesday, August 1st, 2017

Man brukar säga att “Nöden är uppfinningarnas moder”, snarare är det så att nöden är insikternas moder, kanske t.o.m. är det så att “Katastrofen är insikternas moder”. Jag har en god vän vars valspråk är “Allting är en fördel”. Det är inte lätt att se för andra alltid kanske, men han vidhåller detta med en dåres envishet.

Häromdagen började min skramlande åkgräsklipparen uppföra sig som åkgräsklippare inte bör uppföra sig… Den började hacka konstigt och ryka illa, tjuta och sen fungera igen. Under fortsatt osaligt skramlande. Första tanken hos mig var på den allom sammanbrytande drivremmen som går från undersidan av motorn längst fram till ovansidan av växellådan som sitter längst bak. En föga imponerande konstruktionslösning som lämnar en hel del i övrigt att önska. Som t.ex. lite fler styrrullar för den högst osannolikt fladdrande drivremmen som är gott 3 meter lång i sin hela längd… Jag vill här passa på att påpeka att alla som funderar på att skaffa sig en Stiga, bör tänka sig för en gång till. Efter lite undersökning av och remspray på den hårt slitna remmen var det bara att konstatera att den höll men att drivningen ändå inte funkade som den skulle. Till slut orkade åkgräsklipparen inte gå med mig på utan jag fick skjuta på och det är liksom inte alls idén med en åkgräsklippare (med betoning på “åk”). Ny rem införskaffades 10 minuter innan semesterstängning på gräsklipparfirman. Sen tillbaka hem och greja. Och ganska omgående står det klart för mig att remskivan ovanpå växellådan har en betänkligt svampig karaktär… Känslan är att något stadgande (ett lager t.ex) slitits ner i sina beståndsdelar och inte längre håller remskivan i ett fixerat läge. Hur detta i sin tur påverkat interiören i sagda växellåda kan man bara drömma om. Det är inga rosenröda drömmar, det är då en sak som är säker.

Till saken hör att gräsmattan är av avsevärd omfattning, cirka 5000 kvadratmeter, plus minus några hundra kvadrat. Den består i själva verkat av ett 10-tal olika sammanhängande gräsmattor, fördelade runt om i trädgården som är belägen på en avstyckad gård, därav den rejält tilltagna klippta gräsyta. Och den är i starkt behov av klippning. Därav mitt försök att börja klippa…

Jag har ofta på senare tid (år) känt att den fysiska formen inte är vad den har varit. Speciellt inte jämfört med den tiden då jag tränade karate 2-3 ggr i veckan och cyklade en mil om dan fram och tillbaka till arbetet. I bektanskapskretsen finns det dessutom ett antal individer som i tvivelaktigt syfte ägnar sig åt rejält överdrivna motionsrundor. Det är Maraton och Triatlon, 10-20 mils cykelrundor med landslaget och härförleden stod en kvinnlig bekant och hennes lyckans ost till make på prispallen när de vann brons eller silver i Engelska Ironman. Googla det. En Ironman får ett Triatlon att se ut som en uppvärmning. Dessutom finns det andra som har den goda (?) smaken att sysselsätta sig med Ultramaraton, eller nåt sånt. Då springer man i ett par dagar (!) och springer, sover i ett dike några timmar och fortsätter springa. Ett maraton som “bara” är på 4 mil är sånt de springer några kvällar i veckan. Ett maraton varje kväll alltså. Som grädde på moset kan nämnas mannen som gör allt det där, plus springer hem från sin Portugalsemester – vadå ta planet, eller tåg, lifta, köra bil, nä, inte ens cykla. Han sprang hem… Googla hur långt det är så förstår ni. Sagda man rodde dessutom över Atlanten. Nä, det är sant, det är inget skämt… Så där sitter man själv på sin åkgräsklippare och undrar när fasen har de tid? Eller ork, men det är en annan femma. Jag vill också orka hålla på sådär. Springa och bli snygg och slank. Stark, pigg och vältränad. Men som sagt, när f-n ska jag hinna med sånt? Springa en timme eller två, eller cykla 5-6 timmar om dan.

Sådär låg jag på knä och kände på den svajiga remskivan och betänkte vännens valspråk “Allt är en fördel” och alla dessa extremidrottare, som dessutom flera av dem är både äldre än mig och somliga oförskämt mycket äldre än jag. Och har kondition som jag knappt nånsin haft i hela mitt liv… Tanken på hur jag skulle lösa åkgräsklipparkatastrofen innan gräsmattan måste röjas med lie eller slåtter kändes inte kul i sammanhanget.

Men plötsligt mitt i nöden kom inspirationen till mig som en vän i en svår stund. Jag tankade genast upp den motordrivna handjagaren och drog igång min gamle trotjänare Klippo. Gräsmatta för gräsmatta betades av i ett jämnt och svettigt tempo. De stora ytorna delade jag upp i mindre sektioner och klippte dessa för sig och plötsligt kändes den enorma ytan inte så oöverskådliga längre. Första timmen gick och jag konstaterade nöjt att jag nu börjat ta rygg på alla i bekantskapskretsen som joggar, springer, tävlingssimmar, cyklar (och Atlant-ror). Men samtidigt får jag mina gräsmattor ansade och klippta. Med illa dold förtjusning ser jag direkt ett resultat av mina ansträngningar. Det är svårt när man joggar. Då har man möjligen bara sina kartbilder från nån app att beglo (eller lägga upp på sina hemsida, eller – hemska tanke – Facebook). Istället breder skinande gröna jämnlånga gräsytor ut sig runt omkring mig, bakom mig och vid sidan av mig. Så jäkla besvärligt är det inte. Och när det blir för jäkligt, kan jag stanna upp en stund i skuggan och ta lite kallt vatten, spela Facebook eller skicka några mess och vila lite och klappa en katt innan snurran dras igång igen. Jag behöver inte ens lämna gården och ge mig ut i tight och joggingskor längs med färdvägarna. Istället använder jag arbetsskor med stålhätta (har man haft en kompis som klippt av sig stortånageln en gång, så aktar man ta mig fan sen, det är de en sak som är säkert). Och jag slipper moderiktiga och klatschigt färgade tights. Tvärtom faktiskt, jag bor så avskilt att Nude Gardening är bara en fråga om temperatur. Min väns valspråk “Allting är en fördel” är kanske inte så jäkla fel ändå… Nu undrar jag bara hur många mil gräsmatta jag klippt.

Ricky

Friday, May 5th, 2017

Flera Ã¥r efter att jag flyttat Konstministeriet till Löberödstrakten fick jag veta att Ricky Brush en gÃ¥ng bott i byn. Den store Ricky! Den mannen spelade i egen liga. Jag önskar fortfarande att jag kunde sett minen pÃ¥ hans postgubbe dÃ¥ denne efter lÃ¥ng tids brÃ¥k äntligen fÃ¥tt Ricky att falla till föga och flytta ut brevlÃ¥dan till tomtgränsen. En sÃ¥n smÃ¥skuren liten jävla postiljonsfascist! Förneka den store Ricky den bekvämligheten det innebär att kunna öppna dörren i morgonrock (eller morgonstÃ¥nd) och plocka in tidning och postskörden. Men nädÃ¥. Icke. När Ricky till sist piskas in i fÃ¥llan kommer sÃ¥ Postis Pär lunkandes pÃ¥ sin runda – och där skulle jag vilja sitta med en kubikmeter popcorn och en iskall Dr Pepper. För Ricky hade spikat upp sin brevlÃ¥da vid tomtgränsen. PÃ¥ en 5 meter hög stolpe. Leverera Posten nu dÃ¥ din lille jävel, kan man fortfarande höra viskas om man vallfärdar till Rickys grav.

Utan en fråga

Tuesday, January 17th, 2017

FÃ¥r mÃ¥nga Ã¥r sedan var jag bjuden pÃ¥ en sÃ¥n där jobbig parmiddag. Värdparet hade bestämt sig för att bjuda in mig och min dÃ¥varande flickvän tillsammans med ett par andra vänner, som vi aldrig hade träffat. Detta andra par pratade nonstop hela kvällen. Det var berättelser, anekdoter och en massa olika saker. Efter flera timmar och fram pÃ¥ kvällningen kom de nog pÃ¥ sig själva för en stund och blev lite dämpade. Kanske insÃ¥g de att de inte frÃ¥gat varken mig eller min flickvän en enda sak under hela kvällen. Ingenting. I och med att man plötsligt kunde fÃ¥ en syl i vädret berättade värden att han inte lyckats koppla in stereon igen efter flytten. De var nyinflyttade pÃ¥ adressen nämligen och därav parmiddagen. Jag erbjöd mig att koppla ihop förstärkare och annat samt högtalarna, vilket jag ocksÃ¥ gjorde – vilket tog c:a 1,5 minut. Det andra paret betraktade mig under stigande förvÃ¥ning med sjunkande hakor och ögon stora som tefat och ställer kvällens första (och ända) frÃ¥ga: “Är du elektriker!?” Varvid jag svarade helt sanningsenligt: “Nej”.

Vissa saker…

Sunday, January 15th, 2017

Vissa saker skulle man aldrig testat i verkligheten om man visste om att man gjorde det… En gÃ¥ng när jag var ute och flög, kom jag pÃ¥ efter landningen att jag glömt stänga av mobiltelefonen… Katastrof!!!! Men katastrofen uteblev faktiskt. Bevisligen. Vi landade ju fint och mjukt…

En annan gÃ¥ng när jag varit pÃ¥ besök pÃ¥ sjukhuset kom jag pÃ¥ att jag glömt stänga av mobilen när jag kom till utgÃ¥ngen! Panik!! Jag lyssnade intensivt men hörde inga larm gÃ¥ av pÃ¥ livsuppehÃ¥llande utrustning, men skyndade ändÃ¥ pÃ¥ stegen ut till parkeringen och försökte diskret dölja mobiltelefonen i fickan när jag väl kommit pÃ¥ det…

free wifi

Je suis Larsson

Tuesday, June 30th, 2015

Minister of Art - at FB

“It takes a man to suffer ignorance and smile.” No matter what they do, be true to yourself. Hello Facebook. No matter what, Je suis Ministero Arte y Salta.

One morning I couldn’t log on to facebook any longer… Weird… I got this note saying they suspected me of not using my real name. (I’ve used the same “Minister of Art” since I first joined Facebook in 2008 or so…). I thought maybe they just wanted to keep a record of my “real name” somewhere, so I filled it in and Bingo. I could log on. But imagine my sursprise when I found out that they changed my username!! No more Minister of Art… So I wrote this confession of a sort:

—————————————————–

Facebooks latest dirty trick forced me to change to my given name, and at the same time it drew a small family secret out in the open. When I first started out as an artist I was very reluctant to use my real name since the name Carl Larsson holds a bit of anticipation in the Art world. I even changed my surname for many years! My late great-great uncle Carl Olof Larsson was a not half-baked painter and as a young emerging artist I just couldn’t bear the crushing weight of being compared with him and judged as being “the new Carl Larsson”… Such things tend to put a lot of strain on a young wannabe artist… especially if he actually hates to paint. To be judged side by side with my great-great uncle just made me feel very inferior. Since then I’ve made my own way through the Art world, striving, sometimes long outside the beaten path, for a painter. I just hated everything with painting and made my way into storytelling and performance instead. Eventually I studied to be a painter and today I don’t have that same fear of painting anymore (although I still don’t do it much at all) and recently I changed my legal name back to the family name again. Regaining control of my identity. Thanks a lot Facebook. But this was not exactly how I envisioned me coming out and telling it as it is, but your trick have now forced me to take the final step.

Je suis Larsson!

-Carl_Larsson_-_Midwinter's_Sacrifice_-1200px

Traveling light. Not.

Tuesday, January 20th, 2015

cases

Jag kom fram till incheckningsdisken i Houston, Texas en gång på väg hem efter 1,5 månads vistelse i USA. När jag lyfte upp den första väskan på transportbandet bredvid incheckningsdisken tittade tjejen i incheckningen med illa dold förvåning på vågens viktangivelse och utbrast:

“Oh my. That was the load limit, Sir.”

Sen tittade hon på min vagn och såg två väskor till. Hon frågade om jag hade fler väskor. Jag erkände att så var fallet och drog fram kärra nummer två.

“Where is the rest of the family?” undrade hon under det att hon bladade igenom mitt pass. “Oh, no family. I travel by myself” svarade jag och hon tittade upp som om det small en bomb i lokalen och blev blek som ett lakan.

Efter en lång stunds febrigt vägande av väska efter väska samt räknande på papper, lackade svetten i hennes i övrigt felfria panna. Hon konfererade med ett par personer i telefon och rådfrågade något befäl bakom diskarna. Jag iakttog allting mycket intresserat även om en viss oro började bli svår att helt nonchalera. När hon var klar kom hon tillbaka till mig och förklarade att man inte kunde ta med sig så mycket bagage.

“OK, sa jag. What are we doing then?” Planet stod fulltankat pÃ¥ plattan. Hon blev genast professionell och anförtrodde mig att man tänkte göra ett undantag för min del. För en gÃ¥ngs skull. (Jag är Finnair evigt tacksam). Men att jag skulle bli tvungen att betala för övervikt. Det lät rimligt i mina öron (ovetandes om tariffer för detta). Hon fyrade av ett leende och lät det 7:e och sista kollit (en sjösäck modell större) glida ombord pÃ¥ bandet. Hon fäste lapp även pÃ¥ denna, och sade sen att jag var tvungen att betala 1500 kronor (inte dollar!) som extra straffavgift. Innan jag ens hann andas lutade hon sig snabbt fram och viskade nästan, under det att hon sÃ¥g mig allvarligt i ögonen:

“That is very cheap, Sir. Very cheap. That is what one bag would cost actually…”. Jag tog fram plÃ¥nboken och betalade med VISA under tiden jag övervägde att fria till den oklanderliga blonda finskan.

“Thankyouverymuch”, sa jag och log mitt bästa Elvis-leende.

Belgien

Tuesday, February 25th, 2014

Fick en frÃ¥ga om vilket land jag helst skulle vilja bo i om jag inte kunde bo i Sverige. Svaret var ganska givet. Efter ett besök i den lilla staden Hasselt har jag fÃ¥tt ett nytt favorit-land i Europa – nämligen Belgien. Orsak: Människorna. Maten. Chokladen. Klimatet. Arkitekturen.

Om jag skulle bli tvungen att lämna Sverige skulle jag fortfarande vilja ha det relativt humant o civiliserat och dÃ¥ är Belgien definitivt ett bra alternativ. Eftersom jag inte pratar särskilt mycket spanska, franska eller tyska… Belgarna är jättebra pÃ¥ engelska. Det finns de som bott i belgien som pÃ¥ det grövsta avrÃ¥der till exempel besök i huvudstaden. Brygge sägs vara en fin stad, med mycket ursprunglig bebyggelse intakt, trots Nazisters härjande. Har aldrig själv varit där dock. Antwerpen är en stad som har fÃ¥tt höga betyg av en bekant som bott där, jag själv var i östra delen av landet i Hasselt som sagt. Hasselt ligger en bit iväg frÃ¥n den franskdominerade delen av landet som sades vara betydligt sämre än den flamländska delen där man älskade god mat, choklad och att konversera pÃ¥ engelska. Passade mig bra.

20131017_124932

Ah just det… Sen var jag där pÃ¥ senhösten när vinden börjat vina med snÃ¥lblÃ¥st hemma i Sverige och allting vissnat och ruttnat. När jag steg av planet pÃ¥ Bryssels Flygplats smektes min kind av en oväntat varm luft, och samtidigt fylldes mitt luktsinne av nÃ¥gon fantastisk väldoft. Det var nästan sÃ¥ jag snubblade nerför flygplanstrappan, och det tog faktiskt en lÃ¥ng stund innan jag lyckades lokalisera vad det var. Det var först efter att jag kom ur flygplatsen, ur tÃ¥get, ur bussen och kom ut i friska luften som jag till slut fattade. Det var Sommaren!! Det luktade fortfarande av prunknande gräs, träd och blommor i Belgien sÃ¥ dax pÃ¥ Ã¥ret. Och man kunde vandra hem i kvällningen med bara en tunn jacka över sin t-shirt. Hemma var det redan minusgrader… I Beligien var det 15 grader vid midnatt! En morgon i solen vid busshÃ¥llsplatsen kunde övertyga mig om att det fortfarande var augusti… Allt detta gjorde ju ocksÃ¥ sitt till. Klimatet i Belgien. Kossorna som fortfarande lÃ¥g o idisslade i den gassande morgonsolen, bara 1,5 km frÃ¥n stadens centrum…

How many times…

Sunday, February 23rd, 2014

Starting the day with a serious telling-off about puking on the floor and the carpets. Even if I didn’t yell I might have used a few cuss-words trying to convey the big no-no about this. So far the cats seem unimpressed about it and no-one stepped up to confess. Lots of turning the back and wining about getting breakfast instead.