Ministry Blog

In a a discussion some days ago we touched on the subject of eels. It made the Minister think back on child-hood fishing expeditions. Eels are very tough campers… Very hard to get a grip on or break their neck. My cousin caught an eel once. He brought it home and put it on a plate in the fridge. As a surprise for his Mum. Next morning his mother opens and BAM! - like a bat out of hell (or an alien out of a ribcage) the eel shot out of the fridge and slid like a Norwegian Olympic ice skater on anabolic straight over the kitchen floor and disappeared out of the open kitchen door! His Mum got a shock of her life and woke up the whole house with her howling. The fridge was a mess, and apparently the little sucker eel had drank almost half a liter cream out of a jar…

Tågluffandes genom Europa hade jag och några vänner styrt kosan mot Portugal. Siktet var inställt på huvudstaden Lissabon vid Atlantkusten. Under några dagar tuffade vi sakta men säkert mot resmånadens första hägrande mål. När vi korsat gränsen till Portugal kommandes från Madrid och till slut närmade oss Lissabon började det förväntansfull surra bland alla andra tågluffare som också var på väg till Portugals huvudstad. Det ryktades om tiggare och hotell-nasare. Mycket riktigt fylldes tåget av tiggande människor några stationer innan Lissabon. Äldre kvinnor med bedjande hundögon och framknuffande små barn tiggde slantar. Tyvärr utan framgång eftersom vi var fattiga tågluffare, visserligen rika jämfört med dom kanske, men vi var vana att vända på slantarna och ta oss fram flera dagar på en hundralapp. Varenda krona var värd sin vikt i guld. När vi anlände till Lissabons station överfölls vi alla av horder av människor som ville att vi skulle välja just deras hotell. Vi försökte maska oss genom detta anfall, vi var dom sista att lämna tåget efter att i lugn och ro packat ihop våra saker. Alla hotell-inkastare var försvunna tillsammans med hopen av tågresenärer och ett relativt lugn lägrade sig över perrongen där dammet började lägga sig. Endast en, men i och för sig mycket påstridig, gentleman fanns kvar för att antasta långsamma turister med hotellanvisningar. Han var en liten man, med otroligt tjocka glasögon i övre medelåldern. Kanske 150 centimeter lång och relativt kraftig runt mitten. Vi klarade oss efter en viss möda ifrån mannen i fråga efter att ha tagit emot ett reklampapper (som vi dock snabbt förpassade till en papperskorg på perrongen när han inte längre såg oss). Vi stretade sedan iväg mot stans centrum med våra tungt lastade ryggsäckar. Teorin om att man inte behöver bry sig om att packa lätt eftersom man ändå åker tåg och inte ska bära ryggsäcken som i fjällen kom snabbt till korta…

En av alla kakelklädda fasader i Lissabon.

Efter att storögt ha konstaterat ett antal kanyler utmed spåren befann vi oss snart i gamla affärslokaler som var väldigt moderna, ljusa och luftiga men i hus som uppenbarligen inte var byggda under det senaste seklet. Det var otroligt mysiga lokaler och våra ryggsäckar var säkert ett pikant och exotiskt inslag i dessa fina kvarter. Vi promenerade vidare i ett varmt och bullrigt Lissabon. Trafiken var tät och vi närmade oss stadens kärna med Frihetsavenyn framför oss. Vi lade märke till stadens gamla arkitektur med små torg mellan hyreshusen och alla kakelklädda fasader. Vid flera tillfällen blev vi antastade av allehanda gatuförsäljare som för en kort sekund i det mötande folkvimlet på ett övergångsställe till exempel försökte sälja. Unga grabbar som med kupade händer kom fram emot oss under en ström av Portugisiska och gläntade på handkupan för att visa oss vad som fanns till salu dolt mellan händerna. En tjock guldring ville en sälja. Vi undrade så smått hur länge den varit ifrån sin ägares finger… Nästa gläntade på händerna och visade en brun kub ungefär i storlek med några sockerbitar. Hasch förmodligen, eller något som skulle föreställa det kanske. Det blev inga gatuaffärer av förklarliga anledningar.Poliser uppenbarade sig med jämna mellanrum i folkvimlet, men tydligen utan att avskräcka eller störa kommersen allt för mycket.

Det började bli varm i det larmande Lissabon och vi kroknade allt mer under ryggsäckarnas tyngd. Vi kom allt längre uppåt Frihetsavenyn och det blev allt glesare mellan folk och gatuförsäljare. Affärer likaså, istället bredde lyxbilsförsäljare ut sig, Porsche, Rolls Royce osv. Vi började bli smått desperata eftersom hotell verkade lysa med sin frånvaro. Vi hade faktiskt inte sett ett enda ännu och började fundera på vart vi skulle ställa kosan. Plötsligt får en av mina vänner syn på en liten oansenlig, nära nog osynlig hotellskylt uppe på sjunde eller åttonde våningen. Han ropade till oss och vi kisade för att kunna se den. Hur fasen han fick syn på den förstod vi inte eftersom den dessutom nästan var rakt ovanför oss. Vi gav oss genast in i den port som verkade logiskt hänga samman med skylten och fick syn på en hiss av förkrigsmodell. Den där öppna typen med järn och smide. Vi trängde oss in och fick knappt igen grinden bakom oss och tryckte på den våning som verkade indikera Hotell. Sakta och slamrigt tog sig hissen stadigt uppåt och den öppna modellen och gamla konstruktionen gav svindel och höjdrädsla en ny dimension. När vi väl kom upp till våningsplanet vi väntade på kom vi ut i något som såg ut som en helt vanlig privat korridor. Vi blev osäkra på om vi hamnat rätt och var övertygade om att vi råkat komma in i någons lägenhet. Ett litet lågt bord som stod uppställt i korridoren, med kortsidan mot väggen. såg dock en smula arrangerat ut för att höra hemma i någons hem. Några små gentlemän av indiskt utseende dök upp och började prata med oss och som vi antog ställa en massa frågor. Dock inte på engelska, tyska eller franska som var de enda utländska språk vi behärskade mellan oss. Som tur var dök det upp en äldre gentleman som kunde engelska. Förvåningen var fullständig då vi konstaterade att det var den påstridige mannen i Coca-Cola bottnar som varit så påstridig på perrongen… Hur stor är chansen att träffa på just hans hotell i Lissabon!?

För en mikrosekund trodde jag att jag började få en hjärtinfarkt, eller hjärnblödning. Sedan trodde jag att hörseln spelade mig ett spratt. Sedan kom jag att tänka på det lågfrekventa mullrandet då Skåne drabbades av en jordbävning för inte så länge sedan… Efter någon sekund undrade jag över tidslängden. Det hade väl hållit på flera sekunder nu? Var det en ny jordbävning? Jag tyckte att ljudet fortplantade sig från ett annat rum. Var det nåt som höll på att rasa ner? När jag kom in i det angränsande rummet var det som en stående våg, det slog lock för öronen och kändes obehagligt i maggropen. Det kunde väl inte vara ett så långt jordskalv? Eller kunde det det? Det påminde inte om något annat! Känslan av svindel förstärktes i det relativt lilla rummet. Skakade allting? Jag tittade mig förundrat omkring. Det var surrelaistiskt och en känsla av overklighet smög sig på. Jag var ensam i huset och jag tittade ut genom rutorna på dom omgivande husen. Inga människor syntes till där ute fast att jag var mitt i stan. Jag kunde inte se något som rasade ner från fasaderna fast det tydliga skakandet. Jag gick ut för att lyssna, men där ute hördes det mindre. Men dock hördes det eventuellt från ovanvåningen. Var det ett fläktsystem? Det fanns väl inget sånt på huset? Det var så regelbundet och nu hade det pågått så länge att jag började avskriva jordbävningsteorin. Jag gick in igen och det lågfrekventa ljudet var öronbedövande på gränsen till balanssinnets påverkande. Vad sjuttsinen kunde det vara?? Visst skakade hela rummet, saker stod o skakade på hyllor och i fönsterna. Jag gick genom det tomma stora huset, genom en korridor som ledde till ovanvåningen och där började jag skönja ett högfrekvent vinande. För ett ögonblick gastkramande… men sedan igenkänningsbart på något konstigt sätt. Jag tog trapporna i dubbla steg och kom upp och närmade mig ljudet som blev allt mer bekant. Väl inne i en stor sal kunde jag lokalisera riktningen och sedan källan. En stor tvättmaskin (som jag inte kände till) stod på centrifugering i ett litet städrum. Hela golvet verkade som en resonanskropp och förstärkte alla låga frekvenser tiofalt. Hela tvättrummet skakade och golvet lät burkigt ihåligt. Mysteriet var löst och jag kunde andas ut med ett lätt nervöst fnitter för mig själv. Underligt hur verkligheten kan te sig så overklig ibland…

Jessica Gedin gjorde en spaning i ett program på radions P1 för några veckor sedan om begreppet “Evil Hair”. Hon påstod att hon kunde utläsa folks personligheter på film beroende på håret och hade en stor utläggning om detta. Naturligtvis hade hon, som vanligt höll jag på att skriva, fått allting om bakfoten. Jag och alla andra som verkligen har “Evil Hair” vet nämligen precis vad som menas med begreppet.

Det handlar inte alls om någon som helst frisyr-typ som Jessica trodde/ville påskina. Tvärtom faktiskt. När man har “Evil Hair” så innebär det helt kort att håret vägrar att anta någon som helst ordning som bäraren försöker påtvinga det. Som liten var detta en källa till gråt och tandagnisslan. Timvis har man kämpat framför spegel och medelst vattenkamning försökt få fason och ordning på kalufsen. För en kort blötlagd stund kunde det se ut att hålla formen. Men så fort den minsta avdunstning inträdde spretade manen återigen i alla riktningar, även mot Mekka. Det var helt enkelt stört omöjligt att få styr på det hela. Jag genomled 11 år i skolan och fick aldrig någon kontroll på håret. Visserligen steg jag inte, som en kompis på gymnasiet gjorde, upp två timmar tidigare varje morgon för att tvätta och föna håret. Där gick ändå min gräns för fåfängan. Mammas bestämmande av hårlängd gjorde ingenting till. Det fanns ändå en fördel med det tjocka bångstyriga håret, det var nämligen att det inte märktes när det regnade. Det tog en avsevärd tid för regn att tränga igenom hårsvallet.

Det var först många år senare som jag insåg att jag lika bra kunde ge slaget tappt. Mitt hår hade en egen vilja och så fort man försöker tvinga in det i nån bestämd form så blir det riktigt “Evil” och visar vem som bestämmer, och det är i alla fall inte jag. Det var nog i 20-årsåldern som jag till slut lade av att kamma håret. Det gjorde ändå bara saken värre. Efter dusch så är det bara att skaka på huvet så faller lockarna på plats precis där dom vill ligga. Vid något tillfälle knorrades det från en avdelningschef på jobbet om att jag var långhårig. Det var jag kanske i jämförelse med hans 12 millimeters snagg, men jag tog ändå upp saken vid tillfälle med en av firmans ägare, tillika chef för företaget jag jobbade på. Han drog inte ens på smilbandet när han svarade: “Ha du det precis som du vill, passa på så länge du har hår”.

En dag där hemma i byn hittade jag en luva när jag kom körandes med bilen genom gatorna. Ett oväntat ställe för en funnen luva kan tyckas, på en tänkt mittlinje mitt i körbanan. Vem som kan ha tappat luvan där förtäljer icke historian. Men funna luvor är icke att förakta. De kan man ha stor nytta av och som det heter i ordspråket: “man skådar icke given häst i mun”. Speciellt huvudbonader är bra att ha då 80 % av kroppsvärmen avgår via huvudet. Något att tänka på i dessa bistra tider (september till maj) på denna sida halvklotet. För män (och kvinnor) som tappat håret kan man rimligtvis anta att denna procentandel torde vara högre.

The cold weather lately (10 below) and the snow has made the Minister hungry for something warming in the morning. Growing up we used to have something we called rusk gruel. In the old days it was made in a pan on the stove, but nowadays rusk gruel (swe. “skorp-välling”) is easiest made in the new invention micro-wave oven. When the Minister was a kid we always referred to it as angel-food (swe. “änglamat”) most probably because it was so good, it was fit for angels…

To make a delicious rusk gruel use rusks of your choice - wheat rusks is very good. Crumble 6-7 rusks in a small bowl of sort and fill up with milk to your liking, add a put of your favorite butter or margarine and run it in a microwave oven for 2-3 minutes (on full effect). Add some sugar on the top. Voila! A steaming hot meat fit for an angel!

I förmiddags när jag höll på med morgongymnastiken (kapade och klöv ved) lyssnade jag på dagens utsändning från Radiohuset på Sveriges Radio program 1 (ett) - och hörde det eminenta programmet Spenarna, nej förlåt “Spanarna” ska det vara! Där utlåter sig en av spanarna (Jessica Gedin) om det här med “Evil Hair” (för övrigt, ett typiskt svenskt uttryck). Jessica gick på i sin vecko-spaning om det här med hårfrisyrer på styggingar på film och hur lätt det är att se vem som är skurk, med hjälp av s.k. “Evil Hair”. (”Styggt hår” eller “ondskefullt hår”). Jessica menade inte att håret var styggt i sig, men att själva hårfrisyren visade på bärarens inneboende ondska.

Naturligtvis har hon helt fel. Ministern vet vad “Evil Hair” är - och det har varken med frisyrer eller filmskurkar att göra. Det har i allra högsta grad med själva håret att göra. Inte att förväxla med “a bad hair day”, som kan drabba vems om helst med hår på skallen. Nä, alla vi som har riktigt “styggt” eller “elakt” hår vet precis vad jag syftar på.

Redan som liten kom jag på kant med mitt hår, som verkligen kunde vara “dumt”. Jag uppfattade det så i alla fall. Oändligt tålmodigt vattenkammande på morgnarna räckte inte för att tämja manen. Så fort man lämnade spegeln, och faktiskt innan dess, så sa det liksom “pijoink” och så stod det hårtussar och kryllor upp ur det mörka nyss välkammade (eller försök till) hårsvallet. Förtvivlan visste inga gränser ibland, fråga min mor. Hon kan vittna om ilskan och hopplöshet. Ingenting hjälpte. Möjligen rakpermanent, eller kanske brylcreme, men detta var okända begrepp vid den tidpunkten i livet. Saken är den att jag alltid haft ett tjockt och bångstyrigt hårsvall som inte ens regn trängde igenom, inte förrän efter en god stunds ihållande regnande i alla fall. Till och med i duschen tog det en bra stund innan vattenkaskaderna bröt igenom hårvallen.

Genom alla skolåren försökte man, ivrigt påhejad av morsan, att tämja detta hår, detta stygga hår. Ideliga klippningar - alltid lika traumatiskt - ingenting hjälpte. Håret stod alltid på ända eller hade precis den formen det själv ville. Vattenkamningar eller ej. Det var först som lite äldre jag insåg att jag har ett krulligt och krusigt hår med självfall, som självfallet (!) vägrar att rätta in sig i några förutbestämda former. Glöm det. Så jag har resignerat, för länge sen, och sen jag gjorde det och insåg att håret själv bestämmer så finns det ingen anledning att kortklippa eller kamma eller föna. Det tjänar ändå ingenting till med ett “Evil Hair”.

Från filmen Eraserhead, en man som liksom Ministern vet vad “Evil Hair” är för något…

Ministern har idag avlagt andra besöket hos tandläkaren för att jobba på en rotfyllning. Idag var det mest renspolning och guttaperka. Första gången var BETYDLIGT obehagligare… Karies under en lagning. Det är aldrig bra. I det här fallet blev det en plåga man bara önskar sina värsta ovänner.

Men dagens övning i tandläkarstolen var som sagt bättre än förra gången. Ingen smärta värd namnet - förra gången var den obeskrivbar… Lite obehagskänslor när man förstod på långa spetsiga nålars införande att de var långt nere i käkbenet och rotade. Allvarligt talat, rotfyllning ska man DEFINITIVT inte prova där hemma.

Efter oändliga rensningar och filning och renspolning och allt vad det var så blev det lite spännande. vanligtvis är tandläkarbesök så kliniska och högteknologiska med kompositer, höghastighetsborrning, UV-härdning och allt vad det brukar vara. Men dagens besök innehöll oväntade häxdoktor inslag. En liten tändare kom fram och spritlåga tändes. Rökstrimlor ringlade sig upp mot taket när något (osäkert vad) brändes av. Sinnesvidgande alkohol kom också till användning, läppar baddades och luften framför mig dallrade lite lätt. Förhoppningsvis beroende på värmen från den brinnande lågan. Det blev plötsligt en lätt overklig känsla av “historieberättande vid lägerelden”. Det blev för en stund en uppiggande övernaturlig, nästan andlig och utomsinnlag, känsla av äventyr och “tillbaka till rötterna”. En lätt bedövad känsla spred sig genom i kroppen - förhoppningsvis beroende på den långa liggtiden på en förhållandevis hård brits (Läs: läkarstol).

Det var ett välkommet avbrott från stingande smärta när underläppen kom i kläm mellan salivsugen och tänderna. Även ett välkommet avbrott från en molande bedövande värk i käkarna, eller papperstorr tunga och insida på kinderna, som alltihop kom sig av att munnen stått på vid gavel alldeles för länge. Och mer eller mindre lyckade försök att svälja med vidöppen mun, vilket varken är lätt eller trevligt. Prova själv. Ändå är det en konst vi tvingas utöva hos tandläkaren.

Ett inlägg här på bloggen häromdagen fick mig att tänka på en resa som Ministern skulle företa sig en gång på det glada 90-talet. Det var en resa till England och London som lockade och resa var beställd via Köpenhamn. Vid den tiden bodde Ministern i Trollhättan, men resans början anträddes hos familjen i Skåne så det var ett förhållandevis kort steg över sundet.

Väl framme vid flygplatsen bänkade sig ministern och väntade på avgång. Som den vane Globetrotter man är så fann jag ingen anledning till oro eller stress. Jag satt istället och läste en god bok i lugn och ro när planet kallades ut. Alla stormade fram för att checka in, men vis av erfarenheten så satt jag kvar och lät tumulten avta. När det kallades ut för sista gången packade jag ner boken och kunde i ensamt majestät ta mig fram utan att trängas med pöbeln. Ett värdigt resesätt som varmt rekommenderas.

Väl framme vid disken möttes jag av en leende ung kvinna som frågade efter biljett och pass. Naturligtvis, svarade jag och plockade fram biljetten. Men drabbades av ett iskallt obehag som grep om mitt hjärta. PASSET!! För höga bövelen! Passet låg ju kvar hemma i Trollhättan! Ve och fasa! Jag förklarade snabbt min prekära situation och den unga kvinnans leende på andra sidan disken försvann som en avlöning. Det förbyttes snabbt i ett beklagande om att jag inte kunde följa med. Det fanns ingen pardon. Jag ursäktade mig för att snabbt tänka ut en strategi. Vad gör man när man befinner sig 40 mil från närmaste giltiga pass och planet går om en timme. Tänk, tänk, tänk.

Snabbt gjorde jag en förflyttning till flygbolagsdisken och bad att få låna en telefon. Inga problem. Och efter ett antal fruktlösa försök att ringa utlandssamtal i Danmark (till Sverige) kom jag fram till Polisen i Trollhättan. Jag förklarade snabbt min situation för en lugn person som genast fann på råd. “Vi faxar en kopia av ditt pass, och så är problemet löst.” Fantastiskt! Jag ursäktar mig och lovar ringa tillbaka pronto så fort jag fått fatt i ett telefax-nummer till incheckningsdisken.

Jag återvänder till den leende unga kvinnan (vars leende släcks lika fort som ett ljus i en storm då jag åter närmar mig disken). Jag förklarar snabbt att situationen är löst och ber om ett faxnummer så att denna penibla situation snabbt kan rättas till. Hon förklarar dock stelt att det inte är nåt alternativ. “Har ni ingen fax” undrar jag en smula irriterat. “Jo, blir svaret. men du får inte faxnumret.” Vid denna totala avsaknad av service tappar jag för ett kort ögonblick andan. Efter att än en gång ha förklarat lösningen på problemet, polisen faxar en kopia - problemet löst, så blir det än en gång ett nekande svar. Jag är mållös. Ska jag hindras precis vid målsnöret på detta snöpliga vis? Jag förklara ytterligare en gång och en tillskyndande manlig kollega till den unga damen ger mig samma svar. “Nix fax”. Jag börjar bli rätt irriterad och det märks naturligtvis. Jag ifrågasätter deras resonemang och förklarar att Svenska Polisen väntar på ett faxnummer. Dom framhärdar. Inget faxnummer. Vi träter och munhuggs en bra stund och tonen hårdnar allt mer. När jag är på gränsen att svära och skrika högt förklarar dom att dom får böta om dom släpper ombord mig utan pass till England. Alla försök att få dom förstå att jag har en kopia av mitt pass, som bara väntar att få faxas över nonchaleras å det grövsta. När planet till England lyfter, står jag fortfarande kvar och käftar irriterat med personalen, men inget faxnummer.

OK. Loppet är kört. Ingen London-resa för Ministern denna dag. Men det utlovas en ersättningsbiljett dagen efter om jag bara kan producera ett nytt pass. Återresan till Skåne skedde under ett åskmoln men väl tillbaka i Sverige hade den värsta ilskan lagt sig. Foto införskaffades och sedan stegade jag in hos Polisen i Ängelholm och använder en vit lögn om hur mitt pass förkommit. En vänlig poliskvinna hjälper mig att skriva ut ett nytt pass, men envisas med att skriva “mörkblond” på hårfärg, när det alltid stått “mörkbrunt”. Men luttrad som jag är vid det laget av att handskas (eller misslyckats med att handskas, rättare sagt) med flygplatspersonalen i Köpenhamn så låter jag det passera. Jag påpekar att jag dock hoppas att det inte ska leda till besvär i passkontrollerna eftersom jag helt klart anser mig vara brunhårig och inte blond, oavsett hur mörkblond. Jag spänner ögonen i damen i fråga och undrar vad hon anser att jag har för ögonfärg. “Blå” blir det aningen näsvisa svaret. Tur det, konstaterar jag, så det inte är nån ny färg på iris också. Sådana kommentarer bet föga på damen som sedan stämplade och överräckte ett nytt fint pass.

Dagen därpå anträder jag åter färden, dock på nåder som extrapassagerare) och tar till slut äntligen plats i London-planet med ett rykande färskt pass i innerfickan. En brasklapp gjorde dock att jag satt som på nålar den första delen av resan. En mellanlandning på Jylland stod nämligen på programmet, och skulle det visa sig att någon annan köpt biljett för platsen jag satt på skulle jag få kliva av planet och hoppas på en annan flygning. Detta blev dock aldrig behövligt och efter ytterligare en timme eller två kunde jag andas ut när Londons myller bredde ut sig under mig nere på marken, och planet gick in för landning på Heathrow.

London, sett lite granna från ovan, med Big Ben i centrum av bilden.