Ministry Blog

Häromdagen sa jag till en kollega att “äsch, jag byter mina bromsar själv på bilen, det är rätt lätt” då vi kom att prata om bilar och service. Jag hade nämligen problem (igen) med ett plötsligt skrapande oljud vid inbromsningar. Vis av erfarenheten förstod jag att belägget nu var definitivt slut och att metallen skrapade mot bromsskivan. Så bra, tänkte min ekonomiska del av hjärnbarken, då är det slut och man har utnyttjat belägget till max”. Nu är det inte så bra faktiskt, eftersom sådant ekonomiskt tänkande (snålande) kan få allvarliga skadeverkningar på bromsskivans yta. Dessutom var det en frambroms som lät, och det är inte alls bra eftersom bromsverkan ligger på ungefär 80/20 till frambromsarnas favör. En längre tid med sånt körande och bromsskivan är finito alltså. För att inte tala om klart sämre bromsverkan. Inget som Bosse Blåljus eller bilbesiktningen uppskattar med andra ord… Nåväl. Jag hde inhandlat belägg och satte raskt igång med bytesjobbet. Hissa upp, av med hjul och bingo, där fick jag nästan första jackpotten. Bilen höll på att kasa av domkraften och det kunde börjat med att sluta illa. Efter en stunds problem och andan i halsgropen lyckades jag baxa upp bilen med en andra domkraft.

Sen var det dags att lossa bromsoket och ta ut beläggen. Det kan vara en smula stökigt med all rostbeläggning och så vidare - speciellt efter en skånsk vinter. Men till slut var saken biff och nu uppenbarade sig det första riktigt stora problemet. Beläggen passade inte. Det var bara till att sätta ihop allting igen, och köra ytterst försiktigt och skaffa andra bromsbelägg innan lunchstängningen. På vägen upptäcker jag vid det första stopptecknet att jag glömt provbromsa och att jag inte har någon som helst bromsverkan. Med paniken i halsgropen glider jag rakt över riksvägen och in på en grusväg som tack och lov anlagts på andra sidan. Därmed slapp jag ett besök i väggropen och lyckades dessutom missa att bli rammad av trafiken på riksvägen eller fara in i villaträdgårdar och allehanda jordbruksredskap. Jag skickade en tacksam tanke till någon högre makt och var märkbart darrig efter denna nära-döden-upplevelse. Jag såg till att provbromsa ordentligt på grusvägen innan jag återvände ut på riksvägen.

Väl hemma igen efter att ha införskaffat rätt bromsbelägg var det så dags igen att hissa upp bilen och plocka isär bromspaketet. Det gick förresten mycket lättare andra gången då man redan lossat på alla bitar! Se där, en liten bonus och guldkant på tillvaron. Efter att ha pressat tillbaka bromskolven (som tack o lov verkade fungera som den skulle) och bytt till nya tjocka fina bromsbelägg så var det dags att skruva ihop allting. Då upptäckte jag att det rann bromsvätska under bilen uppe ifrån motorrummet och kom att tänka på då jag redigt hade fyllt upp nivån på bromsvätskebehållaren vid den improviserade höstservicen. Då var ordningen återställd och så åkte det överskottet ut igen, tänkte jag med en suck. När det var dags att ta ner bilen hände samma sak igen. Bilskrället började kasa av domkraften innan jag snabbt hann rädda situationen. Än en gång hjärtat i halsgropen och jag fräser ur mungipan att “hugger du efter husse din jäkel” innan jag samlade ihop alla verktyg och slängde dom uttjänta beläggen i skrotbingen. Trots allt var den kraftigt förbättrade och ljudlösa bromsverkan värt allt besvär. Men nästa gång ska jag inte säga något om hur lätt det är att meka med bilen…

På vägen hem från jobbet började den nyss släckta bromsvarningsindikeringen att blinka vid Skarhults slott. Dock vill jag i sammanhanget klargöra att jag inte anklagar greven för detta. Det är bara att bita i det sura äpplet och byta bromsbelägg på andra sidan till helgen…

Med de senare årens “Islamofobi” i åminne kom jag härförleden att tänka på en episod jag hörde om för länge länge sedan (i en annan galax, höll jag på att tillägga). En stormrik oljeshejk från något arabiskt land skulle till att köpa ett mångmiljondollar-hus i Kalifornien på det glada 70-talet. När köparen i fråga gick husesyn (kanske tillsammans med sitt harem) var han allt nöjdare med all den sagolika lyx och alla fantastiska bekvämligheter som installerats i nybygget enligt intrikata önskemål. Men när man tittade in på de luxuösa toaletterna blev det abrubpt tvärstopp. Köparen blev tvärilsken och vägrade genomföra köpet. Anledningen var nämligen att det upptäcktes att toaletterna var vända åt fel håll. Dom var nämligen vända mot Mecka… och tydligen är det så att enligt Islam får man inte vara vänd mot Mecka när man går på toaletten. Man får inte heller vända ryggen mot Mecka på hemlighuset. Så det gäller alltså att planera sitt bygge ända ner i minsta skit-detalj, skulle man kunna säga.

Idag är denna berättelse (tyvärr) inte längre en skabrös historia - en snabb “googling” ger vid handen att flera liknande incidenter nu inträffar allt oftare och i allt fler miljöer. Fängelserna i England till exempel byggs om för många miljoner så att de muslimska fångarna ska slippa att sitta på tvären över dassen. Toaletterna på den olympiska arenan i London orienteras på samma sätt för att undvika samma problem. Det rapporteras också om en högskola på Irland som får “muslimska toaletter”. Man får anta att begreppet “Islamistiska dass” numera inte bara inskränker sig till ett hål i golvet. Men kanske kan man misstänka att det finns en anledning till bruket med “hål i golvet”. Då är det ju betydligt lättare att vända sig åt “rätt” håll och man styrs inte av någon porslins-megafon och dess eventuellt felaktiga orientering i rummet.

Nog är det fantastiskt att religion kan styra en halv världs invånare så till den milda grad, även i vår “moderna” tid, att de stackarna inte ens kan uträtta sina behov i lugn och ro. Man kan få förstoppning för mindre alltså! I sammanhanget kan jag inte låta bli att tänka på hur det gamla ordspråket “När man är i Rom…” numera tycks vara lika stendött som romarnas latrin (f-låt, latin).

Gibraltar med sin karakteristiska klippa. Image cred: NY Times.

Som tågluffare en sommar i södra Spanien fick jag och några vänner för oss att åka till Gibraltar. Vi köpte oss en billig bussresa (som jag berättat om tidigare) och fick gå upp så tidigt en morgon att en oss anlände direkt från discot till busshållplatsen. Det var faktiskt inte jag, jag själv och min andra kompis hade sovit - säkert 2-3 timmar. Vi var med andra ord rejält trötta och jag började så sakteliga ångra att jag hängt med på detta stolleprov.

Fram på förmiddagen anlände vår buss Gibraltar, och visst var det i kolonin precis som i England. Engelska poliser, s.k. ”Bobbies”, med sina karaktäristiska svarta kaskar, engelska pubar i rader och elektroniska affärer som lockade med oförskämt låga priser värdiga en fristat. Dessutom mulnade det på så fort vi korsade gränsen till den engelska kolonin på Gibraltar-klippan och vi fick uppleva regn. Efter fjorton dagars oavbrutet stekande sol var det en smått otrolig upplevelse att konstatera att det ”alltid” regnar i England – oavsett om det handlar om en engelsk koloni vid Medelhavets soldränkta stränder.

Efter dagens rundvandringar återvände vi så till slut till bussen. Uttröttade som vi var hade vi  skippat de mest uppenbara turistfällorna - såsom linbane-resa för att titta på de ökänt ficktjuvande ”Gibraltar-aporna”. Istället ägnade vi dagen bland annat åt att strosa runt och fota gamla bombplan, utsikten över havet, käka en engelsk pub-lunch, tråna över priserna i elektronik-butikerna och gå på en hologram-utställning. När vi återkom till bussen för hemfärden, såg vi en försäljare som ställt upp ett litet uppfällbart campingbord vid bussdörren. Förvånade och nyfikna tittade vi på vad han hade att sälja, och fick oss en lektion i entreprenörskap till livs. På bordet fanns det små prydliga rader av små askfat i genomskinlig plast, som utbjöds till försäljning. Inbakade i plastfaten fanns en bild på var och en av oss bussresenärer när vi tumlade ut ur bussen i arla morgonstund. I en blixt av klarhet insåg vi varför det stått en liten knubbig man och fotograferat oss då vi klev ur en turist-buss klockan halv åtta på morgonen. Vi hade verkligen undrat vad det var för en galning, innan vi glömt bort honom.

Vi såg osedvanligt nyvakna ut på bilden (och det var vi också vid tillfället). Med håret på ände stirrade våra avbildningar förbluffade ut ur det lilla plastaskfatet. Kort sagt såg vi halvt hjärndöda ut. Det är inget ”Kodak-moment” att ta bild på personer då de osmidigt, halvsovande och stelbenta tar sig ur en turistbuss i Gibraltar. Förmodligen inte nån annanstans heller för den delen, och speciellt inte utan förvarning på morgonen efter en natt med näst intill obefintlig sömn.

Vi konstaterade snabbt att även om vi hade rökt, hade knappast ett askfat i plast varit särskilt användbart. En fimpning och det hade varit förstört. En av vännerna bojkottade försäljningen med orden ”han ska då inte tjäna nåra pengar på mig”. Vi andra instämde och gick ombord på bussen efter att ha tagit en bild på mannen vid det lilla bordet - som trots allt fick sålt en hel del små oanvändbara plastaskfat innehållande ovanligt dåligt tagna bilder. Förmodligen kunde han pilla isär de osålda askfaten ta ut bilden och stoppa in en nytagen bild från nästa anländande busslast, och ibland retar jag mig på att jag inte nappade på det där askfatserbjudandet. Det hade verkligen varit en kitchig souvenir att spara till framtiden. Vilken lycka det hade varit om man hittade en sådan bild av farfar eller farfars far i ett litet askfat från Gibraltar.

Sometimes I get the feeling that Pidgin English is sneered at and looked upon as if it was lesser human beings using it. However, I think I know where it comes from and why it has found such a wide spread around the world. My conviction is that it will also continue to spread, since it probably is the superior variation. I have an example for you. The other day the following common every day situation occurred. It happened to be about such a trivial matter as watering plants. My wife has a nice little collection of orchids in the kitchen window. She meant to water them and grabbed a carafe full of water standing on the bench. It’s been standing there for a couple of days since it had to be rinsed and washed out properly due to some sort of very adhesive layer of grime. It was an old red currant schnapps that had been standing too long (since last Christmas). My wife, holding the carafe, then asked me two questions in rapid sequence:

- Can I use this water? Is there washing-up liquid in it?

OK, that’s two questions at once. Very common for my wife (and probably also for other female earthlings). I could see a crap-storm of trouble sweeping upon me, with no more than a millisecond’s advance notice. My wife was literally holding the carafe of water over the plants. If I answered “Yes” (answering her later question) meaning: “Yes, there is washing-up liquid in it” it could be interpreted as “Yes, you can use that water, honey” and the water goes over the plant with washing-up liquid and all, when I would have meant: “Yes, there is washing-up liquid in it, so by all means do not use it!!” If I instead answered “No” meaning: “No, you can not use it, there’s washing-up liquid in it”. That could in turn be interpreted as: “No, there’s no washing-up liquid in it, so go right ahead dear, and water your orchids”. In a split second (thankfully) the answer came to me, and saved the orchids (and therefore also my precious little neck). I answered in great haste: “Not water plant!”

Det anses väl lite allmänt att finkultur i synnerhet och kultur i allmänhet inte är nåt speciellt att ha… Nä, det ska vara publikt, stort - massa!! Fotboll, ishockey, skidor, friidrott, schlager… Men kultur… det är sånt där för fisförnäma kulturknuttar… Eller hur? Va fan ska man ha kultur till, liksom?? Inte fan är det nån nytta med det. Det är väl inte ens hälsosamt. Ut i skogen och gå, det är nyttigt. Promenera! Det är bra det. Frisk luft. Jogga. Spinning. Kanske lyfta skrot. Friskis o svettis i alla fall. Att sen undersökningar kommer fram till att dom som gillar kultur mår bra av det, äh - sån goja. Visst, man kan bevisa allt med utredningar och undersökningar. (Det är såhär det brukar låta. Dom går på i ullstrumporna).

Men. Man kan visst det ha finkultur till något. Nu kallar man det ljudmiljöer. Man forskar om att ljudsätta stadsparker. Akustisk design heter det. Och nu finns det plötsligt en användning av kulturen! Sedan länge är det nämligen bevisat, i London och i andra europeiska storstäder använder man sig av klassisk musik, Mozart. Det spelas i tunnelbanan för det jagar bort ungdomsgängen och knarkarna. Äntligen fick vi så nytta av klassisk finkultur!

I Köpenhamn har uteställen sedan ett tag kommit på att om dom tar bort hiphop-musiken så uteblir också stora delar av buset som man annars har att tampas med. Ett slags omvänt belöningssystem.

På resor får man kulturella upplevelser på köpet, samt tillfällen att öva upp sina språkkunskaper. På en sommarresa för många (många) år sedan hamnade jag i södra Spanien. Costa del Sol. Solkusten - bara namnet låter sådär kulturellt förföriskt. Visserligen kunde jag inte många ord spanska, men det kunde inte mina vänner heller så jag var i gott sällskap. Det man inte kan, får man ju lära sig, tänkte jag när vi tågluffandes tog oss söderut mot ”de fyra S:en”: Sol, Sand, Salta bad och Servesa. (Jo, jag är medveten om att öl på spanska stavas Cervesa, men annars hade det ju inte blivit fyra ”S”).

Vi bodde strax utanför ett svenskt semesterparadis på sydkusten, men vi höll oss bland dom inhemska turisterna. Efter några veckor lättsamt liv med sena mornar och nätter, började vi tröttna på den relativa monotonin. En av mina vänner fick en lysande idé och tyckte vi skulle gå till en turistbyrå och ser vad dom kunde erbjuda. Sagt och gjort. Vi letade upp en resebyrå och fick en massa förslag. Vi fastnade för en bussresa till Gibraltar. Det var lagom kulturellt och exotiskt, och så kom vi dessutom utomlands. Gibraltar var vid den tiden fortfarande väldigt engelskt.

När vi satt där på resebyrån och diskuterade med en trevlig señorita fångade mitt öga en rörelse i ögonvrån. Ute på gatan var det som långa köer av bilar som sakta ringlade sig fram. Det var korta framryckningar längs den smala strandvägen och dess många trafikljus. Nu var det tydligen rött igen och en man hade sprintat förbi längs med mittlinjen ute på gatan. Resebyråförsäljerskan och vi skyndade fram till skyltfönstret i den lilla resebyrån. Vi såg den springande mannen komma fram till en bil, där lutade han sig in genom bilens öppna sidoruta och ett vilt slagsmål bröt genast ut. Sprintern utdelade rejäla rallarsvingar och vi fyra gapade och glodde. Bilens förare försvarade sig och pucklade på anfallaren genom bilfönstret med en promenadkäpp.

Trafikljuset slog om till grönt och bilen med den misshandlade föraren kom studsande iväg från slagskämpen. Bilkön följde efter och slagskämpen vände på klacken och rusade tillbaka längs med gatan. Han sprintade förbi resebyrån och vi lutade oss framåt för att kunna se vart han tog vägen. Till vår förvåning klättrade han upp i en stillastående lastbil i bilkön. Bakom lastbilen tutade alla som hel-idioter - till skillnad från att tidigare bara ha tutat som halvt från vettet. Man gör så i Spanien. Att inte tuta inom tättbebyggt område anses förmodligen som otänkbart. Mannen i lastbilen fick i en växel och lastbilen for iväg i ett moln av dieselrök. Lastbilen dundrade iväg och jag undrade så smått vad som skulle hända vid nästa rödljus.

Resebyråtjejen ryckte på axlarna, himlade med ögonen med en nick utåt gatan och gav oss våra bussbiljetter. ”Loco”, var hennes kortfattade kommentar. Vi nickade, visst, troligen var mannen en smula loco (galen) – förmodligen av trafiken och den stekande solen. Mållösa tittade vi på varandra och försökte sen rikta vår uppmärksamhet på vår resa till Gibraltar. Efter det galna uppträdandet ute på gatan försökte jag ställa en intelligent fråga och undrade ”Is there a gay on the bus?”. Tjejen bakom disken fick klotrunda ögon. Mina vänner gav upp ett gapflabb, och jag insåg att jag frågat henne om det fanns någon homosexuell på bussen - istället för att fråga efter en guide. Som sagt, resor bjuder ibland på lokal kultur och tillfällen att öva upp sina språkkunskaper.

Då och då (underdrift) händer det på de stora byggvarukedjornas stormarknader att det är “köksvecka”. Det händer med jämna mellanrum (när det inte är badrumsvecka osv.). Men ärligt talat… Vem fanken bestämmer sig på måndag eftermiddag efter jobbet, när veckans bunte direktreklam kommit, ifall man ska ha ett nytt kök eller inte!? Är du blixtsnabb efter jobbet på måndag eftermiddag har du alltså hela veckan på dig. Är det så att folk ringer hem till nån släkting eller arbetslös granne och ber denne att kolla reklamen. Är det köksvecka denna vecka? Eller är det badrumsvecka, eller planteringsvecka, eller balkongvecka? När man har konstaterat vilket det är och sitter där på toaletten efter jobbet och läser reklamen, skriker man kanske: “Älskling, ska vi ha blanksvart, nötbrun eller masurbjörk?”. Eller: “Ska vi ta det där för 50.000, eller 175.000 eller 325.000? Eller kanske det där för en miljon?” Beslut, beslut… Endast denna vecka…

Ärligt talat - är det någon som har försökt få fatt i en VVS-kille eller elektriker med så kort varsel? Tror någon på riktigt att det bara är att ringa en elektriker, en snickare eller en VVS:are en måndag kväll och få dom att sätta in ett kök nån gång under veckan. “Jag ska bara bestämma färg först.” (Tillåt mig bryta ut i gapskratt). Tala isåfall om för mig om ni har ett dylikt tips på en VVS-kille eller snickare som kan komma och göra ett jobb samma arbetsvecka. Faktum är, jag är rätt luttrad - det räcker om dom kan göra det följande vecka. Men ett professionellt jobb alltså - inte något behöver göras om.

Troligtvis gör byggmarknader såhär, bara för att hålla folk på tå. Alla som går på reklamen känner att de måste byta kök. Det är säkert 5-6 år gammalt… Ingen kan begära att man ska ha så gamla grejor när dom har köksvecka varannan månad - sånt skapar en knut i magen av konsumtionsångest. Attan om inte byggstormarknaderna gör detta för att hetsa folk att nappa på erbjudanden som dom sedan (inse det) knappast har chans att slutföra. Inte innan det är dags för nästa köksvecka i alla fall - och då har priset sänkts med 50%, eftersom det är utförsäljningsrea. “Fynd-Köp Mat-Jonas kök, denna vecka - få en ballongvisp på köpet”. Längst ner står det med oläsligt liten text: “Gäller endast de tre första köparna - först till kvarn!” Strax ovanför texten: ”Vi reserverar oss för feltryck och felaktiga priser i annonsen, vi förbehåller oss rätten att göra ändringar när som helst och frånsäger oss ansvaret för tryckfel.” Den där sista delen av meningen är förresten autentisk, den såg jag idag.

Byggmarknaden gör också såhär för att invagga alla i trygg förvissning om att de själv kan byta kök och ha det klart till lördagsfesten, så grannarna kan bli gröna av avund. Utan att låta allt för negativ så vill jag bara säga: Akta er för dylika kulturella drömresor till byggmarknaden och romantiskt skirt rosafärgade drömmar om ett nytt franskt lantkök med doft av provencal och parmesan till helgen. Akta er noga för att nappa på köksveckor, badrumsveckor och så vidare - ja, såvida ni inte har planerat i flera månader i förskott och har kontrakterat anbudsbundna hantverkare med goda referenser. Nej, akta er för att på onsdagen tro att lördag kan hysa ett köksparty med 10 vänner i ert nya valnötspolerade high-tech kök med raketfrys, infravärmare och handgjord mässingskrok för kockmössan.

Resultatet av dylika oplanerade anfall av byggmarknadsfrossa resulterar bara i de där desperata annonserna ni sett på Blocket. Dåligt maskerade panikattacker skymtar bakom annonser, som postats klockan 3 på tisdagsnätterna innehållande texter som: “Helt kök, endast 5 år gammalt, bortskänkes mot hämtning och nedtagning. Medtag egen kofot och motorsåg. OBS! Köket måste vara ute senast fredag kl 11″.

Om ni till äventyrs skulle gå omkring i uppfattningen att det skulle vara ett enkelt företag att skaffa hem en ny soffa - tänk igen. Inte nog med att den nya soffan först ska släpas och fraktas - först till hemmet, och sedan in i hemmet. Och sedan får man köra bort gamla kylskåp “eftersom vi ändå har hyrt en släpkärra”.

När ni så till sist återvänder till hemmet, fullständigt utpumpad, efter att ha stressat för att hinna lämna  kylskåpen till återvinning och sedan lämna tillbaka kärran i tid - så släpar tungan på backen. Men då ska den gamla soffan ut ur huset (överraskning) och sen ska det städas och fejas, dammsugas och tvättas golv och sedan ska det förstås möbleras med den nya soffan… Och som lök på laxen blir det samtidigt ett måste att möblera om i resten av huset. I alla fall halva.

*suck*.

Ja, akta er för att tro att köpa soffor skulle vara något lätt överstökat… Och kom nu ihåg at jag sagt det.

Solen sprakade på en djupblå förmiddags-himmel då jag svartklädd dagen till ära, satte mig i bilen för en tur till (på den tiden) sydligare trakter - närmare bestämt Konceptkonstmuseum i Borås. Min bil hade sina skavanker och hickor – men jag var i trygg förvissning om att den skulle ta mig dit jag ville, för det har den ju alltid gjort. I för en gångs skull god tid svängde jag av på vägen mot Borås och konstaterade att radioantennen fått sig en bokstavlig knäck. Irriterande som fasen förstås, men inget direkt världsomstörtande. Men det skulle snart komma mer. Jag stannade och rättade till antennen så gott det nu gick. För den som inte vet, så kan jag berätta att en elmotordriven bilradioantenn som fått sig en knäck, är ungefär lika omöjlig att laga som ett knäckt sugrör. Men jag var snart på rullning igen efter det lilla stoppet. På köpet fick jag en mer eller mindre villig fripassagerare i bilen i form av en stor tjock svart fluga som i hiskelig fart for runt i kupén som en besatt, för att hitta en utgång ur detta obegripliga framrusande glasfängelse.

Jag for iväg igen som skjuten ur en kanon, bilen gick extra fint eftersom jag fått en avhoppad vakuum-slang på plats - fråga mig inte vad en sån slang gör eller varför - men det funkade klart bättre med den på plats. Dessa 70-vägar… Solen skiner, inte ett moln på himlen, stereon pumpar ut fet techno, bilens däck sjunger mot den stekheta asfalten på den soldränkta landsvägen och turbon kastar bilen vinande fram över detta dallrande asfaltshelvete. Som tur är finns det knappt någon trafik och den enda bilen framför mig är turligt nog en förbrytare som håller 20 km/h över gällande begränsning. Vägen ligger rak o fin och fälten breder ut sig på var sida. 200 km/h känns som en bra gräns. Men jag håller mig lydigt bakom fartdåren och lagbrytaren. En rondell och en ny 70-sträcka. Den gasglade håller undan en bra stund men så kommer vi ifatt några mittlinje-slickare som ligger i 69 km/h, för säkerhets skull. Till slut gick det så långsamt att det var läge att köra om, men den gas-glade hade nu tappat stinget så jag fick köra om två på en gång. Fullgas o turbon varvade villigt upp.

Men mitt i omkörningen, i vänster fil alltså, kom den där otrevliga hostningen som har uppträtt tidigare… Var det turbotrycket som byggdes upp för högt? Eller var det nåt annat? Det måste vara turbotrycket. Jag lättade på gasen men kom om och la mig till rätta bakom ytterligare en hastighetsbegränsningspetimeter. Därefter hägrade en ny raksträcka och 90-skyltar. Släppte förbi mötande trafik o bidade min tid, växlade ner och gav gas igen, men precis när motorns började varva upp var det som om någon dragit ut en sladd. Det var som om jag slagit av tändningen. Bilen bara fotrsatte rullade av bara farten men tappade snabbt hastighet. Inget hjälpte, så jag stängde av stereon och fällde ut blinkers och lade mig nära kanten av vägen. Jag undrade förvånat vad nu detta var! Något sånt här hade aldrig inträffat förut. En blick i backspegeln avslöjade förvånade ögonpar i bilen bakom. Men jag kunde inget annat göra än att finna mig i ödet med den sjunkande hastigheten.

Till slut var det bara att styra ut höger fram- och bakhjul i gruset på dikeskantens krön. Bilen stannade till och allt liv som fanns kvar i den var alla de röda indikatorlamporna som brann o lyste mig rakt i ansiktet. Bilen lade sig till rätta i vägrenens grus och vägdammet yrde upp för ett ögonblick bara för att försvinna lika snabbt som bilarna bakom, de bara körde om min nu helt stillastående vagn. Efter några fruktlösa och hopplösa startförsök insåg jag att resan fått sig en allvarlig knäck. En blick på klockan gjorde det uppenbart att det skulle bli svårt att hinna fram till klockan 12… Kanske fanns det en liten chans att hinna till 13? Efter att ha pliktskyldigt ha gått igenom dom enklaste felen jag kunde tänka mig (säkringar, reläer) satte jag genast igång att ringa runt och rådfråga kompisar och beskrev felet om och om igen. Snabbt fick jag ett möjligt bot på problemet i fråga och till slut fick jag en kompis att åka o hämta delen innan affären stängde (det var lördag) och leverera ut den till mig. Somliga vänner är värda sin vikt i rent guld.

lockan gick och bilar passerade (utan att stanna) liksom minuterna som retligt tickade förbi. Jag ringde lite till och fick förklara varför jag tyvärr inte kunde komma till Borås idag. Sen fick jag försiktigt jaga på den morgontrötte med betongkeps som skulle hämta pengar, sin bil och käka frukost innan han kunde hämta reservdelen han trodde jag behövde och sedan köra ut den till mig. Som tur var hade jag packat bilen full med prylar och hade bland annat en flaska kallt vatten med mig. En god bok fördriver tiden bättre än mycket annat.

Jag fann mig snabbt i mitt öde och tänkte att jag lika bra kunde försöka njuta av tillvaron istället för att sitta o sura i bilen och hetsigt vänta på undsättning. Jag ställde ut varningstrianglar och lät den uppfällda motorhuven stå. Bakluckan liksom dörren inåt vägkanten stod också öppna. Jag upprättade snabbt ett zigenarliknande läger med min jeansjacka som improviserad picknick-duk och läsfilt. Plockade fram boken och började sluka filosofiska betraktelser och berättelser om fenomenet Joseph Beuys. T-shirten hade åkt av och jag låg o tuggade förstrött på ett långt grässtrå och strök då och då under intressanta meningar. Ibland tittade jag upp och kunde notera förvånade ansikten med näsor andäktigt tryckta mot sidorutorna i de bilarna som svischade förbi. Ingen av all dom bilarna som svischade förbi visade dock intresse av att stanna. Så långt sträckte sig inte deras intresse/hjälpsamhet. På en och en halv timme gjorde ingen en motorist ens en ansats till att stanna - såvida dom inte fick mötande trafik och kände sig nödgade att sakta in och stanna för den sakens skull.

Jag iscensatte snabbt ett socialt experiment och intog en mängd passande poser runt om och i den tydligt strandsatt bilen. Jag satt i bilen och såg bekymrad ut. Jag stod utanför bilen och såg bekymrad ut. Jag stod lutad över motorrummet och såg väldigt bekymrad ut. Jag stod i bakluckan och grejade och såg bekymrad ut. Ingen stannade. Och det enda som tycktes intressera dom förbipasserande var som sagt då jag tillbakalutad på sluttningen av dikeskanten läste i min bok o tuggade på ett strå.

Jag funderade så smått på vad som skulle behövas? Skulle jag gå ut o ställa mig naken mitt på huvudleden o vinka? Skulle bilen behöva brinna? Om jag la mig raklång ner i diket och spelade död? Ingen ringde tydligen polisen, för under cirka 2 timmar dök inte ens dom upp. Det retade mig gränslöst, ja nåt oerhört faktiskt, att jag inte hade stoppat ner kameran i väskan när jag körde. Det var ju en sån vacker och slumpmässigt genomförd aktion, för att inte säga performancekonst. Sortin hemåt gick med bogserlina. Ett snöpligt slut på förhoppningen att den trilskande motordelens nyinförskaffade ersättare skulle passa. Icke så. Det blev till att köpa en ny del dagen därpå. I alla fall blev det ett helt annat sorts äventyr än vad jag hade i tankarna när jag körde hemifrån…

Låt mig berätta om ett besök hos den svenska tullen. Det var nog i mitten av 80-talet. Vid det tillfället jobbade jag hos en stor svensk biltillverkare, ja, den mindre av dom två om jag ska vara ärlig. Hur som helst hade jag och dåvarande flickvän varit på semester tillsammans med en kollega och en bekant till honom. Efter två veckor i Frankrike hade man förstås handlat på sig en del flytande godsaker. Men det var först på hemvägen som eftertankens kranka blekhet kom över mig. Inte fasen skulle jag klara införselgränsen som på denna tid var ynka 1 liter sprit, 1 liter starkvin, 1 liter vin och 3 liter öl. (Det kan ha varit lite mindre eller lite mer, minnet är bra men kort och det var trots allt några år sedan…).

När vi närmar börjar oss Helsingör för att ta färjan hem till Helsingborg och Sverige börjar jag så sakteligen räkna efter i minnet och inser med förkrossande tydlighet att jag säker har 10 ggr så mkt som jag får ta med mig. Jag hade köpt en flaska starkt lite här och där under ett par veckor för att testa de olika platsernas specialiteter. Detta hade jag gjort med läckergommens upptäckarglädje utan någon som helst vidare tanke på hur mycket jag redan köpt eller hur mycket jag två veckor senare lagligen skulle få föra in över den svenska gränsen. I vilket fall som helst hade jag glatt undertryckt sådana funderingar under hela semestern eftersom jag ju befann mig på ohejdad ledighet utanför Sveriges ibland strama gränser.

Ovanpå allting hade vi vid ett tillfälle dessutom avlagt visit hos den franska motsvarigheten till svenska  “Lantmännen”, en slags kooperativ sammanslutning för försäljning av medlemmarnas varor. Men till skillnad från sina svenska kollegor hade det besökta franska bondekooperativet inte några mjölkkor eller liknande. Det fanns säkerligen sådana föreningar också i Frankrike - men medlemmarna i den förening vi besökte var vinbönder. Följaktligen såldes det vin i parti och minut. Det var färskt vin av säsongens skörd, som såldes i stora pumpar med handtag som var förvillande likt bensinstationerna där hemma. Slangen och pumpen var av exakt samma dimension och utförande. Kunderna fick välja på ”rött”, ”vitt” eller ”rosévin”. Sedan placerade man sin lilla dunk, eller något annat kärl, på en våg och vips fick man det fyllt. Allting såldes per vikt och det fanns plastdunkar att köpa på plats utrustade med en fiffig liten kran. Snabbt gjorde jag upp (via tolkande bekant) att få fyllt en 5-liters dunk och inköpa densamma tillsammans med (rött) innehåll. För några ynka franc bör tilläggas. Naturligtvis utan en tanke på svenska tullen. Med detta i bakhuvudet gjorde jag några snabba överslag i bakhuvudet när vi sakta rullade av färjan och närmade oss det svenska tullhuset. Att förtulla något var naturligtvis inte intressant. Då skulle ju alla ekonomiska fördelar med semesterns rusdrycksinköp vara spolierade.

Till saken hör också att när man gör en bilsemester på två veckor bestående av fyra personer (varav två av kvinnligt kön) så släpar man med sig ansenliga mängder av bagage. Bilen vi färdades i rullade av färjan tungt och med rejäl bakvikt. Framlamporna pekade nog en smula mer uppåt än de flesta bilarna som kanske inte led av samma handikapp som våran. Det var rena undret att inte bakrutan farit ur när vi satte oss på bakluckan för att pressa ner densamma för att kunna stänga det överfyllda bagageutrymmet och få låset att klicka igen. I baksätet sov damerna, rejält uttröttade efter sträckkörning från franska rivieran och det bar sig förstås inte bättre än att tullarna vinkade fram våran bil och knackade på rutan. Med en ansträngning att verka avslappnad rullade jag ner rutan och anlade en medgörlig min. ”Något att förtulla?” blev frågan och svaret ”Nej” dröjde kanske en millisekund för länge eller uppfattades som alltför tillkämpat. Kanske är alla tullare misstänksamma mot allför nya dyra bilar med alltför unga förare och passagerare. Vår nya svartglänsnade Saab 9000 drog kanske uppmärksamheten till sig. Inte vet jag. Men tullaren fäste ingen större vikt vid mig utan vände sig istället sävligt till min kollega och ställde samma fråga och bemöttes med samma svar. Svaren rann av honom som vatten på en gås. Därefter riktade han uppmärksamheten mot baksätet och knackade, ganska barskt, på bakdörrens fönster. Detta fick förstås damerna att yrvaket se sig omkring och där frågade han också vart vi kom ifrån. ”Holland” blev det inte helt med sanningen överensstämmande svaret (visserligen var det där vi senast stannat för att tanka och pausa). Tullaren fick omedelbart en bister uppsyn och frågade barskt varför hon låg där och sov. Han misstänkte förstås genast haschinköp i kombination med smuggling samt eget bruk och pekade bistert in oss i tullens fint upplysta garage. ”Varför svarade du Holland” väste jag i en teaterviskning åt min dåvarande, en smula upprört, under tiden jag sakta styrde in bilen i tullgaraget. ”Vi har ju varit i Frankrike!”

Alla i bilen var nu klarvakna och all tidigare trötthet var som bortblåst. Vi beredde oss på det oundvikliga, samt i värsta fall en omild kroppsvisitation av kroppens alla hålrum. När jag stannat bilen och hoppade ur försökte jag förklarade att vi faktiskt varit i Frankrike under två veckor och inte i Holland. Den förste tullaren hade nu fått sällskap av en kollega och de båda tog in min förklaring ganska lakoniskt. De bad mig bara att öppna bakluckan och alla dörrarna, inklusive motorhuven.

Min kollega påpekade nu att bilen vi färdades i var en experiment- och utvecklingsbil som innehöll företagshemligheter som till varje pris inte fick röjas. En officiell företagspärm som tillhörde bilen (innehållande registreringsnummer, chassinummer osv. osv.) visades fram och tullarna blev nu riktigt intresserade och viftade bort våra argument med en försäkran om att dom fick titta överallt hur mycket dom ville. Motorrummet fick plötsligt större dragningskraft än bakluckan och baksätet. Frågor om hästkrafter, accelerationstider och antal cylindrar vägrade vi stoiskt att besvara och hänvisade bara till bilens pärm som anhöll om diskretion och överseende.

Den mindre av tullarna slog sina lovar runt bilen och höll ett öga på oss när han närmade sig bakluckan. Utan att med en min röja mina farhågor låtsades jag vara mer intresserad av att stoppa hans kollegas framfart under motorhuven. Det hemligaste som fanns därunder var nog en ny behållare för spolarvätska eller något liknande.

”Ska du inte hjälpa till” morrar då den mindre tullaren förgrymmat till sin betydligt längre kollega. ”Jobba du. Jag har flest tjänsteår” blev det oerhört fräcka svaret. Detta retade förstås gallfeber på den kortväxte som nu  började riva ut saker ur det proppfulla bagageutrymmet. Överst låg ett stort fång med nyplockade örter som fick en ingående granskning och idel misstänksamma blickar. ”Det är lagerblad” förklarade jag som fått dom av de vi besökte. ”Jag ska torka dom när vi kommer hem” tillade jag. Det var verkligen lagerblad och inget annat, och tullaren såg nog också att det inte var någon hampaväxt eller annan illegal ört. Han lade dessa åt sidan och började plocka ut liggunderlag, smutstvätt och allehanda väskor och föremål som man samlar på sig under två veckors tid utomlands.

“Jaså ni har varit i Frankrike, då har ni förstås handlat lådvis med Champagne?” undrade tullaren sedan knipslugt. Vi utstötte helt sanningsenligt, med äkta förvåning (och en smula avsmak) ett ”Nej verkligen inte!” Ingen av oss tyckte nämligen om denna bubblande dryck. Tullaren förstod kanske att svaret var sanningsenligt i och med det unisont klingande nekandet. Och han vände åter sin irriterade uppmärksamhet mot urpackningen av allehanda saker ur den fullständigt fullproppade bagageluckan. Saken var den att platsbristen hade gjort att bagageluckan fick stängas med milt våld och när tullarna hade öppnat luckan for den upp med en fjång som indikerade ett fullständigt överfullt bagage.

När den lille tullaren hade kommit en bra bit ner i packningen var det en rejäl samling pinaler som började hopa sig på ett bord bredvid bilen. Med en hand på min sovsäck sträcker han på halsen och fräser åt sin kollega. ”Ska du inte hjälpa till då?” Under sovsäcken låg min 5-litersdunk sida vid sida med de andra dunkarna som sällskapet liksom jag införskaffat hos franska Lantmännen. ”Jobba du” flinade hans kollega nonchalant, som istället fortfarande stod och förhörde sig om olika bilfakta hos min kollega. Detta fick tydligen bägaren att rinna över och den kortväxte tullaren tryckte därmed tillbaka min sovsäck med eftertryck och fräste ”då skiter jag också i det här”.

Jag är säker på att jag pustade ut med en ljudlighet som borde väcka misstänksamhet, men tullaren stegade iväg mot motorrummet eftersom det också drog till sig hans odelade nyfikenhet. ”Ska du inte lägga tillbaka sakerna” fick jag ur mig med spelad förtrytelse. ”Titta som du har ställt till det” tillade jag och pekade på berget med semesterpackning som nu hotade att falla ner på golvet. Som svar till detta pekade tullaren bara, med hela armen, mot en affisch på väggen som upplyste oss om att tullpersonalen inte hade några skyldigheter att återställa bilen efter visitation. Jag låtsades trumpen och fick hejda mig själv från att snabbt slänga tillbaka packningen i bagaget.

Efter att ha konstaterat att vi inte hade någon spännande rymdmotor under huven, eller några andra häftiga hemligheter, vinkades vi ointresserat ut ur garaget av de båda tullarna som därmed helt hade tappat intresset för vårat nerlastade semesterekipage. Och pustade nog ut som vi.