Ministry Blog

Det anses väl lite allmänt att finkultur i synnerhet och kultur i allmänhet inte är nÃ¥t speciellt att ha… Nä, det ska vara publikt, stort – massa!! Fotboll, ishockey, skidor, friidrott, schlager… Men kultur… det är sÃ¥nt där för fisförnäma kulturknuttar… Eller hur? Va fan ska man ha kultur till, liksom?? Inte fan är det nÃ¥n nytta med det. Det är väl inte ens hälsosamt. Ut i skogen och gÃ¥, det är nyttigt. Promenera! Det är bra det. Frisk luft. Jogga. Spinning. Kanske lyfta skrot. Friskis o svettis i alla fall. Att sen undersökningar kommer fram till att dom som gillar kultur mÃ¥r bra av det, äh – sÃ¥n goja. Visst, man kan bevisa allt med utredningar och undersökningar. (Det är sÃ¥här det brukar lÃ¥ta. Dom gÃ¥r pÃ¥ i ullstrumporna).

Men. Man kan visst det ha finkultur till något. Nu kallar man det ljudmiljöer. Man forskar om att ljudsätta stadsparker. Akustisk design heter det. Och nu finns det plötsligt en användning av kulturen! Sedan länge är det nämligen bevisat, i London och i andra europeiska storstäder använder man sig av klassisk musik, Mozart. Det spelas i tunnelbanan för det jagar bort ungdomsgängen och knarkarna. Äntligen fick vi så nytta av klassisk finkultur!

I Köpenhamn har uteställen sedan ett tag kommit på att om dom tar bort hiphop-musiken så uteblir också stora delar av buset som man annars har att tampas med. Ett slags omvänt belöningssystem.

PÃ¥ resor fÃ¥r man kulturella upplevelser pÃ¥ köpet, samt tillfällen att öva upp sina sprÃ¥kkunskaper. PÃ¥ en sommarresa för mÃ¥nga (mÃ¥nga) Ã¥r sedan hamnade jag i södra Spanien. Costa del Sol. Solkusten – bara namnet lÃ¥ter sÃ¥där kulturellt förföriskt. Visserligen kunde jag inte mÃ¥nga ord spanska, men det kunde inte mina vänner heller sÃ¥ jag var i gott sällskap. Det man inte kan, fÃ¥r man ju lära sig, tänkte jag när vi tÃ¥gluffandes tog oss söderut mot ”de fyra S:en”: Sol, Sand, Salta bad och Servesa. (Jo, jag är medveten om att öl pÃ¥ spanska stavas Cervesa, men annars hade det ju inte blivit fyra ”S”).

Vi bodde strax utanför ett svenskt semesterparadis på sydkusten, men vi höll oss bland dom inhemska turisterna. Efter några veckor lättsamt liv med sena mornar och nätter, började vi tröttna på den relativa monotonin. En av mina vänner fick en lysande idé och tyckte vi skulle gå till en turistbyrå och ser vad dom kunde erbjuda. Sagt och gjort. Vi letade upp en resebyrå och fick en massa förslag. Vi fastnade för en bussresa till Gibraltar. Det var lagom kulturellt och exotiskt, och så kom vi dessutom utomlands. Gibraltar var vid den tiden fortfarande väldigt engelskt.

När vi satt där på resebyrån och diskuterade med en trevlig señorita fångade mitt öga en rörelse i ögonvrån. Ute på gatan var det som långa köer av bilar som sakta ringlade sig fram. Det var korta framryckningar längs den smala strandvägen och dess många trafikljus. Nu var det tydligen rött igen och en man hade sprintat förbi längs med mittlinjen ute på gatan. Resebyråförsäljerskan och vi skyndade fram till skyltfönstret i den lilla resebyrån. Vi såg den springande mannen komma fram till en bil, där lutade han sig in genom bilens öppna sidoruta och ett vilt slagsmål bröt genast ut. Sprintern utdelade rejäla rallarsvingar och vi fyra gapade och glodde. Bilens förare försvarade sig och pucklade på anfallaren genom bilfönstret med en promenadkäpp.

Trafikljuset slog om till grönt och bilen med den misshandlade föraren kom studsande iväg frÃ¥n slagskämpen. Bilkön följde efter och slagskämpen vände pÃ¥ klacken och rusade tillbaka längs med gatan. Han sprintade förbi resebyrÃ¥n och vi lutade oss framÃ¥t för att kunna se vart han tog vägen. Till vÃ¥r förvÃ¥ning klättrade han upp i en stillastÃ¥ende lastbil i bilkön. Bakom lastbilen tutade alla som hel-idioter – till skillnad frÃ¥n att tidigare bara ha tutat som halvt frÃ¥n vettet. Man gör sÃ¥ i Spanien. Att inte tuta inom tättbebyggt omrÃ¥de anses förmodligen som otänkbart. Mannen i lastbilen fick i en växel och lastbilen for iväg i ett moln av dieselrök. Lastbilen dundrade iväg och jag undrade sÃ¥ smÃ¥tt vad som skulle hända vid nästa rödljus.

ResebyrÃ¥tjejen ryckte pÃ¥ axlarna, himlade med ögonen med en nick utÃ¥t gatan och gav oss vÃ¥ra bussbiljetter. ”Loco”, var hennes kortfattade kommentar. Vi nickade, visst, troligen var mannen en smula loco (galen) – förmodligen av trafiken och den stekande solen. MÃ¥llösa tittade vi pÃ¥ varandra och försökte sen rikta vÃ¥r uppmärksamhet pÃ¥ vÃ¥r resa till Gibraltar. Efter det galna uppträdandet ute pÃ¥ gatan försökte jag ställa en intelligent frÃ¥ga och undrade ”Is there a gay on the bus?”. Tjejen bakom disken fick klotrunda ögon. Mina vänner gav upp ett gapflabb, och jag insÃ¥g att jag frÃ¥gat henne om det fanns nÃ¥gon homosexuell pÃ¥ bussen – istället för att frÃ¥ga efter en guide. Som sagt, resor bjuder ibland pÃ¥ lokal kultur och tillfällen att öva upp sina sprÃ¥kkunskaper.

DÃ¥ och dÃ¥ (underdrift) händer det pÃ¥ de stora byggvarukedjornas stormarknader att det är “köksvecka”. Det händer med jämna mellanrum (när det inte är badrumsvecka osv.). Men ärligt talat… Vem fanken bestämmer sig pÃ¥ mÃ¥ndag eftermiddag efter jobbet, när veckans bunte direktreklam kommit, ifall man ska ha ett nytt kök eller inte!? Är du blixtsnabb efter jobbet pÃ¥ mÃ¥ndag eftermiddag har du alltsÃ¥ hela veckan pÃ¥ dig. Är det sÃ¥ att folk ringer hem till nÃ¥n släkting eller arbetslös granne och ber denne att kolla reklamen. Är det köksvecka denna vecka? Eller är det badrumsvecka, eller planteringsvecka, eller balkongvecka? När man har konstaterat vilket det är och sitter där pÃ¥ toaletten efter jobbet och läser reklamen, skriker man kanske: “Älskling, ska vi ha blanksvart, nötbrun eller masurbjörk?”. Eller: “Ska vi ta det där för 50.000, eller 175.000 eller 325.000? Eller kanske det där för en miljon?” Beslut, beslut… Endast denna vecka…

Ärligt talat – är det nÃ¥gon som har försökt fÃ¥ fatt i en VVS-kille eller elektriker med sÃ¥ kort varsel? Tror nÃ¥gon pÃ¥ riktigt att det bara är att ringa en elektriker, en snickare eller en VVS:are en mÃ¥ndag kväll och fÃ¥ dom att sätta in ett kök nÃ¥n gÃ¥ng under veckan. “Jag ska bara bestämma färg först.” (TillÃ¥t mig bryta ut i gapskratt). Tala isÃ¥fall om för mig om ni har ett dylikt tips pÃ¥ en VVS-kille eller snickare som kan komma och göra ett jobb samma arbetsvecka. Faktum är, jag är rätt luttrad – det räcker om dom kan göra det följande vecka. Men ett professionellt jobb alltsÃ¥ – inte nÃ¥got behöver göras om.

Troligtvis gör byggmarknader sÃ¥här, bara för att hÃ¥lla folk pÃ¥ tÃ¥. Alla som gÃ¥r pÃ¥ reklamen känner att de mÃ¥ste byta kök. Det är säkert 5-6 Ã¥r gammalt… Ingen kan begära att man ska ha sÃ¥ gamla grejor när dom har köksvecka varannan mÃ¥nad – sÃ¥nt skapar en knut i magen av konsumtionsÃ¥ngest. Attan om inte byggstormarknaderna gör detta för att hetsa folk att nappa pÃ¥ erbjudanden som dom sedan (inse det) knappast har chans att slutföra. Inte innan det är dags för nästa köksvecka i alla fall – och dÃ¥ har priset sänkts med 50%, eftersom det är utförsäljningsrea. “Fynd-Köp Mat-Jonas kök, denna vecka – fÃ¥ en ballongvisp pÃ¥ köpet”. Längst ner stÃ¥r det med oläsligt liten text: “Gäller endast de tre första köparna – först till kvarn!” Strax ovanför texten: ”Vi reserverar oss för feltryck och felaktiga priser i annonsen, vi förbehÃ¥ller oss rätten att göra ändringar när som helst och frÃ¥nsäger oss ansvaret för tryckfel.” Den där sista delen av meningen är förresten autentisk, den sÃ¥g jag idag.

Byggmarknaden gör ocksÃ¥ sÃ¥här för att invagga alla i trygg förvissning om att de själv kan byta kök och ha det klart till lördagsfesten, sÃ¥ grannarna kan bli gröna av avund. Utan att lÃ¥ta allt för negativ sÃ¥ vill jag bara säga: Akta er för dylika kulturella drömresor till byggmarknaden och romantiskt skirt rosafärgade drömmar om ett nytt franskt lantkök med doft av provencal och parmesan till helgen. Akta er noga för att nappa pÃ¥ köksveckor, badrumsveckor och sÃ¥ vidare – ja, sÃ¥vida ni inte har planerat i flera mÃ¥nader i förskott och har kontrakterat anbudsbundna hantverkare med goda referenser. Nej, akta er för att pÃ¥ onsdagen tro att lördag kan hysa ett köksparty med 10 vänner i ert nya valnötspolerade high-tech kök med raketfrys, infravärmare och handgjord mässingskrok för kockmössan.

Resultatet av dylika oplanerade anfall av byggmarknadsfrossa resulterar bara i de där desperata annonserna ni sett pÃ¥ Blocket. DÃ¥ligt maskerade panikattacker skymtar bakom annonser, som postats klockan 3 pÃ¥ tisdagsnätterna innehÃ¥llande texter som: “Helt kök, endast 5 Ã¥r gammalt, bortskänkes mot hämtning och nedtagning. Medtag egen kofot och motorsÃ¥g. OBS! Köket mÃ¥ste vara ute senast fredag kl 11″.

Om ni till äventyrs skulle gÃ¥ omkring i uppfattningen att det skulle vara ett enkelt företag att skaffa hem en ny soffa – tänk igen. Inte nog med att den nya soffan först ska släpas och fraktas – först till hemmet, och sedan in i hemmet. Och sedan fÃ¥r man köra bort gamla kylskÃ¥p “eftersom vi ändÃ¥ har hyrt en släpkärra”.

När ni sÃ¥ till sist Ã¥tervänder till hemmet, fullständigt utpumpad, efter att ha stressat för att hinna lämna  kylskÃ¥pen till Ã¥tervinning och sedan lämna tillbaka kärran i tid – sÃ¥ släpar tungan pÃ¥ backen. Men dÃ¥ ska den gamla soffan ut ur huset (överraskning) och sen ska det städas och fejas, dammsugas och tvättas golv och sedan ska det förstÃ¥s möbleras med den nya soffan… Och som lök pÃ¥ laxen blir det samtidigt ett mÃ¥ste att möblera om i resten av huset. I alla fall halva.

*suck*.

Ja, akta er för att tro att köpa soffor skulle vara nÃ¥got lätt överstökat… Och kom nu ihÃ¥g at jag sagt det.

Solen sprakade pÃ¥ en djupblÃ¥ förmiddags-himmel dÃ¥ jag svartklädd dagen till ära, satte mig i bilen för en tur till (pÃ¥ den tiden) sydligare trakter – närmare bestämt Konceptkonstmuseum i BorÃ¥s. Min bil hade sina skavanker och hickor – men jag var i trygg förvissning om att den skulle ta mig dit jag ville, för det har den ju alltid gjort. I för en gÃ¥ngs skull god tid svängde jag av pÃ¥ vägen mot BorÃ¥s och konstaterade att radioantennen fÃ¥tt sig en bokstavlig knäck. Irriterande som fasen förstÃ¥s, men inget direkt världsomstörtande. Men det skulle snart komma mer. Jag stannade och rättade till antennen sÃ¥ gott det nu gick. För den som inte vet, sÃ¥ kan jag berätta att en elmotordriven bilradioantenn som fÃ¥tt sig en knäck, är ungefär lika omöjlig att laga som ett knäckt sugrör. Men jag var snart pÃ¥ rullning igen efter det lilla stoppet. PÃ¥ köpet fick jag en mer eller mindre villig fripassagerare i bilen i form av en stor tjock svart fluga som i hiskelig fart for runt i kupén som en besatt, för att hitta en utgÃ¥ng ur detta obegripliga framrusande glasfängelse.

Jag for iväg igen som skjuten ur en kanon, bilen gick extra fint eftersom jag fÃ¥tt en avhoppad vakuum-slang pÃ¥ plats – frÃ¥ga mig inte vad en sÃ¥n slang gör eller varför – men det funkade klart bättre med den pÃ¥ plats. Dessa 70-vägar… Solen skiner, inte ett moln pÃ¥ himlen, stereon pumpar ut fet techno, bilens däck sjunger mot den stekheta asfalten pÃ¥ den soldränkta landsvägen och turbon kastar bilen vinande fram över detta dallrande asfaltshelvete. Som tur är finns det knappt nÃ¥gon trafik och den enda bilen framför mig är turligt nog en förbrytare som hÃ¥ller 20 km/h över gällande begränsning. Vägen ligger rak o fin och fälten breder ut sig pÃ¥ var sida. 200 km/h känns som en bra gräns. Men jag hÃ¥ller mig lydigt bakom fartdÃ¥ren och lagbrytaren. En rondell och en ny 70-sträcka. Den gasglade hÃ¥ller undan en bra stund men sÃ¥ kommer vi ifatt nÃ¥gra mittlinje-slickare som ligger i 69 km/h, för säkerhets skull. Till slut gick det sÃ¥ lÃ¥ngsamt att det var läge att köra om, men den gas-glade hade nu tappat stinget sÃ¥ jag fick köra om tvÃ¥ pÃ¥ en gÃ¥ng. Fullgas o turbon varvade villigt upp.

Men mitt i omkörningen, i vänster fil alltså, kom den där otrevliga hostningen som har uppträtt tidigare… Var det turbotrycket som byggdes upp för högt? Eller var det nåt annat? Det måste vara turbotrycket. Jag lättade på gasen men kom om och la mig till rätta bakom ytterligare en hastighetsbegränsningspetimeter. Därefter hägrade en ny raksträcka och 90-skyltar. Släppte förbi mötande trafik o bidade min tid, växlade ner och gav gas igen, men precis när motorns började varva upp var det som om någon dragit ut en sladd. Det var som om jag slagit av tändningen. Bilen bara fotrsatte rullade av bara farten men tappade snabbt hastighet. Inget hjälpte, så jag stängde av stereon och fällde ut blinkers och lade mig nära kanten av vägen. Jag undrade förvånat vad nu detta var! Något sånt här hade aldrig inträffat förut. En blick i backspegeln avslöjade förvånade ögonpar i bilen bakom. Men jag kunde inget annat göra än att finna mig i ödet med den sjunkande hastigheten.

Till slut var det bara att styra ut höger fram- och bakhjul i gruset på dikeskantens krön. Bilen stannade till och allt liv som fanns kvar i den var alla de röda indikatorlamporna som brann o lyste mig rakt i ansiktet. Bilen lade sig till rätta i vägrenens grus och vägdammet yrde upp för ett ögonblick bara för att försvinna lika snabbt som bilarna bakom, de bara körde om min nu helt stillastående vagn. Efter några fruktlösa och hopplösa startförsök insåg jag att resan fått sig en allvarlig knäck. En blick på klockan gjorde det uppenbart att det skulle bli svårt att hinna fram till klockan 12… Kanske fanns det en liten chans att hinna till 13? Efter att ha pliktskyldigt ha gått igenom dom enklaste felen jag kunde tänka mig (säkringar, reläer) satte jag genast igång att ringa runt och rådfråga kompisar och beskrev felet om och om igen. Snabbt fick jag ett möjligt bot på problemet i fråga och till slut fick jag en kompis att åka o hämta delen innan affären stängde (det var lördag) och leverera ut den till mig. Somliga vänner är värda sin vikt i rent guld.

lockan gick och bilar passerade (utan att stanna) liksom minuterna som retligt tickade förbi. Jag ringde lite till och fick förklara varför jag tyvärr inte kunde komma till Borås idag. Sen fick jag försiktigt jaga på den morgontrötte med betongkeps som skulle hämta pengar, sin bil och käka frukost innan han kunde hämta reservdelen han trodde jag behövde och sedan köra ut den till mig. Som tur var hade jag packat bilen full med prylar och hade bland annat en flaska kallt vatten med mig. En god bok fördriver tiden bättre än mycket annat.

Jag fann mig snabbt i mitt öde och tänkte att jag lika bra kunde försöka njuta av tillvaron istället för att sitta o sura i bilen och hetsigt vänta pÃ¥ undsättning. Jag ställde ut varningstrianglar och lät den uppfällda motorhuven stÃ¥. Bakluckan liksom dörren inÃ¥t vägkanten stod ocksÃ¥ öppna. Jag upprättade snabbt ett zigenarliknande läger med min jeansjacka som improviserad picknick-duk och läsfilt. Plockade fram boken och började sluka filosofiska betraktelser och berättelser om fenomenet Joseph Beuys. T-shirten hade Ã¥kt av och jag lÃ¥g o tuggade förstrött pÃ¥ ett lÃ¥ngt grässtrÃ¥ och strök dÃ¥ och dÃ¥ under intressanta meningar. Ibland tittade jag upp och kunde notera förvÃ¥nade ansikten med näsor andäktigt tryckta mot sidorutorna i de bilarna som svischade förbi. Ingen av all dom bilarna som svischade förbi visade dock intresse av att stanna. SÃ¥ lÃ¥ngt sträckte sig inte deras intresse/hjälpsamhet. PÃ¥ en och en halv timme gjorde ingen en motorist ens en ansats till att stanna – sÃ¥vida dom inte fick mötande trafik och kände sig nödgade att sakta in och stanna för den sakens skull.

Jag iscensatte snabbt ett socialt experiment och intog en mängd passande poser runt om och i den tydligt strandsatt bilen. Jag satt i bilen och såg bekymrad ut. Jag stod utanför bilen och såg bekymrad ut. Jag stod lutad över motorrummet och såg väldigt bekymrad ut. Jag stod i bakluckan och grejade och såg bekymrad ut. Ingen stannade. Och det enda som tycktes intressera dom förbipasserande var som sagt då jag tillbakalutad på sluttningen av dikeskanten läste i min bok o tuggade på ett strå.

Jag funderade så smått på vad som skulle behövas? Skulle jag gå ut o ställa mig naken mitt på huvudleden o vinka? Skulle bilen behöva brinna? Om jag la mig raklång ner i diket och spelade död? Ingen ringde tydligen polisen, för under cirka 2 timmar dök inte ens dom upp. Det retade mig gränslöst, ja nåt oerhört faktiskt, att jag inte hade stoppat ner kameran i väskan när jag körde. Det var ju en sån vacker och slumpmässigt genomförd aktion, för att inte säga performancekonst. Sortin hemåt gick med bogserlina. Ett snöpligt slut på förhoppningen att den trilskande motordelens nyinförskaffade ersättare skulle passa. Icke så. Det blev till att köpa en ny del dagen därpå. I alla fall blev det ett helt annat sorts äventyr än vad jag hade i tankarna när jag körde hemifrån…

LÃ¥t mig berätta om ett besök hos den svenska tullen. Det var nog i mitten av 80-talet. Vid det tillfället jobbade jag hos en stor svensk biltillverkare, ja, den mindre av dom tvÃ¥ om jag ska vara ärlig. Hur som helst hade jag och dÃ¥varande flickvän varit pÃ¥ semester tillsammans med en kollega och en bekant till honom. Efter tvÃ¥ veckor i Frankrike hade man förstÃ¥s handlat pÃ¥ sig en del flytande godsaker. Men det var först pÃ¥ hemvägen som eftertankens kranka blekhet kom över mig. Inte fasen skulle jag klara införselgränsen – som pÃ¥ den tiden var ynka 1 liter sprit, 1 liter starkvin, 1 liter vin och 3 liter öl. (Det kan ha varit lite mindre eller lite mer, minnet är bra men kort och det var trots allt nÃ¥gra Ã¥r sedan…).

När vi började närma oss Helsingör, för att ta färjan hem till Helsingborg och Sverige, började jag sÃ¥ sakteligen räkna efter i minnet och inser med förkrossande tydlighet att jag säker har 10 ggr sÃ¥ mkt som jag fÃ¥r ta med mig in över gränsen. Jag hade köpt en flaska starkt bÃ¥de lite här och där under ett par veckors tid i sydvästra Europa, för att testa de olika platsernas specialiteter. Detta hade jag gjort med läckergommens upptäckarglädje utan nÃ¥gon som helst vidare tanke pÃ¥ hur mycket jag redan köpt – eller hur mycket jag vid  semesterns slut lagligen skulle fÃ¥ föra in över den svenska gränsen. I alla fall hade jag glatt undertryckt sÃ¥dana funderingar under hela semestern eftersom jag ju befann mig pÃ¥ ohejdad ledighet utanför Sveriges ibland lite strama gränser.

OvanpÃ¥ allting hade vi vid ett tillfälle dessutom avlagt visit hos den franska motsvarigheten till svenska  “Lantmännen”, en slags kooperativ sammanslutning för försäljning av medlemmarnas varor. Men till skillnad frÃ¥n sina svenska kollegor hade det besökta franska bondekooperativet inte nÃ¥gra mjölkkor eller liknande. Oh nej. Det fanns säkerligen sÃ¥dana föreningar ocksÃ¥ i Frankrike – men medlemmarna i den förening vi besökte var vinbönder! Följaktligen sÃ¥ldes det vin i parti och minut. Det var färskt vin av säsongens skörd, som sÃ¥ldes i stora pumpar med handtag som var förvillande, ja för att inte säga exakt, likt bensinstationerna där hemma. De franska vinpumparna var av exakt samma dimension och utförande som de svenska bensinpumparna där hemma pÃ¥ macken i Borrstorp. Vi kunder fick välja pÃ¥ ”rött”, ”vitt” eller ”rosé”. Sedan placerade man sin lilla dunk, eller nÃ¥got annat kärl, pÃ¥ en vÃ¥g och vips fick man det fyllt. Allting sÃ¥ldes per vikt (!) och det fanns plastdunkar att köpa pÃ¥ plats utrustade med en fiffig liten kran. Snabbt gjorde jag upp (via tolkande bekant) att fÃ¥ fyllt en 5-liters dunk och inköpa densamma tillsammans med rött innehÃ¥ll. För nÃ¥gra ynka franc bör tilläggas, och naturligtvis utan en tanke pÃ¥ det svenska tullväsendet. Med allt sÃ¥dan  i bakhuvudet gjorde jag nÃ¥gra snabba överslag i bakhuvudet under tiden vi sakta rullade av färjan och närmade oss det svenska tullhuset. Att förtulla nÃ¥got var naturligtvis inte intressant. DÃ¥ skulle ju alla ekonomiska fördelar med semesterns rusdrycksinköp vara fullständigt spolierade.

Till saken hör också att när man gör en bilsemester på två veckor bestående av fyra personer (varav två av kvinnligt kön) så släpar man med sig icke oansenliga mängder av bagage. Bilen vi färdades i rullade av färjan tungt och med en rejäl bakvikt. Framlamporna pekade nog en smula mer uppåt än de flesta bilarna som kanske inte led av samma handikapp som våran. Det var rena undret att inte bakluckans ruta farit ur när vi satte oss på densamma för att pressa ner den för att överhuvudtaget kunna stänga det överfyllda bagageutrymmet och få låset att klicka igen. I baksätet sov de båda damerna, rejält uttröttade efter sträckkörning från franska rivieran, och det bar sig förstås inte bättre än att tullarna vinkade fram just våran bil och knackade på rutan. Med en ansträngning att verka avslappnad rullade jag ner rutan och anlade en medgörlig min. ”Något att förtulla?” blev frågan och svaret ”Nej” dröjde kanske en millisekund för länge eller uppfattades som alltför tillkämpat. Kanske är alla tullare misstänksamma mot alltför nya dyra bilar med alltför unga förare och passagerare. Vår nya svartglänsande Saab 9000 drog kanske uppmärksamheten till sig. Inte vet jag. Men tullaren fäste ingen större vikt vid mig utan vände sig istället sävligt till min kollega och ställde samma fråga och bemöttes med samma svar. Svaren rann av honom som vatten på en gås. Därefter riktade han uppmärksamheten mot baksätet och knackade, ganska barskt, på bakdörrens fönster. Detta fick förstås damerna att yrvaket se sig omkring och där frågade han också vart vi kom ifrån. ”Holland” blev det inte helt med sanningen överensstämmande svaret (visserligen var det där vi senast stannat för att tanka och pausa). Men det var ju inte där vi spenderat 14 dagar! Tullaren fick omedelbart en bister uppsyn och frågade barskt varför hon låg där och sov. Han misstänkte förstås genast haschinköp i kombination med smuggling samt eget bruk och pekade bistert in oss i tullens sterila men fint upplysta garage. ”Varför svarade du Holland” väste jag i en teaterviskning åt min dåvarande, en smula upprört, under tiden som jag sakta styrde in bilen i tullgaraget. ”Vi har ju varit i Frankrike!”

Alla i bilen var nu klarvakna och all tidigare trötthet var som bortblåst. Vi beredde oss på det oundvikliga, böter för grov alkoholsmuggling och i värsta fall en omild kroppsvisitation av kroppens alla hålrum. När jag stannade bilen och hoppade ur försökte jag förklarade att vi faktiskt varit i Frankrike under två veckor och inte i Holland. Den förste tullaren hade nu fått sällskap av en kollega och de båda tog emot min förklaring ganska lakoniskt. De bad mig bara att öppna bakluckan och alla dörrarna, inklusive motorhuven.

Min kollega påpekade då (mycket riktigt) att bilen vi färdades i var en experiment- och utvecklingsbil som innehöll företagshemligheter som till varje pris inte fick röjas. En officiell företagspärm som tillhörde bilen (innehållande registreringsnummer, chassinummer osv. osv.) visades fram och tullarna blev nu riktigt intresserade och viftade bort våra argument med en försäkran om att dom fick titta överallt hur mycket dom ville. Motorrummet fick plötsligt större dragningskraft än bakluckan och baksätet. Frågor om hästkrafter, accelerationstider och antal cylindrar vägrade vi stoiskt att svara på och hänvisade bara till bilens pärm som anhöll om diskretion och överseende.

Den mindre av tullarna slog sina lovar runt bilen och höll ett öga på oss när han närmade sig bakluckan. Utan att med en min röja mina farhågor låtsades jag vara mer intresserad av att stoppa hans kollegas framfart under motorhuven. Det hemligaste som fanns därunder var nog en ny behållare för spolarvätska eller något liknande.

”Ska du inte hjälpa till” morrar då den mindre tullaren förgrymmat till sin betydligt längre kollega. ”Jobba du. Jag har flest tjänsteår” blev det oerhört fräcka svaret. Detta retade förstås gallfeber på den kortväxte som nu  började riva ut saker ur det proppfulla bagageutrymmet. Överst låg ett stort fång med nyplockade örter som fick en ingående granskning och idel misstänksamma blickar. ”Det är lagerblad” förklarade jag som fått dom av de vi besökte. ”Jag ska torka dom när vi kommer hem” tillade jag. Det var verkligen lagerblad och inget annat, och tullaren såg nog också att det inte var någon hampaväxt eller annan illegal ört. Han lade därför dessa bladstänglar åt sidan och började plocka ut liggunderlag, smutstvätt diverse väskor och allehanda föremål som man samlar på sig och släpar med sig under två veckors tid utomlands.

“JasÃ¥ ni har varit i Frankrike, dÃ¥ har ni förstÃ¥s handlat lÃ¥dvis med Champagne?” undrade tullaren sedan knipslugt. Vi utstötte helt sanningsenligt, med äkta förvÃ¥ning (och en smula avsmak) ett ”Nej verkligen inte!” Ingen av oss tyckte nämligen om denna bubblande dryck. Här fÃ¥r jag förtydliga att det var pÃ¥ denna tiden. Hur det är med mina medresenärer vet jag inte nu för tiden. Men om nÃ¥gon skulle fÃ¥ för sig att bjuda mig pÃ¥ Champagne, sÃ¥ gärna för mig. Jag tar tacksamt emot, helst inte för torrt bara och i nydiskade glas! Men lÃ¥t oss Ã¥tervända till tullens garage i Helsingborg. Tullaren förstod nog att svaret var sanningsenligt i och med det snabba och unisont klingande nekandet. Och han vände Ã¥ter sin irriterade uppmärksamhet mot urpackningen av allehanda saker ur den fullständigt fullproppade bagageluckan. Saken var den att platsbristen hade gjort att bagageluckan fick stängas med milt vÃ¥ld och när tullarna hade öppnat luckan for den upp med en fjÃ¥ng som avslöjade ett fullständigt överfullt bagage. Det var sÃ¥ överfullt att vi hade fÃ¥tt packa bÃ¥de utanför, under, ovanpÃ¥ och mellan väskorna, dÃ¥ allting inte ens rymdes i väskorna. SÃ¥ hela bagageutrymmet hade formen av en gigantisk koffert fullproppad med allsköns brÃ¥te. Inte ens skitig smutstvätt saknades, och sanning att säga luktade det inte direkt hallon i denna bagagelucka som vi inte hade vÃ¥gat öppna under det senaste dygnet. Vi hade bara necessär och det väsentliga inne i kupén för vi visste att det skulle innebära ett fantastiskt jobb att lyckas stänga bakluckan om man skulle öppna den. Och att försöka hitta nÃ¥t specifikt i brÃ¥ten var ändÃ¥ relativt eller fullständigt utsiktslöst.

När den lille tullaren hade kommit en bra bit ner i packningen var det en oerhörd massa pinaler som började hopa sig på ett bord bredvid bilen. Med en hand på min sovsäck sträcker han på halsen och fräser åter igen till sin kollega som fortfarande har huvudet begravt under motorhuven. ”Ska du inte hjälpa till då!?” Precis under sovsäcken kom jag klart ihåg att min 5-liters vindunk låg, sida vid sida med de andra dunkarna som sällskapet liksom jag införskaffat hos franska Lantmännen. ”Jobba du” flinade hans kollega nonchalant, som istället förhörde sig om olika bilfakta från min kollega. Detta fick tydligen bägaren att rinna över, och den kortväxte tullaren tryckte därmed tillbaka min sovsäck med eftertryck och fräste ”då skiter jag också i det här”.

Jag är säker på att jag pustade ut med en ljudlighet som borde väcka misstänksamhet, men tullaren stegade iväg mot motorrummet eftersom det också drog till sig hans odelade nyfikenhet. ”Ska du inte lägga tillbaka sakerna” fick jag ur mig med spelad förtrytelse. ”Titta som du har ställt till det” tillade jag och pekade på berget med semesterpackning som tornade upp sig på garagebänken och nu hotade att falla ner på golvet. Som svar till detta pekade tullaren bara, med hela armen, mot en affisch på väggen som upplyste oss om att tullpersonalen inte hade några skyldigheter att återställa bilen efter visitation. Jag låtsades trumpen och fick hejda mig själv från att allt för snabbt slänga tillbaka packningen i bagaget.

Efter att ha konstaterat att vi inte hade någon spännande rymdmotor under huven, eller några andra häftiga hemligheter, vinkades vi till sist ointresserat ut ur garaget av de båda tullarna, som därmed helt hade tappat intresset för vårt nedlastade semesterekipage.