Ministry Blog

Ta mej sjutton om det inte dök upp en försäljare på strandpromenaden i kvällningen den sista kvällen  och erbjöd mig en kanonaffär. En splitt ny Rolex som nästan var billigare än att byta batteri i min gamla klocka (som ju hade stannat – och tagit ut semester för egen del). Ett klippa som nästan är för bra för att vara sant! En Rolex! Man undrar ju vad haken är. Förresten, jag hade ingen aning om att Rolex tillverkas i Grekland… Klockförsäljaren sa nåt om det…

Luftutsläppen på flygplan, det där lilla runda hålet i takpanelen ovanför varje flygstol, varför är det så svårt att konstruera ett som är lätt att ställa in? De är stört omöjliga att ställa in utan att man måste vicka på dem fram och tillbaka åtskilliga gånger. De är alldeles för tröga för att kunna ställas in på ett snabbt, enkelt eller användarvänligt sätt. Och så har det varit dom sista 35 åren. Man får bara hoppas att flygplanskonstruktörerna inte behöver 35 år till innan det blir bättre! Ett tips vore att snegla på luftutsläpp i bilar. Där har konstruktörerna lyckats…

En resa är förstås inte komplett utan ett resväskhaveri. På något sätt hade den stora nyinköpta goa duschkrämen fullständigt exploderat inne i resväskan. Man kan undra hur bagagehanteringen bär sig åt när allting annat var intakt som låg i samma kasse. Allting i resväskan luktade visserligen gott, men var en smula kladdigt… suck. Välkommen tillbaka i verkligheten.

Allting intar mer och mer ett behagligt semestertempo, jag, mobilbatteriet, mitt armbandsur… Vi kan börja med klockan, den stannade imorse (eller saktade in allt mer är kanske mer rätt att säga). Batteriet är i princip helt slut. Och var tusan är en klockförsäljare när man behöver honom!? Det vimlar ju av dem på strandpromenaden i vanliga fall… Har sett 5 flugor på en vecka och man ser ungefär 45 klockförsäljare på en timme… Mobilbatteriet är också på semester och det märks att det inte behöver jobba särskilt mycket. Alldeles plötsligt har det en räckvidd på mer än 56 timmar. I vanliga fall behöver det laddas var 16:e timme ungefär…

Känslan av semester invaggar en också i ett slags kulturellt knastillstånd. När jag gled förbi hotellreceptionen imorse kunde jag inte låta bli att ställa den obligatoriska James Bond-frågan: ”Is there a message for me? Room 303.” Hotellreceptionisten såg ut som han träffats av blixten för en sekund innan han krystade fram ett ”No, Sir”. Där ser man hur stor filmens genomslag är i vår kultur!

På tal om film, så finns det en engelsk barnkanal här bland de Teneriffiska tv-kanalerna, men reklamblocken är på spanska (!). Hur många av dom utländska barnen räknar dom med förstår något av det? Och hur många av den målgruppen bryr sig om tvättmedel och städprodukter??

Annars är det tankar på massa och alltings mått som stilla drar sig fram innanför pannbenet nere på Playan. Hur många kilo, eller snarare ton, människokött som grillas (och bränns vid) under Kanarieöarnas sol. Per timme? Per dag? Som en parentes kan jag notera en viss ökning per person dessutom. Jämfört med för 25 år sedan, är trenden tydlig. Helt klart har medelvikten gått upp. Och ja, jag är själv inte utan skuld! I en högst ovetenskaplig och, bör tilläggas, ytlig okulär undersökning på plagen, så verkar vi nordeuropéer vara överrepresenterade. Den inhemska befolkningen verkar inte vara lika, vad ska man säga för att vara politiskt korrekt… Extra-viktiga?

Dagarna flyter ihop och blir alltmer lata. Man har börjat glida in i ett skönt ostressat semester-tempo. En månad till av detta hade varit perfekt… Att bara kontemplera Hög och lågvatten i bukten och sen vara nöjd med det. Och doppa sig för att svalka kroppen. Faktum är att gå o doppa sig här i Atlantbukten är en exercis i just skillnaden mellan hög och lågvatten. Hade inte väntat mig en sådan skillnad på en ö ute i Atlanten. Kan inte påminna mig att jag noterat en sådan skillnad förut… Men den är markant. På förmiddagen stiger vattnet alltmer. Varje dag till många turisters förvåning. Det kan vara ett visst tävlingsmoment att hitta en plats närmast vattenbrynet. Men bara bland gröngölingarna. De mer välbevandrade och luttrade vet nämligen att vattnet stiger framåt lunch och en och annan badtoffel sköljs ut och handdukar får hänga på tork. Det skiljer uppåt två meter över dagen. På sen eftermiddag märks det tydligt att vi går mot ebb igen. Det måste ställa en del krav på sjöfolket. Grynnor ute i sundet är nästan osynliga ibland. Inga farvatten för blåbär precis!

Annars har vi nedtecknat ett nytt recept, påfunnet och uppfunnet runt siestatid på dagen när det börjar suga i tarmen. Kan varmt rekommenderas. Säkert förfasas en och annan laxälskare:

Lax a la Teneriffa

Smörstek bitar av laxen med finhackad vitlök, malen svartpeppar, salt och lite valfria örter. Servera med stuvad spenat, potatisklyftor (gärna kanarisk potatis), guacamole och gröna oliver.

Gårdagens friska vindar fick parasoller att lyfta och pinjeträd och palmer att flaxa och vaja en smula oroande. Det skulle kunna misstas för Fönvindar, men jag tror bestämt de kom från fel håll, längre utifrån Atlanten. Det gick vita gäss på havet mellan oss och den annars dimhöljda grannön till Vulkanön vi befinner oss på, och grannön var riktigt tydligt synlig. (Det där låter förresten som billig kiosklitteratur – ”Den dimhöljda ön” eller ”Vulkanön”. När jag tänker efter skulle jag faktiskt kunna tänka mig att framleva en del av året som författare av dylika snaskiga bokprojekt. Kanske en riktigt stor del av året, till och med…). Nåväl. Ursäkta parentesen. Samma friska vindar blåste även in över ön idag, vilket gav rejäla bränningar och roliga vågor att ligga och guppa på i viken.

Kommersen är som sagt en smula mördande på öns tättbefolkade ställen. När man väl bestämt sig för en restaurang och slår sig ner är det fler kringvandrande försäljare än flugor. Flugor är iofs väldigt ovanliga här… Men under en lunch räknade vi till 43 försäljare som passerade in genom eller förbi restaurangens alla utebord och allihopa ville dom sälja klockor, små lustiga paraplyhattar och solglasögon…

Nu vet vi också varför man inte ska ha nåt tvål/duschcreme i Jacuzzin. Lita på mitt ord, ni som inte redan vet. Det ska man inte ha. Inte ens lite…

Köket här i lägenheten är lite skum. Installatören av kylskåpet har (tydligen) inte hört talas om vänsterhängda dörrar. Varje gång man öppnar o stänger kylskåpsdörren trasslar man in kylskåpsdörren i gardinen. Stänger man kylskåpet utan att se sig för har man hela gardinen i kylan…

Lukten av en gräsmatta kan inte underskattas.

När man förr i världen ankom till en ny ö, döptes den i enlighet med diverse måttstockar. När man som en annan anländer till en ny ö i påskveckan är det naturligtvis självklart att den borde döpas till påskön. Konstigare saker har ju hänt.

Här på Påskön är det bara att konstatera att det i slutet av Mars är svensk supersommarvärme. Skränande Koltrastar, lummiga gräsmattor och lukten av en nyklippt dito är något i hästväg för svältfödda svenska sinnen. Och nyplockade jordgubbar. Sa jag att det är sommar? Här kan man snacka om ett Sommarland. Säga vad man vill i Skara. Lägenhetshotellet trädgård är ett kapitel för sig själv. Trädgårdens buskar och träd är sådant vi mest är vana vid att se på fönsterbrädor hemma på nordligare breddgrader – och bara som patetiska miniatyrkopior. Inte alls i Bonzai-klass.

Ett tips för hemmapysslare. Stengolv och dricksglas är ingen bra kombination. Bara så ni vet – ni som planerar tjusiga stengolv. Mosaikiska konstverk eller ej. Det räcker att ett glas står på golvet och väter… Ja, ni kan tänka er resten, vatten och glasskärvor i en salig blandning som måste torkas upp. Välj ett mjukare golv. OBS! Detta kommer inte att meddelas på annan plats.

Badrummet är ett annat kapitel för sig själv. Något trångt kanske men i övrigt en luxuös romersk dröm och en orgie i marmor. Handfatet är inte heller någon halvmesyr. Det är ungefär lika stort och lika djupt som ett litet sittbadkar. Men ventilation på badrum tycks vara en överflödig lyx. Visserligen finns det ett stort vädringsfönster man kan öppna ovanför jacuzzikaret. Men det vetter ut i korridoren och känns inte sådär väldigt privat… Det är de små skillnaderna som får en att haja till. På tal om Jacuzzi, det verkar också vara på semester, man får inte många knop ur det i alla fall. Ett diskret morrande är allt som hörs när pumparna slås på.

Man börjar vänja sig en smula med kommersen här, även om den är av det mer aggressiva slaget. Det gäller att stålsätta sig och morskt mota undan allehanda erbjudanden. Om jag skulle äta o dricka lika ofta som alla restaurang- och barbiträden ville så skulle jag mer eller mindre omgående transformeras till ett fyllo som rullande tog mig fram här i byn. Hmmm, det där skulle kunna förklara en hel del faktisk när det gäller det övriga klientelet häromkring…

Förresten. Angående vädringsfönstret i badrummet fick faktiskt godkänt efter test. Jisses, vilken turbofläkt! Nu snackar vi… Och på tal om Turbofläkt. Takfläkten här är av rejäl kaliber med tre hastigheter. ”Turbo”, ”medium” och ”lagom”. Lagom som i ”lagom utan att få örsprång”.

Av någon anledning anser man här på hotellet att låset i ytterdörren ska ha nyckeln upp och ner. Himla mysko inställning… När vi kom fram igår var det mulet men sprack sen upp i kvällningen så man kunde se en fin solnedgång! Teneriffa är den största av de sju Kanarieöarna och här ligger också Spaniens högsta berg. Vulkanen Teide 3700 meter hög och för det mesta höljd i ett molntäcke. Närmare oss ovanför staden breder fantastiska berg och toppar ut sig över oss med en mjuk inledning och sen nästan lodräta väggar. Här i stan där vi bor är det ett rejält tingel tangel och backigt nog för att påminna om nån Hollywood-rulle utspelandes sig i San Fransisco. Kvällstid ligger det inte långt efter Las Vegas.  Ja, utan att överdriva kan hela stan betecknas som en turistfälla. Los Christianos som ligger en bit härifrån, och som vi ännu inte besökt, är den ursprungliga fiskebyn. Vi har testat hotellets poolanläggning och även doppat fötterna o tagit ett dopp i den Atlantiska Oceanen. Kallt, men ändå inte. Antar att uppfriskande är ordet jag söker.

Alkoholkonsumtionen här på ön, åtminstone lokalt igår kväll, var nog avsevärd, eller i alla fall anmärkningsvärd. En jämn och hög volym från ett antal närliggande etablissemang till trots somnade man in som en klubbad oxe.

Vi har lagt märke till en hel del småväxta duvor som verkar oerhört försigkomna. Vi är faktiskt i skrivande stund på väg ner till hamnen och marinan för att ge duvorna lite av vårt gamla bröd. På tal om försigkomna så är försäljarna det också här. Vilken liten hål-i-väggen resebyrå som helst eller dito café verkar ha egen inkastare som uppenbarligen inte förstår ordet ”nej” på något av de på ön mest förekommande språken. Det bästa är helt enkelt att bevärdiga dem med ett ”nej” och sen fullständigt ignorera desamma trots att de gör allt för att invaderar ens privata sfär när man vänder ryggen åt och fortsätter att avlägsna sig.

Sommarhettan som överfaller en här på Teneriffa är något man snabbt och gärna vänjer sig vid. Det är svårt att tänka sig att man för ett dygn sedan befann sig i en halvfrusen atmosfär med flera minusgrader för att nu njuta av 25-gradig luft och en subtropisk sol. Det är en skön omställning, och innebär ett vindunderligt torkväder dessutom. Att hänga ut något på tork, klädesplagg, handduk eller vad som helst av tyg innebär minimal väntetid.

Jag förstår inte varför det gnälls så mycket om ärvda titlar… Det vet ju varenda bonne att så är det ute på landet. Hur tror de unga republikanerna att det tillkommer nya bönner? Jo, de föds till sin tjänst. Ingen annan skulle vilja ha jobbet! Det är inget jobb, det är ett sätt att leva - som min gamle farbror (lantbrukare) brukar säga. Nu har republikanerna börjat gnälla om att landets nya prinsessa bör avsättas, direkt i vaggan. “Befrias” som dom säger. Nåväl. Om tösen vill något annat när det väl beger sig kan hon alltid abdikera. Om man verkligen har humanistiska strävanden kunde man framlägga förslag om religionsfrihet även för Statsöverhuvudet. Som det är idag har vi inte någon sådan. I Sverige. Idag. Men det är det ingen som knystar om. Statsöverhuvudet måste dessutom fråga om lov från landets styrning om det är OK att gifta sig. Eller om det bara gäller om de och deras barn vill gifta sig med en ofrälse…

It’s Official: End of World Is Not Near.

Russia’s government have decided to put an end to the dooms-day talk regarding the Mayan Calender. For those not schooled in New Age prophecy, there are rumors the world will end on Dec. 21, 2012, when a 5,125-year cycle known as the Long Count in the Mayan calendar supposedly comes to a close.

Russia’s Minister of Emergency Situations said Friday (the week before last) that he had access to “methods of monitoring what is occurring on the planet Earth,” and that he could say with confidence that the world was not going to end in December.

Sometimes reassurances like these cause even more questions. Exactly what methods of “monitoring occurrings on the planet Earth” is this Minister talking about?? The Minister acknowledged, however, that Russians were still vulnerable to “blizzards, ice storms, tornadoes, floods, trouble with transportation and food supply, breakdowns in heat, electricity and water supply.” Is that just business as usual or does he know something we don’t?

Read the NY Times article about it here.

Sven Plex Pettersson intervjuar Ingemar Stenmark och säger “Vilken tur du hade Ingemar!! Du vann ju med två hundradelar!” Varvid Stenmark replikerar i sin blygsamma stämma “Ja Plex, jag har märkt att ju mer jag tränar, desto mer tur får jag.”

Since the beginning of this summer of 2012 a very dear friend of mine has been getting continually more and more sick, and so far non the wiser about his condition! The Swedish health care system seem stupefied since they cannot find out what is causing his condition. Read on to get acquainted with his painful symptoms and how the medical system is “treating” them. Here is his own words, painfully and painstakingly put together with one letter at the time - since he is loosing more and more of his ability to use his hands…

This post is not exciting, or humorous. If anything it’s a damning commentary on Swedish medical care. Feel free to skip over it. It took a lot of pain and time to type but I had to get it out and it’s really only important if you get sick in Sweden.

My anger from yesterday was mostly disappointment at the lack of professional attitude and empathy I’ve been inflicted with by the medical community that I’ve been in contact with here in Sweden.

The Dr. I met yesterday was wound tighter than a spring and really didn’t have time. It takes between 6-8 weeks to get non-acute times at our local clinic. That’s for each appointment. Other than blood tests they are reluctant to send out for x-rays or other tests due to cost.

There is a separation between the testing unit(s), the hospital and the clinic which means that it takes weeks to get the results and then add on additional weeks to get a non-acute appointment to discuss. My results from the long visit in September to neurology at Lund which contained MRI and CT scans and new blood work disappeared, at least they weren’t available to the treating Dr. yesterday (when they were needed).

All the while my condition reaches a stability, then worsens and then stabilizes at a lower plateau. While they dribble away my time I get worse. I am so disappointed.

At each step I have to face a lack of empathy from Dr.’s and many nurses (not all, but a majority). After all, if I was really sick, it would show up on one of their tests. Their technology is, for the most part, on par with the US in the early 1980’s. Even the MRI looks almost 20 years old with yellowing plastic and creaking equipment. The CT scanner was newer but one piece of equipment does not a modern hospital make!

What isn’t understood or cannot be traced by a test result is simply “can’t be a *real* medical problem. After all it would show up in tests”(and the tests aren’t that refined or carefully studied in Sweden unless you’re a star, pro athlete with a totally preventable knee injury, or high government official and happen to be at Sahlgrenska in Gothenburg). Cuts, broken bones, heart surgery…all the mechanical stuff is fine, ask for diagnosis and they get lost.

There was a man in my old town of Trollhättan who was driven by ambulance 57 (!) times to the regional hospital at NÄL - without a single x-ray or control of his head. In the end he had to fake a stroke to get his head looked at and then, wonder of wonders, they found a tumor! He’d been having blinding headaches and problems for 5 years! That is typical, in my mind, of my experience and what is happening to me since around 1998 when the problems with my feet and legs first started to be really bothersome.
It’s systemic incompetence at a national level. I’m well acquainted with NÄL, as that is where my problems were first investigated (and not well!).

All the material I read says this type of problem I’m suffering from is uncommon and often doesn’t, and can’t be traced (between 20-80% of the time), but it’s the overall picture that counts. They don’t spend the time to get the overall picture but stumble from test to test, Dr. to Dr. until I’m too tired to keep track anymore.

There are several illnesses that could fit the bill when it comes to what’s happening to me but I, a total layman, seem to know more about them than the doctors I’ve met and the neurologist and that’s just not right. They give me this blank look like “Really? I didn’t know that” when I mention something that may be applicable but they can’t come right out and say anything for fear of showing their ignorance. The bright star of the group was my visit to a rheumatologist who ventured to speculate on possible brain damage for various reasons. He was actually trying to problem solve! Amazing! 1 out of uncounted doctors I met. That’s just not right.

I don’t care about their pride anymore, I want help.

My personal opinion is that sports related injuries should be paid for privately, in private hospitals as that type of injury is totally avoidable. National health care should be focusing on the unavoidable. it’s not right that a knee injury from football should go before anything else when it comes to medical care. I think they should be trialed to lowest priority. Bleh! I’m just upset.

I read about a new neurology clinic in Billings, Montana (USA). I can’t afford it, but that’s what I’d like to visit. Folks who know what they’re doing and have the equipment and proven background to at least say “I’m sorry. This seems to be permanent. We don’t know the cause but we’ll keep an eye on developments and hopefully we can stop it’s progression and limit it’s effects.”

All they say here is, “Umm…don’t know. You should be alright according to our test” (and they’re never wrong). “Are you sure you’re not making this up” - insinuating that I don’t like working or it could be a depression (been told that a few times, the next time I get up and walk out of the office!) or any number of nonsensical things! My depression is caused by my illness and their incompetence, not the other way around!!!

I need a dedicated neurologist, and experience rheumatologist, a psychiatrist and a physical therapist working as a team. Here I get a physician and physical therapist to “get you back to work as soon as possible” and, according to their documentation “just because it’s painful is no reason to….” I quit reading after that. I’m in constant pain, am losing my voice and ability to swallow and can’t wear shoes and barely tolerate short socks. What kind of physical therapy can I participate in when it’s movement that increases the pain? I’m confused on that point.

I’m going to the pain clinic on Monday. I get to meet a Dr. and a physical therapist. I’m having my wife to write up questions that are applicable. How can I be “rehabilitated” from an undiagnosed illness?