Ministry Blog

Detta är så gott så det borde vara topphemligt. Från Dalsland. De berömda Tösse-rutorna, som gick som en löpeld genom hemmens veckotidningar på den tiden det begav sig… Starkt vanebildande. Varen varnad.

1 sats, kan med fördel dubbleras.

150 gram smält smör

3 dl havregryn

1,5 dl kokosflingor

1,5 dl socker

Blanda socker, kokos och havre och blanda ner det smälta smöret.

Gräddas i 175 grader i cirka 12-15 minuter beroende på ugn. Kolla så det är genombakat men inte bränns. Ovanpå strösslas hackad god mörk choklad, enligt egen smak. Vänta tills chokladen smält och bred sedan ut den.

Skär upp i rutor innan kakan hinner svalna/stelna för mycket och ställ sedan kallt. Kan med fördel frysas då de ibland tenderar att bli en smula kladdiga i rumstemperatur. Töar snabbt när man tar fram dem till kaffet.

Njut.

Ta mej sjutton om det inte dök upp en försäljare på strandpromenaden i kvällningen den sista kvällen  och erbjöd mig en kanonaffär. En splitt ny Rolex som nästan var billigare än att byta batteri i min gamla klocka (som ju hade stannat – och tagit ut semester för egen del). Ett klippa som nästan är för bra för att vara sant! En Rolex! Man undrar ju vad haken är. Förresten, jag hade ingen aning om att Rolex tillverkas i Grekland… Klockförsäljaren sa nåt om det…

Luftutsläppen på flygplan, det där lilla runda hålet i takpanelen ovanför varje flygstol, varför är det så svårt att konstruera ett som är lätt att ställa in? De är stört omöjliga att ställa in utan att man måste vicka på dem fram och tillbaka åtskilliga gånger. De är alldeles för tröga för att kunna ställas in på ett snabbt, enkelt eller användarvänligt sätt. Och så har det varit dom sista 35 åren. Man får bara hoppas att flygplanskonstruktörerna inte behöver 35 år till innan det blir bättre! Ett tips vore att snegla på luftutsläpp i bilar. Där har konstruktörerna lyckats…

En resa är förstås inte komplett utan ett resväskhaveri. På något sätt hade den stora nyinköpta goa duschkrämen fullständigt exploderat inne i resväskan. Man kan undra hur bagagehanteringen bär sig åt när allting annat var intakt som låg i samma kasse. Allting i resväskan luktade visserligen gott, men var en smula kladdigt… suck. Välkommen tillbaka i verkligheten.

Allting intar mer och mer ett behagligt semestertempo, jag, mobilbatteriet, mitt armbandsur… Vi kan börja med klockan, den stannade imorse (eller saktade in allt mer är kanske mer rätt att säga). Batteriet är i princip helt slut. Och var tusan är en klockförsäljare när man behöver honom!? Det vimlar ju av dem på strandpromenaden i vanliga fall… Har sett 5 flugor på en vecka och man ser ungefär 45 klockförsäljare på en timme… Mobilbatteriet är också på semester och det märks att det inte behöver jobba särskilt mycket. Alldeles plötsligt har det en räckvidd på mer än 56 timmar. I vanliga fall behöver det laddas var 16:e timme ungefär…

Känslan av semester invaggar en också i ett slags kulturellt knastillstånd. När jag gled förbi hotellreceptionen imorse kunde jag inte låta bli att ställa den obligatoriska James Bond-frågan: ”Is there a message for me? Room 303.” Hotellreceptionisten såg ut som han träffats av blixten för en sekund innan han krystade fram ett ”No, Sir”. Där ser man hur stor filmens genomslag är i vår kultur!

På tal om film, så finns det en engelsk barnkanal här bland de Teneriffiska tv-kanalerna, men reklamblocken är på spanska (!). Hur många av dom utländska barnen räknar dom med förstår något av det? Och hur många av den målgruppen bryr sig om tvättmedel och städprodukter??

Annars är det tankar på massa och alltings mått som stilla drar sig fram innanför pannbenet nere på Playan. Hur många kilo, eller snarare ton, människokött som grillas (och bränns vid) under Kanarieöarnas sol. Per timme? Per dag? Som en parentes kan jag notera en viss ökning per person dessutom. Jämfört med för 25 år sedan, är trenden tydlig. Helt klart har medelvikten gått upp. Och ja, jag är själv inte utan skuld! I en högst ovetenskaplig och, bör tilläggas, ytlig okulär undersökning på plagen, så verkar vi nordeuropéer vara överrepresenterade. Den inhemska befolkningen verkar inte vara lika, vad ska man säga för att vara politiskt korrekt… Extra-viktiga?

Dagarna flyter ihop och blir alltmer lata. Man har börjat glida in i ett skönt ostressat semester-tempo. En månad till av detta hade varit perfekt… Att bara kontemplera Hög och lågvatten i bukten och sen vara nöjd med det. Och doppa sig för att svalka kroppen. Faktum är att gå o doppa sig här i Atlantbukten är en exercis i just skillnaden mellan hög och lågvatten. Hade inte väntat mig en sådan skillnad på en ö ute i Atlanten. Kan inte påminna mig att jag noterat en sådan skillnad förut… Men den är markant. På förmiddagen stiger vattnet alltmer. Varje dag till många turisters förvåning. Det kan vara ett visst tävlingsmoment att hitta en plats närmast vattenbrynet. Men bara bland gröngölingarna. De mer välbevandrade och luttrade vet nämligen att vattnet stiger framåt lunch och en och annan badtoffel sköljs ut och handdukar får hänga på tork. Det skiljer uppåt två meter över dagen. På sen eftermiddag märks det tydligt att vi går mot ebb igen. Det måste ställa en del krav på sjöfolket. Grynnor ute i sundet är nästan osynliga ibland. Inga farvatten för blåbär precis!

Annars har vi nedtecknat ett nytt recept, påfunnet och uppfunnet runt siestatid på dagen när det börjar suga i tarmen. Kan varmt rekommenderas. Säkert förfasas en och annan laxälskare:

Lax a la Teneriffa

Smörstek bitar av laxen med finhackad vitlök, malen svartpeppar, salt och lite valfria örter. Servera med stuvad spenat, potatisklyftor (gärna kanarisk potatis), guacamole och gröna oliver.

Gårdagens friska vindar fick parasoller att lyfta och pinjeträd och palmer att flaxa och vaja en smula oroande. Det skulle kunna misstas för Fönvindar, men jag tror bestämt de kom från fel håll, längre utifrån Atlanten. Det gick vita gäss på havet mellan oss och den annars dimhöljda grannön till Vulkanön vi befinner oss på, och grannön var riktigt tydligt synlig. (Det där låter förresten som billig kiosklitteratur – ”Den dimhöljda ön” eller ”Vulkanön”. När jag tänker efter skulle jag faktiskt kunna tänka mig att framleva en del av året som författare av dylika snaskiga bokprojekt. Kanske en riktigt stor del av året, till och med…). Nåväl. Ursäkta parentesen. Samma friska vindar blåste även in över ön idag, vilket gav rejäla bränningar och roliga vågor att ligga och guppa på i viken.

Kommersen är som sagt en smula mördande på öns tättbefolkade ställen. När man väl bestämt sig för en restaurang och slår sig ner är det fler kringvandrande försäljare än flugor. Flugor är iofs väldigt ovanliga här… Men under en lunch räknade vi till 43 försäljare som passerade in genom eller förbi restaurangens alla utebord och allihopa ville dom sälja klockor, små lustiga paraplyhattar och solglasögon…

Nu vet vi också varför man inte ska ha nåt tvål/duschcreme i Jacuzzin. Lita på mitt ord, ni som inte redan vet. Det ska man inte ha. Inte ens lite…

Köket här i lägenheten är lite skum. Installatören av kylskåpet har (tydligen) inte hört talas om vänsterhängda dörrar. Varje gång man öppnar o stänger kylskåpsdörren trasslar man in kylskåpsdörren i gardinen. Stänger man kylskåpet utan att se sig för har man hela gardinen i kylan…

Lukten av en gräsmatta kan inte underskattas.

När man förr i världen ankom till en ny ö, döptes den i enlighet med diverse måttstockar. När man som en annan anländer till en ny ö i påskveckan är det naturligtvis självklart att den borde döpas till påskön. Konstigare saker har ju hänt.

Här på Påskön är det bara att konstatera att det i slutet av Mars är svensk supersommarvärme. Skränande Koltrastar, lummiga gräsmattor och lukten av en nyklippt dito är något i hästväg för svältfödda svenska sinnen. Och nyplockade jordgubbar. Sa jag att det är sommar? Här kan man snacka om ett Sommarland. Säga vad man vill i Skara. Lägenhetshotellet trädgård är ett kapitel för sig själv. Trädgårdens buskar och träd är sådant vi mest är vana vid att se på fönsterbrädor hemma på nordligare breddgrader – och bara som patetiska miniatyrkopior. Inte alls i Bonzai-klass.

Ett tips för hemmapysslare. Stengolv och dricksglas är ingen bra kombination. Bara så ni vet – ni som planerar tjusiga stengolv. Mosaikiska konstverk eller ej. Det räcker att ett glas står på golvet och väter… Ja, ni kan tänka er resten, vatten och glasskärvor i en salig blandning som måste torkas upp. Välj ett mjukare golv. OBS! Detta kommer inte att meddelas på annan plats.

Badrummet är ett annat kapitel för sig själv. Något trångt kanske men i övrigt en luxuös romersk dröm och en orgie i marmor. Handfatet är inte heller någon halvmesyr. Det är ungefär lika stort och lika djupt som ett litet sittbadkar. Men ventilation på badrum tycks vara en överflödig lyx. Visserligen finns det ett stort vädringsfönster man kan öppna ovanför jacuzzikaret. Men det vetter ut i korridoren och känns inte sådär väldigt privat… Det är de små skillnaderna som får en att haja till. På tal om Jacuzzi, det verkar också vara på semester, man får inte många knop ur det i alla fall. Ett diskret morrande är allt som hörs när pumparna slås på.

Man börjar vänja sig en smula med kommersen här, även om den är av det mer aggressiva slaget. Det gäller att stålsätta sig och morskt mota undan allehanda erbjudanden. Om jag skulle äta o dricka lika ofta som alla restaurang- och barbiträden ville så skulle jag mer eller mindre omgående transformeras till ett fyllo som rullande tog mig fram här i byn. Hmmm, det där skulle kunna förklara en hel del faktisk när det gäller det övriga klientelet häromkring…

Förresten. Angående vädringsfönstret i badrummet fick faktiskt godkänt efter test. Jisses, vilken turbofläkt! Nu snackar vi… Och på tal om Turbofläkt. Takfläkten här är av rejäl kaliber med tre hastigheter. ”Turbo”, ”medium” och ”lagom”. Lagom som i ”lagom utan att få örsprång”.

Av någon anledning anser man här på hotellet att låset i ytterdörren ska ha nyckeln upp och ner. Himla mysko inställning… När vi kom fram igår var det mulet men sprack sen upp i kvällningen så man kunde se en fin solnedgång! Teneriffa är den största av de sju Kanarieöarna och här ligger också Spaniens högsta berg. Vulkanen Teide 3700 meter hög och för det mesta höljd i ett molntäcke. Närmare oss ovanför staden breder fantastiska berg och toppar ut sig över oss med en mjuk inledning och sen nästan lodräta väggar. Här i stan där vi bor är det ett rejält tingel tangel och backigt nog för att påminna om nån Hollywood-rulle utspelandes sig i San Fransisco. Kvällstid ligger det inte långt efter Las Vegas.  Ja, utan att överdriva kan hela stan betecknas som en turistfälla. Los Christianos som ligger en bit härifrån, och som vi ännu inte besökt, är den ursprungliga fiskebyn. Vi har testat hotellets poolanläggning och även doppat fötterna o tagit ett dopp i den Atlantiska Oceanen. Kallt, men ändå inte. Antar att uppfriskande är ordet jag söker.

Alkoholkonsumtionen här på ön, åtminstone lokalt igår kväll, var nog avsevärd, eller i alla fall anmärkningsvärd. En jämn och hög volym från ett antal närliggande etablissemang till trots somnade man in som en klubbad oxe.

Vi har lagt märke till en hel del småväxta duvor som verkar oerhört försigkomna. Vi är faktiskt i skrivande stund på väg ner till hamnen och marinan för att ge duvorna lite av vårt gamla bröd. På tal om försigkomna så är försäljarna det också här. Vilken liten hål-i-väggen resebyrå som helst eller dito café verkar ha egen inkastare som uppenbarligen inte förstår ordet ”nej” på något av de på ön mest förekommande språken. Det bästa är helt enkelt att bevärdiga dem med ett ”nej” och sen fullständigt ignorera desamma trots att de gör allt för att invaderar ens privata sfär när man vänder ryggen åt och fortsätter att avlägsna sig.

Sommarhettan som överfaller en här på Teneriffa är något man snabbt och gärna vänjer sig vid. Det är svårt att tänka sig att man för ett dygn sedan befann sig i en halvfrusen atmosfär med flera minusgrader för att nu njuta av 25-gradig luft och en subtropisk sol. Det är en skön omställning, och innebär ett vindunderligt torkväder dessutom. Att hänga ut något på tork, klädesplagg, handduk eller vad som helst av tyg innebär minimal väntetid.

Blanda

50 gram smör eller margarin

2 msk kakao

1 dl socker

2 msk sirap

Låt blandningen koka upp, rör om hela tiden i kastrullen.

Tag av kastrullen från värmen och blanda ner tre-fyra dl cornflakes.

Fyll smeten i bakformar och låt det svalna.

P.S. Serveras kalla.

Jag förstår inte varför det gnälls så mycket om ärvda titlar… Det vet ju varenda bonne att så är det ute på landet. Hur tror de unga republikanerna att det tillkommer nya bönner? Jo, de föds till sin tjänst. Ingen annan skulle vilja ha jobbet! Det är inget jobb, det är ett sätt att leva - som min gamle farbror (lantbrukare) brukar säga. Nu har republikanerna börjat gnälla om att landets nya prinsessa bör avsättas, direkt i vaggan. “Befrias” som dom säger. Nåväl. Om tösen vill något annat när det väl beger sig kan hon alltid abdikera. Om man verkligen har humanistiska strävanden kunde man framlägga förslag om religionsfrihet även för Statsöverhuvudet. Som det är idag har vi inte någon sådan. I Sverige. Idag. Men det är det ingen som knystar om. Statsöverhuvudet måste dessutom fråga om lov från landets styrning om det är OK att gifta sig. Eller om det bara gäller om de och deras barn vill gifta sig med en ofrälse…

Sven Plex Pettersson intervjuar Ingemar Stenmark och säger “Vilken tur du hade Ingemar!! Du vann ju med två hundradelar!” Varvid Stenmark replikerar i sin blygsamma stämma “Ja Plex, jag har märkt att ju mer jag tränar, desto mer tur får jag.”