Ministry Blog

Fotbollsarenor och atomkraftverk

Sveriges Justitieminister (Beatrice Ask) sysselsätter sig just nu med hur och huruvida Fotbollsklubbarna ska få bära sina egna kostnader när det gäller polisbevakning. Konstigt nog verkar det som om inte alla är där för att titta på fotbollen som spelas. Istället är det problem med folk som är berusade (eller blir det på plats?). Problem med folk som ska slåss, angripa spelarna på plan - antingen handgripligen eller med diverse vapen som kraftiga sprängladdningar osv. Borde inte detta kunna lösas med att fulla personer helt enkelt portas i fortsättningen?? Visitation och identitetskontroll borde definitivt införas så att sprit, vapen m.m. inte kan föras in. När det är svårare att komma in på ett disco än att ta sig in på en såpass stor offentlig arrangemang som en allsvensk fotbollsmatch är det något som är lite mysko. Fotbollsklubbarna har ett och annat att lära sig av de som arrangerar lika stora, eller större, arrangemang - konserter (och f.ö. på samma arenor!). Man undrar ju om det inte är så att fotbollsklubbarna vill ha lite raj raj på sina tillställningar, och väljer att se åt andra hållet när folk kånkar in kassar med alkoholhaltiga drycker, bengaliska eldar, knallskott och balar med dasspapper. Men oavsett, borde inte Sveriges Justitieminister ha annat (läs: viktigare) för sig? Eller är det så att det finns inga viktigare saker än såhär i Sverige för en Justiteminister?? (Kanske var det inte politiskt korrekt nog att ge sig på torskar och sexhandel med unga flickor?)

Vitala delar av Sveriges Kärnkraft står stilla (ännu en vinter). Som om det vore en handling med en bakomliggande tanke stannar en av våra mer samhällskritiska funktioner av. I år igen. Bland annat på grund av en bortglömd dammsugare (!), och några vattenrör. Dammsugaren i fråga har hittills orsakat 1.8 miljarder i förlust. Det är 1.800 miljoner kronor det. Räkna högt för dig själv till en miljon så förstår du hur mycket det är…. Försök sedan (fortfarande högt) räkna till det ett tusen åttahundra (1.800) gånger. Hur lång tid kan det ta månntro? Och under tiden kan du fundera över om det är någon som inbillar sig att de som driver kärnkraftverket kommer att stå för den här förlusten själv. Eller tror ni att det är troligare att du och jag (vi elkonsumenter) får betala för det på vår elräkning? Dammsugaren skyller man på den mänskliga faktorn - man misstänker att man inte kan skylla på någon person, eftersom denne person eventuellt är för högt upp i hirarkin för att utstå fingerpekning. (Checklista; kolla om något är kvarglömt i kärnkraftverket innan man trycker på startknappen. Check.) Man börjar så smått undra om svensk kärnkraft drivs av Homer Simpson-typer…

Fick ett ofrivilligt besök i idiotins högborg härom dan - dvs jag ögnade igenom några löpsedlar i snabbköpskön, och deras gapiga rubriker. Det var som vanligt ingen uppbygglig läsning dom bjöd på. En överskrift som speciellt stod ut ur “medie-bruset” var “Varför kan inte Agneta Sjödin behålla sina karlar?”. Som innehavare av ett lösningsorienterat manligt sinnelag så sökte jag förstås nästan per automatik ett logiskt och reellt svar på den frågan. Men kunde trots det inte låta bli att häpna över frågeställningen som sådan. Den andas nån slags illvilja, som en anklagelse om att det vore hennes fel, och en unken moralistisk syn på hur äktenskap och förhållande ska se ut. Ve den som skiljer sig eller träffar fel sorts människa…

Till och med i vårt nymoralistiska tidevarv känns det småsint, elakt, bakåtsträvande, högkyrkligt och fullproppat med moralkaka, pekpinnar och snusförnuft. Men varför då? Ett raljant men inte för den sakens skull mindre troligt svar är kanske geografisk? Den stackars tösen bor och jobbar i Fjollträsk, i den ytligaste av världar (media må vara den tredje stadsmakten, men inte är det någon fet ansamling av trevliga, djupsinniga, spirituella män med fötterna på jorden). Kort sagt, om man nu för en sekund leker med tanken att det vore “allas” vår ensak vad Agneta sysslar med, så har hon väl då inte träffat rätt karl, en riktig karl (med allt vad man kan läsa in i det begreppet), en tvilling-själ eller en själs frände… Eller så kanske (hemska tanke) hon inte vill binda upp sig i ett livslångt förhållande. Är det kanske där nånstans den löjliga, småaktigt gnälliga frågan har sina rötter?

Man borde kanske titta lite på vem på redaktionen det är som beställer en sådan artikel, vem som skriver den och vem som sätter rubriker på tidningen i fråga. Vilka ägarförhållande döljer sig bakom en sådan tidnings välputsad och sprickfria fasad så att en sådan fråga kan vädras på löpsedeln eller framsidan? Hur är det ställt med genus-insikterna på en sådan tidning och vad är det dom vill framkalla hos läsaren (förutom väcka nyfikenhet och hosta upp en peng till att köpa lösnumret)? Vad för slags kvinnosyn? Och vart är dom nära nog i vanliga fall militanta feministerna i Feministisk Initiativ när sån här skitlitteratur i underhållningens namn prånglas ut framför näsan på medborgaren? På dom kvinnliga medborgarna… (!) Är det en manlig eller en kvinnlig frågeställning? Är den en intelligent eller osmaklig?

Det går inflation i allt t.o.m. nationalsymboler. När jag växte upp var Selma Lagerlöv en gudabenådad författare, sen blev hon en billig peng - en “Selma” och nu är hon degraderad till en lesbisk, lätt överviktig  - men dock intelligent (framhålls det från kvinnohåll) kärring. Man har sagt det förut, men det var ta mej fan bättre förr…

Selma(n) - Snart ett minne blott

Någon föreslog klämkäckt att kvinnosedlarna kanske är skapta för “den manliga blicken”?

Klart dom är! Till och med när kvinnor vinner så hävdar dom att dom förlorar! Gnälliga kärringar är vad dom är, hela bunten. Nä, den egentliga anledningen är att hålla fattiga män glada - opium till massorna alltså. De fattiga männen är Patriarkalets egentliga käpphäst. Dom måste finnas, de fattiga strävande massorna. Men problemet är att dom då kan degradera även de män som befinner sig längre upp på stegen… OCh i värsta fall förfalla till barbari (feminism, transsexualitet, homofobiska mardrömmar, vänsteraktivister m.m.)

Nåväl, hur som helst borde det bara vara Samer på sedlarna, det är ju deras land vi snott för bövelen! (och så kan man kalla sedlarna för lappar i fortsättningen).

Alltså… INGEN verkar bekymrar sig för att landet Sverige inte får nationalsymboler i form av Landmärken, geografi, kungahuset o.dyl. på sedlarna!? Listan över vem som ska sitta på sedeln låter som en lista på politiskt korrekta svenskar handplockade av kultureliten (och är det också förmodligen) - “åsså tar vi med en barnboksförfattare, hon som skrivit Pippi och så… det är väl feministiskt korrekt?” Mmmm… så bra (tänkte dom) Hollywood, FN och så Taube så pensionärerna och hans familj hålls på gott humör… Sen gick kommittén och drack kaffe på Operakällaren, valde mellan en “dammsugare” och en bit Schwarzwald-tårta till avec:en och kände sig väldigt nöjda med sig själva.

Under tiden gick svenskarna omkring med näven knuten i byxlomman och skrev av sig det värsta på Twitter och Facebook innan dom somnade i TV-soffan den där regniga kvällen i april efter att ha konstaterat att våren kom av sig och allting var som vanligt lagom igen.

Tidningsartikeln om de 72 % kvinnliga sedlarna kan du läsa här.

I samband med Vårdagjämningen bör vi ju också nämna “Newroz” eller det Kurdiska nyåret som infaller på vårdagjämningen. Enligt Kurdrna är det vårens första dag, och jag hopas dom har rätt - för nu är jag trött på vintern… Det nya året börjar mellan den 18 mars, till 21 mars eller 22 mars. År 2011 sammanfaller med år 2711 enligt den kurdiska tideräkningen. (Dom ligger en aning före, eller så går bara deras klockor för fort).

Kurderna firar Newroz som en nyårsdag och/eller för att välkomna våren. Släkt, familj, vänner och obekanta träffas under eldfesten för att dansa tillsammans och umgås. Att besöka varandra i hemmen och äta tillsammans är en viktig del av newroz, och inte att förglömma att hoppa över elden! Det låter lite som Valborg, och fasen vet om inte Vikingarna har varit och lärt dom ett och annat om hur man festar…

Men att fira newroz är däremot förbjudet (!) i Turkiet. Vilka barbarer!! Därför är förstås högtiden politiskt laddad och det brukar årligen uppstå konflikter mellan kurder och den turkiska regeringen… *suck*

Nu undrar förstås den välinformerade läsaren om “Nouruz” som är de iranska folkens nyårsdag (och som infaller på vårdagjämningen). Nouruz firas för att välkomna våren och solens återkomst enligt uppgift av, perser, kurder, balucher, afghaner, tadzjiker och azerier (ber om ursäkt om jag missat någon). Nouruz är nära förknippad med iranska religioner, och i synnerhet zoroastrismen som var statsreligion i det persiska riket under antiken.

Nouruz är nationell högtid i Iran, Afghanistan, Tadzjikistan, Uzbekistan, Azerbajdzjan och Kurdistan. Det finns t.o.m. även kvarlevor i norra Spanien av det persiska nyårsfirandets eldfest. (Musikologen Zaryab introducerade nouruz på den iberiska halvön redan på 800-talet).

Beroende på solens position över horisonten infaller Nouruz (och Newroz) den 20 mars, 21 mars eller 22 mars. Och som sagt sammanfaller år 2011 med år 2711 enligt den kurdiska tideräkningen. Men också med år 2570 enligt den iranska kejserliga kalendern, år 3749 enligt den persiska zoroastriska kalendern (och år 1390 enligt den islamiska solkalendern som är officiell kalender i dagens Iran och Afghanistan). Dom är som vanligt lite efter… År 2010 erkände FN:s generalförsamling den 21 mars som “The International Day of Nouruz”. Generalförsamlingens text beskriver nouruz som “en vårhögtid av Iranskt ursprung som firats i mer än 3 000 år”.

Är det nån som sett nya reklamfilmen om Ukraina? Ukraine - It’s all about “U”… Den går på TV6 nu varenda dag och den är väldigt suggestiv och pittoresk med snygga, spännande och förföriska bilder på snygga, spännande och förföriska människor och händelser. Ja till och till och med tjusiga bilder och klipp med natur! Men tror dom att 25 år räcker? Att vi helt glömt bort “U” som i Uran?? Chernobyl ligger ju för fan i Ukraina.

Jo, på tal om Uran. Det är väldigt intressant, den svenska “Kärnkraftspolitiken”. Kommunikationen ut till väljare (läs: oss) kan nog betraktas som obefintlig. Och beslut tas så fort att inte ens tidningarnas webbsidor hinner med att bevaka dom. Swooosh. New deal! Sen kan man snacka lite skit om Tomas Östros under större delen av ett helt nyhetsinslag på SVT, under tiden som reaktorer i Japan smattrar som popcorn (skit i det bara).

Förlåt att jag svärde…

Häromdagen sa jag till en kollega att “äsch, jag byter mina bromsar själv på bilen, det är rätt lätt” då vi kom att prata om bilar och service. Jag hade nämligen problem (igen) med ett plötsligt skrapande oljud vid inbromsningar. Vis av erfarenheten förstod jag att belägget nu var definitivt slut och att metallen skrapade mot bromsskivan. Så bra, tänkte min ekonomiska del av hjärnbarken, då är det slut och man har utnyttjat belägget till max”. Nu är det inte så bra faktiskt, eftersom sådant ekonomiskt tänkande (snålande) kan få allvarliga skadeverkningar på bromsskivans yta. Dessutom var det en frambroms som lät, och det är inte alls bra eftersom bromsverkan ligger på ungefär 80/20 till frambromsarnas favör. En längre tid med sånt körande och bromsskivan är finito alltså. För att inte tala om klart sämre bromsverkan. Inget som Bosse Blåljus eller bilbesiktningen uppskattar med andra ord… Nåväl. Jag hde inhandlat belägg och satte raskt igång med bytesjobbet. Hissa upp, av med hjul och bingo, där fick jag nästan första jackpotten. Bilen höll på att kasa av domkraften och det kunde börjat med att sluta illa. Efter en stunds problem och andan i halsgropen lyckades jag baxa upp bilen med en andra domkraft.

Sen var det dags att lossa bromsoket och ta ut beläggen. Det kan vara en smula stökigt med all rostbeläggning och så vidare - speciellt efter en skånsk vinter. Men till slut var saken biff och nu uppenbarade sig det första riktigt stora problemet. Beläggen passade inte. Det var bara till att sätta ihop allting igen, och köra ytterst försiktigt och skaffa andra bromsbelägg innan lunchstängningen. På vägen upptäcker jag vid det första stopptecknet att jag glömt provbromsa och att jag inte har någon som helst bromsverkan. Med paniken i halsgropen glider jag rakt över riksvägen och in på en grusväg som tack och lov anlagts på andra sidan. Därmed slapp jag ett besök i väggropen och lyckades dessutom missa att bli rammad av trafiken på riksvägen eller fara in i villaträdgårdar och allehanda jordbruksredskap. Jag skickade en tacksam tanke till någon högre makt och var märkbart darrig efter denna nära-döden-upplevelse. Jag såg till att provbromsa ordentligt på grusvägen innan jag återvände ut på riksvägen.

Väl hemma igen efter att ha införskaffat rätt bromsbelägg var det så dags igen att hissa upp bilen och plocka isär bromspaketet. Det gick förresten mycket lättare andra gången då man redan lossat på alla bitar! Se där, en liten bonus och guldkant på tillvaron. Efter att ha pressat tillbaka bromskolven (som tack o lov verkade fungera som den skulle) och bytt till nya tjocka fina bromsbelägg så var det dags att skruva ihop allting. Då upptäckte jag att det rann bromsvätska under bilen uppe ifrån motorrummet och kom att tänka på då jag redigt hade fyllt upp nivån på bromsvätskebehållaren vid den improviserade höstservicen. Då var ordningen återställd och så åkte det överskottet ut igen, tänkte jag med en suck. När det var dags att ta ner bilen hände samma sak igen. Bilskrället började kasa av domkraften innan jag snabbt hann rädda situationen. Än en gång hjärtat i halsgropen och jag fräser ur mungipan att “hugger du efter husse din jäkel” innan jag samlade ihop alla verktyg och slängde dom uttjänta beläggen i skrotbingen. Trots allt var den kraftigt förbättrade och ljudlösa bromsverkan värt allt besvär. Men nästa gång ska jag inte säga något om hur lätt det är att meka med bilen…

På vägen hem från jobbet började den nyss släckta bromsvarningsindikeringen att blinka vid Skarhults slott. Dock vill jag i sammanhanget klargöra att jag inte anklagar greven för detta. Det är bara att bita i det sura äpplet och byta bromsbelägg på andra sidan till helgen…

Med de senare årens “Islamofobi” i åminne kom jag härförleden att tänka på en episod jag hörde om för länge länge sedan (i en annan galax, höll jag på att tillägga). En stormrik oljeshejk från något arabiskt land skulle till att köpa ett mångmiljondollar-hus i Kalifornien på det glada 70-talet. När köparen i fråga gick husesyn (kanske tillsammans med sitt harem) var han allt nöjdare med all den sagolika lyx och alla fantastiska bekvämligheter som installerats i nybygget enligt intrikata önskemål. Men när man tittade in på de luxuösa toaletterna blev det abrubpt tvärstopp. Köparen blev tvärilsken och vägrade genomföra köpet. Anledningen var nämligen att det upptäcktes att toaletterna var vända åt fel håll. Dom var nämligen vända mot Mecka… och tydligen är det så att enligt Islam får man inte vara vänd mot Mecka när man går på toaletten. Man får inte heller vända ryggen mot Mecka på hemlighuset. Så det gäller alltså att planera sitt bygge ända ner i minsta skit-detalj, skulle man kunna säga.

Idag är denna berättelse (tyvärr) inte längre en skabrös historia - en snabb “googling” ger vid handen att flera liknande incidenter nu inträffar allt oftare och i allt fler miljöer. Fängelserna i England till exempel byggs om för många miljoner så att de muslimska fångarna ska slippa att sitta på tvären över dassen. Toaletterna på den olympiska arenan i London orienteras på samma sätt för att undvika samma problem. Det rapporteras också om en högskola på Irland som får “muslimska toaletter”. Man får anta att begreppet “Islamistiska dass” numera inte bara inskränker sig till ett hål i golvet. Men kanske kan man misstänka att det finns en anledning till bruket med “hål i golvet”. Då är det ju betydligt lättare att vända sig åt “rätt” håll och man styrs inte av någon porslins-megafon och dess eventuellt felaktiga orientering i rummet.

Nog är det fantastiskt att religion kan styra en halv världs invånare så till den milda grad, även i vår “moderna” tid, att de stackarna inte ens kan uträtta sina behov i lugn och ro. Man kan få förstoppning för mindre alltså! I sammanhanget kan jag inte låta bli att tänka på hur det gamla ordspråket “När man är i Rom…” numera tycks vara lika stendött som romarnas latrin (f-låt, latin).

Gibraltar med sin karakteristiska klippa. Image cred: NY Times.

Som tågluffare en sommar i södra Spanien fick jag och några vänner för oss att åka till Gibraltar. Vi köpte oss en billig bussresa (som jag berättat om tidigare) och fick gå upp så tidigt en morgon att en oss anlände direkt från discot till busshållplatsen. Det var faktiskt inte jag, jag själv och min andra kompis hade sovit - säkert 2-3 timmar. Vi var med andra ord rejält trötta och jag började så sakteliga ångra att jag hängt med på detta stolleprov.

Fram på förmiddagen anlände vår buss Gibraltar, och visst var det i kolonin precis som i England. Engelska poliser, s.k. ”Bobbies”, med sina karaktäristiska svarta kaskar, engelska pubar i rader och elektroniska affärer som lockade med oförskämt låga priser värdiga en fristat. Dessutom mulnade det på så fort vi korsade gränsen till den engelska kolonin på Gibraltar-klippan och vi fick uppleva regn. Efter fjorton dagars oavbrutet stekande sol var det en smått otrolig upplevelse att konstatera att det ”alltid” regnar i England – oavsett om det handlar om en engelsk koloni vid Medelhavets soldränkta stränder.

Efter dagens rundvandringar återvände vi så till slut till bussen. Uttröttade som vi var hade vi  skippat de mest uppenbara turistfällorna - såsom linbane-resa för att titta på de ökänt ficktjuvande ”Gibraltar-aporna”. Istället ägnade vi dagen bland annat åt att strosa runt och fota gamla bombplan, utsikten över havet, käka en engelsk pub-lunch, tråna över priserna i elektronik-butikerna och gå på en hologram-utställning. När vi återkom till bussen för hemfärden, såg vi en försäljare som ställt upp ett litet uppfällbart campingbord vid bussdörren. Förvånade och nyfikna tittade vi på vad han hade att sälja, och fick oss en lektion i entreprenörskap till livs. På bordet fanns det små prydliga rader av små askfat i genomskinlig plast, som utbjöds till försäljning. Inbakade i plastfaten fanns en bild på var och en av oss bussresenärer när vi tumlade ut ur bussen i arla morgonstund. I en blixt av klarhet insåg vi varför det stått en liten knubbig man och fotograferat oss då vi klev ur en turist-buss klockan halv åtta på morgonen. Vi hade verkligen undrat vad det var för en galning, innan vi glömt bort honom.

Vi såg osedvanligt nyvakna ut på bilden (och det var vi också vid tillfället). Med håret på ände stirrade våra avbildningar förbluffade ut ur det lilla plastaskfatet. Kort sagt såg vi halvt hjärndöda ut. Det är inget ”Kodak-moment” att ta bild på personer då de osmidigt, halvsovande och stelbenta tar sig ur en turistbuss i Gibraltar. Förmodligen inte nån annanstans heller för den delen, och speciellt inte utan förvarning på morgonen efter en natt med näst intill obefintlig sömn.

Vi konstaterade snabbt att även om vi hade rökt, hade knappast ett askfat i plast varit särskilt användbart. En fimpning och det hade varit förstört. En av vännerna bojkottade försäljningen med orden ”han ska då inte tjäna nåra pengar på mig”. Vi andra instämde och gick ombord på bussen efter att ha tagit en bild på mannen vid det lilla bordet - som trots allt fick sålt en hel del små oanvändbara plastaskfat innehållande ovanligt dåligt tagna bilder. Förmodligen kunde han pilla isär de osålda askfaten ta ut bilden och stoppa in en nytagen bild från nästa anländande busslast, och ibland retar jag mig på att jag inte nappade på det där askfatserbjudandet. Det hade verkligen varit en kitchig souvenir att spara till framtiden. Vilken lycka det hade varit om man hittade en sådan bild av morfar eller farfars far i ett litet askfat från Gibraltar.

Sometimes I get the feeling that Pidgin English is sneered at and looked upon as if it was lesser human beings using it. However, I think I know where it comes from and why it has found such a wide spread around the world. My conviction is that it will also continue to spread, since it probably is the superior variation. I have an example for you. The other day the following common every day situation occurred. It happened to be about such a trivial matter as watering plants. My wife has a nice little collection of orchids in the kitchen window. She meant to water them and grabbed a carafe full of water standing on the bench. It’s been standing there for a couple of days since it had to be rinsed and washed out properly due to some sort of very adhesive layer of grime. It was an old red currant schnapps that had been standing too long (since last Christmas). My wife, holding the carafe, then asked me two questions in rapid sequence:

- Can I use this water? Is there washing-up liquid in it?

OK, that’s two questions at once. Very common for my wife (and probably also for other female earthlings). I could see a crap-storm of trouble sweeping upon me, with no more than a millisecond’s advance notice. My wife was literally holding the carafe of water over the plants. If I answered “Yes” (answering her later question) meaning: “Yes, there is washing-up liquid in it” it could be interpreted as “Yes, you can use that water, honey” and the water goes over the plant with washing-up liquid and all, when I would have meant: “Yes, there is washing-up liquid in it, so by all means do not use it!!” If I instead answered “No” meaning: “No, you can not use it, there’s washing-up liquid in it”. That could in turn be interpreted as: “No, there’s no washing-up liquid in it, so go right ahead dear, and water your orchids”. In a split second (thankfully) the answer came to me, and saved the orchids (and therefore also my precious little neck). I answered in great haste: “Not water plant!”

Det anses väl lite allmänt att finkultur i synnerhet och kultur i allmänhet inte är nåt speciellt att ha… Nä, det ska vara publikt, stort - massa!! Fotboll, ishockey, skidor, friidrott, schlager… Men kultur… det är sånt där för fisförnäma kulturknuttar… Eller hur? Va fan ska man ha kultur till, liksom?? Inte fan är det nån nytta med det. Det är väl inte ens hälsosamt. Ut i skogen och gå, det är nyttigt. Promenera! Det är bra det. Frisk luft. Jogga. Spinning. Kanske lyfta skrot. Friskis o svettis i alla fall. Att sen undersökningar kommer fram till att dom som gillar kultur mår bra av det, äh - sån goja. Visst, man kan bevisa allt med utredningar och undersökningar. (Det är såhär det brukar låta. Dom går på i ullstrumporna).

Men. Man kan visst det ha finkultur till något. Nu kallar man det ljudmiljöer. Man forskar om att ljudsätta stadsparker. Akustisk design heter det. Och nu finns det plötsligt en användning av kulturen! Sedan länge är det nämligen bevisat, i London och i andra europeiska storstäder använder man sig av klassisk musik, Mozart. Det spelas i tunnelbanan för det jagar bort ungdomsgängen och knarkarna. Äntligen fick vi så nytta av klassisk finkultur!

I Köpenhamn har uteställen sedan ett tag kommit på att om dom tar bort hiphop-musiken så uteblir också stora delar av buset som man annars har att tampas med. Ett slags omvänt belöningssystem.