Archive for the 'In Swedish/PÃ¥ svenska' Category

Det anstår mig icke…

Tuesday, August 15th, 2017

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Edith Södergran

Billy bokhylla

Saturday, August 12th, 2017

Q: Kan ni svara på varför i hela friden IKEA väljer att ändra måtten med jämna mellanrum… Djup och höjd kan ibland skilja på någon centimeter på samma bredd. Varför gör de på detta viset?!?

A: De flesta har nog nån gång ägt en Billy bokhylla, eller velat äga en. Och just det där med att man har en och vill ha en till som matchar i storlek och färg. Detta sug skapar en efterfrågan och då gäller det att vara fiffig som en räka. Om man då ändrar dimensionen, bara lite grann, tillräckligt för att det ska skära i ordningssinnet så kommer säkert många att köpa två, tre eller fyra nya Billy-bokhyllor istället för att försöka matcha ihop olika djup och höjd på hyllorna. Eller så har de bara helt enkelt glömt dimensionen och tänkte att va fan.

Ibland

Saturday, August 12th, 2017

Livet tar stora vändningar ibland. Och ibland är man bara lite småhungrig på frukost.

Tur i oturen, eller insikt i katastrofen

Tuesday, August 1st, 2017

Man brukar säga att “Nöden är uppfinningarnas moder”, snarare är det så att nöden är insikternas moder, kanske t.o.m. är det så att “Katastrofen är insikternas moder”. Jag har en god vän vars valspråk är “Allting är en fördel”. Det är inte lätt att se för andra alltid kanske, men han vidhåller detta med en dåres envishet.

Häromdagen började min skramlande åkgräsklipparen uppföra sig som åkgräsklippare inte bör uppföra sig… Den började hacka konstigt och ryka illa, tjuta och sen fungera igen. Under fortsatt osaligt skramlande. Första tanken hos mig var på den allom sammanbrytande drivremmen som går från undersidan av motorn längst fram till ovansidan av växellådan som sitter längst bak. En föga imponerande konstruktionslösning som lämnar en hel del i övrigt att önska. Som t.ex. lite fler styrrullar för den högst osannolikt fladdrande drivremmen som är gott 3 meter lång i sin hela längd… Jag vill här passa på att påpeka att alla som funderar på att skaffa sig en Stiga, bör tänka sig för en gång till. Efter lite undersökning av och remspray på den hårt slitna remmen var det bara att konstatera att den höll men att drivningen ändå inte funkade som den skulle. Till slut orkade åkgräsklipparen inte gå med mig på utan jag fick skjuta på och det är liksom inte alls idén med en åkgräsklippare (med betoning på “åk”). Ny rem införskaffades 10 minuter innan semesterstängning på gräsklipparfirman. Sen tillbaka hem och greja. Och ganska omgående står det klart för mig att remskivan ovanpå växellådan har en betänkligt svampig karaktär… Känslan är att något stadgande (ett lager t.ex) slitits ner i sina beståndsdelar och inte längre håller remskivan i ett fixerat läge. Hur detta i sin tur påverkat interiören i sagda växellåda kan man bara drömma om. Det är inga rosenröda drömmar, det är då en sak som är säker.

Till saken hör att gräsmattan är av avsevärd omfattning, cirka 5000 kvadratmeter, plus minus några hundra kvadrat. Den består i själva verkat av ett 10-tal olika sammanhängande gräsmattor, fördelade runt om i trädgården som är belägen på en avstyckad gård, därav den rejält tilltagna klippta gräsyta. Och den är i starkt behov av klippning. Därav mitt försök att börja klippa…

Jag har ofta på senare tid (år) känt att den fysiska formen inte är vad den har varit. Speciellt inte jämfört med den tiden då jag tränade karate 2-3 ggr i veckan och cyklade en mil om dan fram och tillbaka till arbetet. I bektanskapskretsen finns det dessutom ett antal individer som i tvivelaktigt syfte ägnar sig åt rejält överdrivna motionsrundor. Det är Maraton och Triatlon, 10-20 mils cykelrundor med landslaget och härförleden stod en kvinnlig bekant och hennes lyckans ost till make på prispallen när de vann brons eller silver i Engelska Ironman. Googla det. En Ironman får ett Triatlon att se ut som en uppvärmning. Dessutom finns det andra som har den goda (?) smaken att sysselsätta sig med Ultramaraton, eller nåt sånt. Då springer man i ett par dagar (!) och springer, sover i ett dike några timmar och fortsätter springa. Ett maraton som “bara” är på 4 mil är sånt de springer några kvällar i veckan. Ett maraton varje kväll alltså. Som grädde på moset kan nämnas mannen som gör allt det där, plus springer hem från sin Portugalsemester – vadå ta planet, eller tåg, lifta, köra bil, nä, inte ens cykla. Han sprang hem… Googla hur långt det är så förstår ni. Sagda man rodde dessutom över Atlanten. Nä, det är sant, det är inget skämt… Så där sitter man själv på sin åkgräsklippare och undrar när fasen har de tid? Eller ork, men det är en annan femma. Jag vill också orka hålla på sådär. Springa och bli snygg och slank. Stark, pigg och vältränad. Men som sagt, när f-n ska jag hinna med sånt? Springa en timme eller två, eller cykla 5-6 timmar om dan.

Sådär låg jag på knä och kände på den svajiga remskivan och betänkte vännens valspråk “Allt är en fördel” och alla dessa extremidrottare, som dessutom flera av dem är både äldre än mig och somliga oförskämt mycket äldre än jag. Och har kondition som jag knappt nånsin haft i hela mitt liv… Tanken på hur jag skulle lösa åkgräsklipparkatastrofen innan gräsmattan måste röjas med lie eller slåtter kändes inte kul i sammanhanget.

Men plötsligt mitt i nöden kom inspirationen till mig som en vän i en svår stund. Jag tankade genast upp den motordrivna handjagaren och drog igång min gamle trotjänare Klippo. Gräsmatta för gräsmatta betades av i ett jämnt och svettigt tempo. De stora ytorna delade jag upp i mindre sektioner och klippte dessa för sig och plötsligt kändes den enorma ytan inte så oöverskådliga längre. Första timmen gick och jag konstaterade nöjt att jag nu börjat ta rygg på alla i bekantskapskretsen som joggar, springer, tävlingssimmar, cyklar (och Atlant-ror). Men samtidigt får jag mina gräsmattor ansade och klippta. Med illa dold förtjusning ser jag direkt ett resultat av mina ansträngningar. Det är svårt när man joggar. Då har man möjligen bara sina kartbilder från nån app att beglo (eller lägga upp på sina hemsida, eller – hemska tanke – Facebook). Istället breder skinande gröna jämnlånga gräsytor ut sig runt omkring mig, bakom mig och vid sidan av mig. Så jäkla besvärligt är det inte. Och när det blir för jäkligt, kan jag stanna upp en stund i skuggan och ta lite kallt vatten, spela Facebook eller skicka några mess och vila lite och klappa en katt innan snurran dras igång igen. Jag behöver inte ens lämna gården och ge mig ut i tight och joggingskor längs med färdvägarna. Istället använder jag arbetsskor med stålhätta (har man haft en kompis som klippt av sig stortånageln en gång, så aktar man ta mig fan sen, det är de en sak som är säkert). Och jag slipper moderiktiga och klatschigt färgade tights. Tvärtom faktiskt, jag bor så avskilt att Nude Gardening är bara en fråga om temperatur. Min väns valspråk “Allting är en fördel” är kanske inte så jäkla fel ändå… Nu undrar jag bara hur många mil gräsmatta jag klippt.

Facebook for President!

Saturday, July 1st, 2017

Skulle inte förvåna mig om Zuckerberg ska kandidera till presidentposten 2020 eller 2024, beroende på hur det går för Trumpen.
En självklar kandidat…?
Javisst – ung, framåt, snäll och trevlig (host), rik som ett troll (och förmodligen i fickan på CIA och en massa andra ännu rikare än honom). Dessutom har han ju världens största sociala nätverk att gratis sprida sitt budskap via. Facebook for President! (eh, ursäkta, jag menar Zuckerberg for President!)

Remember where you heard it first…

Släpp dopingen fri!

Friday, June 30th, 2017

Det borde införas en fri klass i alla sporter där all doping var tillåten. Där får alla tävlande dopa sig så mycket de vill. Dessutom flyttar man över alla nya dopingfall till den klassen, samtidigt som deras tidigare vinster förverkas. Resultatlistorna uppdateras. Guldmedaljer och världsrekord byter hand. Så får vi se hur länge det är intressant att dopa sig.

FB-vänner eller inte FB-vänner…

Sunday, June 25th, 2017

Marianne Lindberg De Geer

För att göra en lång historia kort är jag sedan länge Facebookvän med Marianne Lindberg De Geer. Jag använder Facebook för att nätverka lika mycket som jag använder det för att hålla kontakten med vänner. För några dagar sedan såg jag att Marianne gick ut med att hon nu skulle städa sin vänlista. Sättet det skrev på kändes som ett förtäckt hot: passa er nu alla gnällspikar… hon meddelade att hon tänkte behålla folk “ur kultureliten”… Jag hajade till och påpekade det smått elitistiska i detta och funderade sedan över om det skulle räcka för att ryka  som fb-vän…

Marianne skrev såhär: “Kommer att minska ner antalet”facebookvänner” och mest ha vänner och kollegor här Gärna ur kultureliten. Folk som är intresserade av kultur. Ska ni kritisera mina inlägg, gör det med finess. Jag är bara öppen för intelligent kritik; kritik som ger öppningar till dialog. Har ikväll lärt mig hur man lägger ut bilder utan att ta emot kommentarer. Ibland nämligen så vill jag erbjuda en stunds filosoferande över en och annan bild. Om ni tror er känna till reglerna för det publicistiska ansvaret så debattera inte dem med mig, jag kan dom och överträder jag dem här är det min avsikt. Och vila trygga i att Facebook håller stenhård koll på den saken.”

Jag kommenterade att “jag förstår dig på sätt och vis, jag är likadan även om det är lite elitistiskt” (det hon sa alltså, med Kultureliten…). “För det mesta gör jag det i tysthet. Det har bara hänt 2 ggr att jag gjort det offentligt och då har jag gjort det som ett avståndstagande mot virrpannor jag inte vill associeras med. Sist var det en viss Heberlein…” (3 ggr nu faktiskt, i skrivande stund kan jag berätta att jag igår faktiskt avvännade en, en mycket misogyn person som kallade alla liberala kvinnor för slynor (!) och vad hen kallade feminister för vill jag inte ens återge. Hen rök).

För att vara vänstermänniska tycker jag att Marianne ibland rört sig med märkliga uttryck. Men det är kanske jag som är inskränkt… Och konstnärer och artister kan ibland uttrycka saker som de inte sympatiserar med (Paradexemplet är väl Bobby Brown av Frank Zappa – det var väl inte så många som trodde att han gillade det han sjöng om eller att han själv var sådan). Nåväl. Åter till Marianne. Att diskutera verkar inte att vara hennes paradgren, vilket jag tycker är beklämmande som gillat mycket av hennes arbete och samma med hennes gube. (Det är beklagligt när folk inte tycker som jag – alltid. 😉

Kommentarerna som följde på det utspelet var i det närmaste beklämmande och vämjeligt (inte ofta man får tillfälle att använda det ordet). Somliga hyllade elitism (!) (<< ja, faktiskt!!). Somliga hävdade sin absoluta lojalitet (!). De flesta bad närmast på sina bara knän om att få stanna kvar i den utvalda skaran och bedyrade att de älskade henne och alltid hade gjort det. Helt barockt faktiskt…

Det var nästan perverst intressant att se den mänskliga psykologins natur i spel. Kanske var det hennes intention? Ja, kanske, men samtidigt betvivlar jag det, hon verkar inte tillräckligt utstuderad för det.

Det hela vore väl värt ett konstprojekt som dyker ner i konstvärldens metapsykologi och kotteri… Jag var väldigt kluven inför det hela. Först hennes utspel (som tydligen hörde ihop med en massa kritik hon fått dagen innan om en bild som jag aldrig såg, och som hon sedan tog bort ganska omgående på grund av den kritiken).

Senare under dagen pratade jag med andra fb-vänner, konstnärer som varit inblandad i diskussionen dagen före och som bryskt blivit avvännade… Jag fick också höra från en kvinna hur Marianne vräkt ur sig otroliga otrevligheter vid nåt annat tillfälle, något i stil med att hon inte skulle se ut som ‘en riktig, mogen kvinna’, utan mer som en ‘skämmig fjortis'(!). För helv…, tänkte jag. Herregud, det är ju sju resor värre än jag kunde inbilla mig. Så lågt trodde jag inte det var möjligt att sjunka…. Jag hoppas verkligen att den som fick kommentaren inte tog vid sig av en så uppenbart vidrig maktmetod, som hämtad direkt från Härskarteknikerna.

Jag brukar kräva hyfs av mina fb-vänner och vill inte kopplas ihop med somliga värderingar eller stollerier och det där var faktiskt långt över gränsen, i synnerhet från en offentlig person. Sånt borde vara direkt åtalbart kan man tycka… Men har det inte skett offentligt står ord mot ord. Och även om är det inte straffbart ändå, som någon påpekade.

Under dagen som gick och dagarna som sedan gått tänker jag på allt det här och kom plötsligt ihåg en helt annan märklig och osmaklig grej Marianne hävde ur sig för något år sedan… när en känd svensk folkkär sångare gick bort och Marianne gick på med storsläggan mitt i alla sorgemeddelanden på FB och postade att “Han var en jävla sexist”. Då hajade t.o.m. hennes vanliga fanklubb till och hade invändningar. Jag trodde jag skulle ryka redan då när jag argumenterade emot. Och sanning att säga funderade jag på att avvänna henne då också… Sen visade det sig att en kvinna läste lusen av Marianne som näbbade tillbaka med “och hur vet du det”-attityden, varvid kvinnan i fråga svarade “för att jag bott ihop med honom i åratal och är mor till hans barn”. Då gjorde Marianne sorti i sin egen diskussionstråd. Utan att be om ursäkt eller försvara sin synpunkt. Hade glömt bort detta ända tills nu, men kom ihåg det efter jag hörde talas om det ovan nämnda personangreppet…

Jag tänker också på det kändis-överseende som existerar och hur man förlåter kända offentliga personer saker man inte skulle tycka om hos sina vänner. Hur intressant på en skala är det när en person i månader fotograferar vägarbetet utanför sitt fönster och skriver om refuger och vägarbeten till exempel?

Jag har funderat huruvida jag själv ska avvänna Marianne eller om hon ska få chansen att avvänna mig själv. Gör jag det själv, slipper hon ju bekymra sig över om jag är en tillräckligt finkänslig kritiker i (eventuella) framtida diskussioner och om jag tillhör kultureliten som Marianne ser det, eller inte…

Ricky

Friday, May 5th, 2017

Flera Ã¥r efter att jag flyttat Konstministeriet till Löberödstrakten fick jag veta att Ricky Brush en gÃ¥ng bott i byn. Den store Ricky! Den mannen spelade i egen liga. Jag önskar fortfarande att jag kunde sett minen pÃ¥ hans postgubbe dÃ¥ denne efter lÃ¥ng tids brÃ¥k äntligen fÃ¥tt Ricky att falla till föga och flytta ut brevlÃ¥dan till tomtgränsen. En sÃ¥n smÃ¥skuren liten jävla postiljonsfascist! Förneka den store Ricky den bekvämligheten det innebär att kunna öppna dörren i morgonrock (eller morgonstÃ¥nd) och plocka in tidning och postskörden. Men nädÃ¥. Icke. När Ricky till sist piskas in i fÃ¥llan kommer sÃ¥ Postis Pär lunkandes pÃ¥ sin runda – och där skulle jag vilja sitta med en kubikmeter popcorn och en iskall Dr Pepper. För Ricky hade spikat upp sin brevlÃ¥da vid tomtgränsen. PÃ¥ en 5 meter hög stolpe. Leverera Posten nu dÃ¥ din lille jävel, kan man fortfarande höra viskas om man vallfärdar till Rickys grav.

En cynisk inställning har många gånger räddat mig från besvikelser

Friday, April 28th, 2017

I vintras diskuterade jag och några vänner det här med personlig livssyn, och i synnerhet människosyn.
Såhär års i livet har man ju nått fram till en slag instinkt (insikt). Man kan känna på sig ganska snabbt folks typ av personlighet. Det är sällan man går på minor, men man gör det såklart ändå ibland.
Ofta kan jag i efterhand se att jag egentligen förstÃ¥tt rätt frÃ¥n början, men kanske ägnat mig Ã¥t en del önsketänkande om att personen i frÃ¥ga egentligen skulle vara trevligare än vad jag hoppades pÃ¥. Eller att personen i frÃ¥ga skulle ändra sig till det bättre. Eller att vänskapen/förhÃ¥llandet skulle utvecklas och visa sig bli bättre än man trodde. När sÃ¥ inte blir fallet, sÃ¥ är det ju till syvende och sist inte mitt fel att en person väljer att vara, eller är, som den är…
Man är inte sina egenskaper, man är den person man är genom sina handlingar att välja att göra de saker man gör. Och folk som gÃ¥ng efter gÃ¥ng ursäktar sig efter att de gjort taskiga saker, är kanske inte bättre än sÃ¥ och risken är att de inte blir bättre – och dÃ¥ fÃ¥r man välja bort dem.

De som aldrig ber om ursäkt ska man ta ännu större omvägar runt.

Glad PÃ¥sk!

Friday, April 14th, 2017

pask_background-wishes.jpg

Trots alla påskkycklingar, påskharar och påskkärringar kan man lätt få för sig att Påsk är en religiös högtid som kristendomen och judendomen har patent på… Alla känner väl till den religiösa mytologin runt påsken, med tortyr, avrättning och uppståndelsen av ”guds son” och allt det där?

satan14wd.jpg

Jesus med sin motståndare Lucifer.

Men påsken liksom så många andra högtider har en hednisk föregångare (som t.ex. julen). Enligt folktron var påsktiden traditionellt den tid på året då man trodde att häxorna åkte till Blåkulla för att ha orgier med Djävulen. Blåkulla finns i folktron i flera länder förutom Sverige: Finland, Island, Danmark, Norge och Tyskland.

satan31mi.jpg

Den onde, som folktron tuttade ihop häxorna med på vårkanten.

Häxornas omtalade orgier med djävulen skulle enligt uppgift pågått under flera dagar. (Satan vad trött han måste ha blivit, skulle man kunna säga, lite respektlöst). Stora brasor tändes för att skrämma bort häxorna då de skulle flyga hem. Påskbrasor och Valborgsmäss – tydligen var man inte helt säker på när det var så man tog det säkra för det osäkra kanske… Nåväl, folktron berättar att under tiden häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon givit sig av, utan hon tycktes fortfarande befinna sig på sin vanliga plats (!) – luriga di däringa häxorna minsann! Inte lätta att avslöja.

paskkarring.jpg

Distraherad av en påskbrasa?

Många aspekter av Blåkullavistelsen bär spår av förkristna eller hedniska ritualer och mönster. Det sägs i legender att på Blåkulla fanns allt som hörde vardagen till. Men dessutom utfördes handlingar som utgjorde rena motsatser till det tillåtna. De hedniska förhållanden som då återspeglas är inte de förkristna nordiska utan exempelvis fruktbarhetsriter i Trakien som ska ha utförts på höjder och företrädesvis av kvinnor.

tupp_med_kyckling.jpg

Vårpigg tocke (tupp) med sina små.

Att påsken har blivit förknippat med ägg och fruktbarhet kanskel har med det enkla faktum att göra att hönsen började värpa igen efter vintern, och solens värmande strålar återvände så allting spirade och fick ”nytt liv” i vårsolen. Den gulliga påskharen (som tyskarna älskar) har jag aldrig riktigt förstått mig på. Harar lägger väl inte ägg? Men kollar man med folktron så var påskharen faktiskt en förtrollad sak som häxor skickade ut för att tjuvmjölka korna hos folk. Då lämnade de ett spår av grönt slem efter sig… man förstår ju ännu mindre då hur tyskarna fått det till att påskharen skulle vara snäll och ge barnen påskägg! Nåväl…

egg.jpg

Ett rejält ägg till påsken.

Det utomkroppsliga resandet som Blåkullafärden skildrar har gemensamma drag med shamanistiska föreställningar. Kanske finns det en parallell till häxorna? En tidigare shamanistisk förebild som senare har förvrängts? Det kvinnliga var tidigt något heligt tillsammans med solen och vi vet att gudinnekulturer och sol-kulter förekom långt innan den nordiska mytologin med dess krigiska och chauvinistiska Valhall. Vi vet också att shamanismen överlevde ända in till kristendomens riktiga genombrott i Skandinavien.

shamaner.jpg

Shamaner var prästernas föregångare och konkurrenter. (Förresten, kan de tre vise männen varit shamaner?)

Kristendomen såg till att göra sig kvitt all konkurrens när det gällde kontroll över människors kontakt med det andliga och övernaturliga. Alltså låg ”häxor”, kloka gummor, trollgubbar, nåjder, shamaner etc. väldigt risigt till. Shamanismen i den fornnodiska religionen (Sejd) utövades för övrigt till största delen av kvinnorna, vilket kan förklara att kyrkan utsåg dessa till ”häxor” och allt vad det sen bar med sig med häxprocesser och allehanda mord, tortyr och avrättningar av kvinnor som “häxor”.  Att det var kvinnliga shamaner kan nog skyllas på att det ansågs som en ”omanlig” syssla i den manschauvinistiska krigarkulturen som Asa-tron dock var. Asa-gudarna och deras anhängare betecknades av kyrkan som hedningar och barbarer. Barbari hade f.ö. kyrkan själv gott om, inte minst i det gamla testamentet. Man ska nog ha klart för sig att ytterst handlade det om makt och pengar och då elimineras alltid konkurrenter på ett eller annat sätt.