Ministry Blog

Gibraltar med sin karakteristiska klippa. Image cred: NY Times.

Som tågluffare en sommar i södra Spanien fick jag och några vänner för oss att åka till Gibraltar. Vi köpte oss en billig bussresa (som jag berättat om tidigare) och fick gå upp så tidigt en morgon att en oss anlände direkt från discot till busshållplatsen. Det var faktiskt inte jag, jag själv och min andra kompis hade sovit - säkert 2-3 timmar. Vi var med andra ord rejält trötta och jag började så sakteliga ångra att jag hängt med på detta stolleprov.

Fram på förmiddagen anlände vår buss Gibraltar, och visst var det i kolonin precis som i England. Engelska poliser, s.k. ”Bobbies”, med sina karaktäristiska svarta kaskar, engelska pubar i rader och elektroniska affärer som lockade med oförskämt låga priser värdiga en fristat. Dessutom mulnade det på så fort vi korsade gränsen till den engelska kolonin på Gibraltar-klippan och vi fick uppleva regn. Efter fjorton dagars oavbrutet stekande sol var det en smått otrolig upplevelse att konstatera att det ”alltid” regnar i England – oavsett om det handlar om en engelsk koloni vid Medelhavets soldränkta stränder.

Efter dagens rundvandringar återvände vi så till slut till bussen. Uttröttade som vi var hade vi  skippat de mest uppenbara turistfällorna - såsom linbane-resa för att titta på de ökänt ficktjuvande ”Gibraltar-aporna”. Istället ägnade vi dagen bland annat åt att strosa runt och fota gamla bombplan, utsikten över havet, käka en engelsk pub-lunch, tråna över priserna i elektronik-butikerna och gå på en hologram-utställning. När vi återkom till bussen för hemfärden, såg vi en försäljare som ställt upp ett litet uppfällbart campingbord vid bussdörren. Förvånade och nyfikna tittade vi på vad han hade att sälja, och fick oss en lektion i entreprenörskap till livs. På bordet fanns det små prydliga rader av små askfat i genomskinlig plast, som utbjöds till försäljning. Inbakade i plastfaten fanns en bild på var och en av oss bussresenärer när vi tumlade ut ur bussen i arla morgonstund. I en blixt av klarhet insåg vi varför det stått en liten knubbig man och fotograferat oss då vi klev ur en turist-buss klockan halv åtta på morgonen. Vi hade verkligen undrat vad det var för en galning, innan vi glömt bort honom.

Vi såg osedvanligt nyvakna ut på bilden (och det var vi också vid tillfället). Med håret på ände stirrade våra avbildningar förbluffade ut ur det lilla plastaskfatet. Kort sagt såg vi halvt hjärndöda ut. Det är inget ”Kodak-moment” att ta bild på personer då de osmidigt, halvsovande och stelbenta tar sig ur en turistbuss i Gibraltar. Förmodligen inte nån annanstans heller för den delen, och speciellt inte utan förvarning på morgonen efter en natt med näst intill obefintlig sömn.

Vi konstaterade snabbt att även om vi hade rökt, hade knappast ett askfat i plast varit särskilt användbart. En fimpning och det hade varit förstört. En av vännerna bojkottade försäljningen med orden ”han ska då inte tjäna nåra pengar på mig”. Vi andra instämde och gick ombord på bussen efter att ha tagit en bild på mannen vid det lilla bordet - som trots allt fick sålt en hel del små oanvändbara plastaskfat innehållande ovanligt dåligt tagna bilder. Förmodligen kunde han pilla isär de osålda askfaten ta ut bilden och stoppa in en nytagen bild från nästa anländande busslast, och ibland retar jag mig på att jag inte nappade på det där askfatserbjudandet. Det hade verkligen varit en kitchig souvenir att spara till framtiden. Vilken lycka det hade varit om man hittade en sådan bild av morfar eller farfars far i ett litet askfat från Gibraltar.

Sometimes I get the feeling that Pidgin English is sneered at and looked upon as if it was lesser human beings using it. However, I think I know where it comes from and why it has found such a wide spread around the world. My conviction is that it will also continue to spread, since it probably is the superior variation. I have an example for you. The other day the following common every day situation occurred. It happened to be about such a trivial matter as watering plants. My wife has a nice little collection of orchids in the kitchen window. She meant to water them and grabbed a carafe full of water standing on the bench. It’s been standing there for a couple of days since it had to be rinsed and washed out properly due to some sort of very adhesive layer of grime. It was an old red currant schnapps that had been standing too long (since last Christmas). My wife, holding the carafe, then asked me two questions in rapid sequence:

- Can I use this water? Is there washing-up liquid in it?

OK, that’s two questions at once. Very common for my wife (and probably also for other female earthlings). I could see a crap-storm of trouble sweeping upon me, with no more than a millisecond’s advance notice. My wife was literally holding the carafe of water over the plants. If I answered “Yes” (answering her later question) meaning: “Yes, there is washing-up liquid in it” it could be interpreted as “Yes, you can use that water, honey” and the water goes over the plant with washing-up liquid and all, when I would have meant: “Yes, there is washing-up liquid in it, so by all means do not use it!!” If I instead answered “No” meaning: “No, you can not use it, there’s washing-up liquid in it”. That could in turn be interpreted as: “No, there’s no washing-up liquid in it, so go right ahead dear, and water your orchids”. In a split second (thankfully) the answer came to me, and saved the orchids (and therefore also my precious little neck). I answered in great haste: “Not water plant!”

På resor får man kulturella upplevelser på köpet, samt tillfällen att öva upp sina språkkunskaper. På en sommarresa för många (många) år sedan hamnade jag i södra Spanien. Costa del Sol. Solkusten - bara namnet låter sådär kulturellt förföriskt. Visserligen kunde jag inte många ord spanska, men det kunde inte mina vänner heller så jag var i gott sällskap. Det man inte kan, får man ju lära sig, tänkte jag när vi tågluffandes tog oss söderut mot ”de fyra S:en”: Sol, Sand, Salta bad och Servesa. (Jo, jag är medveten om att öl på spanska stavas Cervesa, men annars hade det ju inte blivit fyra ”S”).

Vi bodde strax utanför ett svenskt semesterparadis på sydkusten, men vi höll oss bland dom inhemska turisterna. Efter några veckor lättsamt liv med sena mornar och nätter, började vi tröttna på den relativa monotonin. En av mina vänner fick en lysande idé och tyckte vi skulle gå till en turistbyrå och ser vad dom kunde erbjuda. Sagt och gjort. Vi letade upp en resebyrå och fick en massa förslag. Vi fastnade för en bussresa till Gibraltar. Det var lagom kulturellt och exotiskt, och så kom vi dessutom utomlands. Gibraltar var vid den tiden fortfarande väldigt engelskt.

När vi satt där på resebyrån och diskuterade med en trevlig señorita fångade mitt öga en rörelse i ögonvrån. Ute på gatan var det som långa köer av bilar som sakta ringlade sig fram. Det var korta framryckningar längs den smala strandvägen och dess många trafikljus. Nu var det tydligen rött igen och en man hade sprintat förbi längs med mittlinjen ute på gatan. Resebyråförsäljerskan och vi skyndade fram till skyltfönstret i den lilla resebyrån. Vi såg den springande mannen komma fram till en bil, där lutade han sig in genom bilens öppna sidoruta och ett vilt slagsmål bröt genast ut. Sprintern utdelade rejäla rallarsvingar och vi fyra gapade och glodde. Bilens förare försvarade sig och pucklade på anfallaren genom bilfönstret med en promenadkäpp.

Trafikljuset slog om till grönt och bilen med den misshandlade föraren kom studsande iväg från slagskämpen. Bilkön följde efter och slagskämpen vände på klacken och rusade tillbaka längs med gatan. Han sprintade förbi resebyrån och vi lutade oss framåt för att kunna se vart han tog vägen. Till vår förvåning klättrade han upp i en stillastående lastbil i bilkön. Bakom lastbilen tutade alla som hel-idioter - till skillnad från att tidigare bara ha tutat som halvt från vettet. Man gör så i Spanien. Att inte tuta inom tättbebyggt område anses förmodligen som otänkbart. Mannen i lastbilen fick i en växel och lastbilen for iväg i ett moln av dieselrök. Lastbilen dundrade iväg och jag undrade så smått vad som skulle hända vid nästa rödljus.

Resebyråtjejen ryckte på axlarna, himlade med ögonen med en nick utåt gatan och gav oss våra bussbiljetter. ”Loco”, var hennes kortfattade kommentar. Vi nickade, visst, troligen var mannen en smula loco (galen) – förmodligen av trafiken och den stekande solen. Mållösa tittade vi på varandra och försökte sen rikta vår uppmärksamhet på vår resa till Gibraltar. Efter det galna uppträdandet ute på gatan försökte jag ställa en intelligent fråga och undrade ”Is there a gay on the bus?”. Tjejen bakom disken fick klotrunda ögon. Mina vänner gav upp ett gapflabb, och jag insåg att jag frågat henne om det fanns någon homosexuell på bussen - istället för att fråga efter en guide. Som sagt, resor bjuder ibland på lokal kultur och tillfällen att öva upp sina språkkunskaper.

Som vi tidigare berättat om fick Ministeriet en ny glaskeramikhäll installerad. Men långnäsa, den nyinförskaffade hällen hade en defekt platta! Serviceteknikern fick återkomma med en ny platta och för inte så länge sen kom den så till slut. De 3-5 arbetsdagarna som utlovats, blev snarare 3 veckor. Kanske var det nåt allvarligt fel på alla såna plator på lagret, kanske behövdes det tillverkas nya nånstans i Asien. Till slut dök det upp en ny platta i alla fall och teknikerna fick än en gång dra upp spishällen och skruva ur de 12 skruvarna, och sedan ersätta den defekta plattan.

Upp med hällen och börja skruva.

Koppla, koppla. Koppla, koppla. Koppla plattan ur, och koppla platta i. Koppla, koppla. Koppla, koppla. Koppla den e ful, de tycker (nog inte) IKEA e kul…

Så fick vi då äntligen lite rött under hällen, precis som det ska va. Full fräs på Konstministeriet!

Ibland uppstår dom konstigaste korsreferenserna… som när man sitter och kollar på en science-fiction serie och plötsligt inser att en av huvudpersonerna är på pricken lik en docka i en gammal barndoms-tv-serie. Har ni sett både Beppes Godnattstund och Stargate SG 1 och Stargate Atlantis så kanske ni redan gjort kopplingen. Det lustiga är att det tog verkligen ett bra tag innan jag gjorde kopplingen mellan dessa båda karaktärer. Jag har sett båda serierna i många år. Beppes Godnattstund växte man upp med i 70-talets gryning (1968-1974) och jag har sett om den i flera omgångar. Nu finns den t.o.m. på video här hemma så barnen kan få uppleva “Jättebäbisen i knasluvan”, Busan, Sigrid och alla dom andra. Stargate har jag följt i 11 säsonger eller så…  (det motsvarar nog bortåt 250 avsnitt och 11 års TV-serie produktion). Men trots detta var det först i förra veckan som blixten slog ner. Som en vision trädde det fram och det var plötsligt kristallklart: Hungran och Rodney McCay är “doppelgangers”!!!

Rodney McCay (t.h.) och “Hungran” - Dubbelgångare och det mest osannolika radarparet.

Dom är så fantastiskt lika så det är otroligt att det tog sån tid att se det. Men ibland är det självklara så uppenbart att man missar det… men ju mer jag tänker på det desto mer självklart är det. Både McCay och Hungran tyngs av ett självhävdelsebegär som grundar sig i verkligt självförakt och tvivel på den egna personens duglighet. Båda är ofantligt gnälliga och mjäkiga. Båda törstar efter stöd, bekräftelse och kärlek hos omgivningen. De är dessutom lika som bär - rent utseendemässigt. Det är rent sagolikt att två sådana karaktärer, skilda åt av 30 år och två totalt olika utgångspunkter och TV-kulturer (Kanadensiskt superkult-scifi och svensk 70-tals barnprogram. Med allt vad det innebär…) kan sammankopplas på detta vis.

Nu undrar man förstås bara vad som skulle hända om dessa båda karaktärerna träffades! Tanken är nästan så explosiv att den blåser toppen av skallen av en bara man tänker på det. Tänk om den manodepresssive Strindberg-älskaren Hungran en vacker dag skulle dyka upp på Staden Atlantis i Pegasus-galaxen. Vad sjuttsingen skulle hända då??? Skulle han och McCay komma överens? Skulle två såna giganter kunna få plats i en liten TV-ruta!? (Oavsett om den råkar vara en 97-tums plasmaskärm med runt-om-stereo…). Skulle Hungran kunna tillföra något existensiellt och skulle han kunna ducka för strålpistolerna och överlista aliens?

(En sann historia)

- Vart tog katten vägen?
- Den åkte ut.
- Jaså, varför det?
- Den spann så jag hörde inte TV:n.

Om ni till äventyrs skulle gå omkring i uppfattningen att det skulle vara ett enkelt företag att skaffa hem en ny soffa - tänk igen. Inte nog med att den nya soffan först ska släpas och fraktas - först till hemmet, och sedan in i hemmet. Och sedan får man köra bort gamla kylskåp “eftersom vi ändå har hyrt en släpkärra”.

När ni så till sist återvänder till hemmet, fullständigt utpumpad, efter att ha stressat för att hinna lämna  kylskåpen till återvinning och sedan lämna tillbaka kärran i tid - så släpar tungan på backen. Men då ska den gamla soffan ut ur huset (överraskning) och sen ska det städas och fejas, dammsugas och tvättas golv och sedan ska det förstås möbleras med den nya soffan… Och som lök på laxen blir det samtidigt ett måste att möblera om i resten av huset. I alla fall halva.

*suck*.

Ja, akta er för att tro att köpa soffor skulle vara något lätt överstökat… Och kom nu ihåg at jag sagt det.

Ministeriet har fått en ny glaskeramikhäll installerad. Men säg den glädje som varar… Serviceteknikern anlände strax efter att elinstallatören kopplat in hällen och konstaterat att mellanplattan var död som en sill. Servicetekniker drog upp spishällen skruvade ur 12 skruvar, mätte på 1000 ställen och kliades sig sen i pannan. Sen mätte han igen och muttrade “Det var det jävligaste…”. Han hade nämligen “aldrig” sett en sådan typ av platta som vi har som har pajat. Det brukar alltid vara strömställaren eller nåt annat. Men Ministeriets mellanplatta var definitivt helt stendöd. Någon måste ha missat detta vid monteringen, eller så har den pajat på vägen till Konstministeriet. Teknikern ska kolla om det finns på lager (han hade ingen mellanplatta med sig i bilen) - annars får dom beställa hem vilket brukar ta 3-5 arbetsdagar.

I övrigt har vi gjort ett bra köp förklarade han. Faktiskt bättre än induktionshäll med touch-kontroll (som tydligen kan krångla en hel del samt inte funka på full effekt i det svenska elnätet - men det säger aldrig försäljarna…). Ministeriets spishäll är ett under av enkelhet och brutal råstyrka. Typiskt att plattjävlen var kass. “Troligen ett avbrott inuti termostaten” blev domen. Eventuellt fabrikationsfel. Så han får återvända en annan dag med en ny platta till den nya spishällen.

From the department of “Geniuses Speculates”. (Yet another true story)

- Name a furniture.
- Eh…?
- Any type of furniture. Except wardrobe.
- Eh, I dont think wardrobe’s is “furniture”.
- Yes it is.
- OK, but I don’t think so. Is the wardrobe in your room some type of furniture?
- No, but that’s built in so it doesn’t count.
- Right…
- So. Name a furniture. Any type of furniture.
- Sigh. Ok, wardrobe then.
- No, no. Anything else. Just name a furniture. Any. But it have to be a furniture you can walk into.
- Eh. In that case, wardrobe is the only thing I can think of.

Förresten, en och annan har undrat hur det gick med årets Felix-tradition. För er andra som också går och undrar kan en kort rapport avges. Årets Felix resulterade i en fönstertittare i röd overall och keps. Eftersom overallen var för liten för Ministern genomfördes en snabb avpolletering till en grannfastighet. Morgonen efter var den förflyttade Felix-gubben borta. En granne längre neråt vägen observerades dock ha en Felix-gubbe sittande i trädgården långt in på förmiddagen. Det är inte klarlagt om detta var en annan Felix-gubbe eller om det var samma. Oavsett får nu denne ouppmärksamme granne bära skammen under det kommande året…