Ministry Blog

I ett kort meddelande från NASA rapporteras att LCROSS nu har slagit ned på månen som beräknat.

The LCROSS Centaur and Spacecraft impacted the moon at approximately 4:30 a.m. PDT. Scientists are reviewing the initial data and will report what they know at a Post Impact News Conference at 7:00 a.m. PDT / 10:00 a.m. EDT on NASA TV.

Ända sedan man 1999 upptäckte att vår närmaste rymdgranne, månen, faktiskt skulle kunna ha eget vatten så har man velat titta närmare på den möjligheten, eftersom det kunde betyda att vi människor kan bygga en permanent månbas, alltså den första kolonin på en annan himlakropp. Just idag tar man ett viktigt steg i den riktningen genom att faktiskt bomba en månkrater! Dettta gör forskarna genom NASA:s försorg och med ett projekt som kallas för LCROSS (Lunar CRater Observing and Sensing Satellite). Genom att “bomba” en av månens ständigt skuggade kratrar vid sydpolen ska man få data som kan ge svar på frågan om det verkligen finns vatten.

Image credit: NASA.

LCROSS har varit på väg mot månen ett tag nu i en stor bana runt jorden och månen. Den sköts upp den 18 juni i år med en Atlas-raket från Cape Canaveral i Florida tillsammans med en LOR (Lunar Reconnaissance Orbiter). LRO är en sattellit-liknande del i projektet som ska analysera och skicka data till jorden om det stoftmoln som kommer att kastas upp vid nedslaget i månkratern, innan den själv går samma väg. Det hela är dessutom möjligt att observera från jorden om man har ett relativt litet teleskop där hemma. En vanlig 25-30 cm stärnkikar-tub räcker gott och väl.

Man kan läsa mer om hela projektet här på NASA:s officiella hemsida. Nedslaget kommer att ske kl 04.30 amerikansk västkust-tid det vill säga mitt i lunchrusningen (svensk tid).

Förresten, Ministerns s.k. dubbelgångare har nu landat och är åter tillbaka på moder jord eftersom rymdfärjan Discovery (uppdragsnummer STS-128) har landat. Det gjorde dom på Edwards Air Force Base i Kalifornien den 12 september klockan 02.53 svensk tid, när Konstministern sov som bäst…

Såhär såg det ut när färjan tog mark igen efter drygt 200 varv runt jorden på senaste uppdraget. Image cred: NASA.

I dessa tider av med aktuella ämnen som: Svininfluensan, Japans parlament, Ted Kennedy, Ramadan, Koenigsegg, SAAB, Världsmästerskapen i friidrott 2009, Kräftskiva och Surströmming är det ändå rymdprogrammet som i långa loppet kan ha störst genomslag på världsutvecklingen. Just nu sitter Ministerns dubbelgångare där uppe i himmelen och blickar ner på oss (om han hinner det). Spela harpa hinner han nog inte med i alla fall… Vinka åt publiken, Christer! Om det är stjärnklart ikväll ska man kanske ut med kikaren och spana efter honom på rymdvandring… Vi får väl se vad det är på rymdprogrammet imorgon kväll.

Ministerns dubbelgångare startar efterbrännkammaren. Image credit: Nasa.

An unusually bright phenomena (satellite?) passed over the Ministry this evening at approximately 22:50 local time. The night sky was still rather bright at the time. Almost no stars visible yet (yeah, it is like that this far north on the globe - a bit of midnight-sun). The bright lit object was passing from (roughly) north-west to (roughly) south-east in a very HIGH speed. Satellite-speed. But it was 5-10 times bigger/brighter than the usual satellite-size. The unidentified object was traveling in a steady course with a bright steady light/shine. No flashing lamps, so no airplane… (too fast for that also, and soundless). So I’m guessing UFO or a low flying satellite. I just wonder what and who’s it was/is. The international space-station are more of a static object isn’t it? And I’m not even sure it’s visible at this time of year (or ever?) in the south of Sweden.

Perhaps we can imagine the universe as a cake, a gateau. Imagine it in a bakery completely stuffed with cakes. Cakes everywhere. High and low all over in the bakery. Every cake is a universe, and has many layers (perhaps infinate). Those layers inside the cake represent the parallel universes. The cake next to the other cake represent “the other” universes, with their own separating layers (parallel universes) and perhaps a different set of ingredients (laws of nature). Perhaps the bakery represents to universes what galaxies and universes means to stars. We can then go on with the analogy and imagine that there is another type of bakery beside the first one, and so on. Perhaps there is a whole block, a whole burrow, a whole city full of cake-bakeries. The city could be planet-wide, and that planet is located in the equivalent to a galaxy full of planet-wide city planets… That is a lot of cakes (and universes). Then we add time to the mix: We can only begin to imagine what happened in those bakeries, with those cakes 100 “years” ago, or 1000, or 1 million…

Of course the image is still static. Real universes with parallel universes is growing and probably also in the quantity of parallel universes. In every instance a parallel universe can be born…

When you’re done wrapping your mind around that image - a few questions. Is there something that represents the baker? Or the cake customer?

I år är det Internationella rymdåret och i förrgår svepte en stor nyupptäckt asteroid förbi jorden. Den upptäcktes för mindre än en vecka sedan och kom väldigt nära jorden, med rymdmått mätt. Asteroiden, kallad 2009 DD45, rusade förbi 7.480 mil från jorden, vilket är ungefär dubbelt så högt som de geostationära satelliterna och betydligt närmare än månen. Avståndet är mindre än en femtedel av avståndet till månen. Forskarna tror att asteroiden var mellan 20 och 50 meter bred, alltså i storlek med den förmodade Tunguska-asteroiden som är den största kända kollisionen mellan jorden och en annan himlakropp under de senaste 100.000 åren.

När en så stor asteroid slår ner orsakar det en enorm förödelse. År 1908 slog något ner i Tunguska i Sibirien, och även om det ännu inte har kunnat fastställas vilken typ av himlakropp det var, så lutar man i forskarkretsar åt att det var en c:a 30 m bred asteroid. Vad det än var så utraderades ett skogsområde på drygt 2.000 kvadratkilometer (vilket är betydligt större än hela stor-London - med alla dess 32 stadsdelar).

Nedslagsplatsen i Tunguska undersöktes första gången 1927 av Leonid A Kuliks expedition. Nedslaget beräknas ha motsvarat 40 megaton trotyl, vilket kan jämföras med atombomben i Hiroshima som motsvarade 0,0125 megatons sprängverkan… (en fis i rymden alltså).  Asteroidnedslaget i Arizona för c:a 50.000 år sedan har uppskattats till ca 3,5 megaton. Tunguska-nedslaget var enkelt uttryckt en attans stor smäll… Inget man önskar sig över tättbebyggda områden med andra ord… Hade Tunguska-nedslaget slagit ned några timmar senare hade det mesta av norra Europa förmodligen upphört existera då den slagit ner i höjd med Helsingfors och Oslo. Ett nedslag i Östersjön kunde fått katastrofala verkningar… Förmodligen hade all civilisation i Skandinavien upphört att existera som vi känner den och frågan är om norra Tyskland, Polen och andra Östersjöstater hade klarat sig. Vi får vara glada att asteroiden missade oss i förrgår…

Även om DD45 är det närmaste som väntas i mars så är den dock inte ensam, under mars månad finns det över 10 olika asteroider i jordens närhet. Man räknar med att det finns 1035 potentiella farliga himlakroppar nära jorden och det upptäcks hela tiden nya.

Den 50.000 år gamla kratern i Arizona, 1,2 km i diameter, 200 m djup - c:a 3,5 megatons sprängverkan mot de 40 megaton i Tunguska. Dock finns ingen krater i Tunguska…

Duck and cover - won’t help. The worlds biggest experiment has now kicked in and we’ll see if we are here to talk about it tomorrow. The worlds biggest particel accelerator was fired up at 9.30 local time in Geneva, Switzerland. The European Organisation for Nuclear Research (CERN) stand behind the experiment that has been called “the Doomsday experiment”. Fully operational it will give the beams of particles the same energy as a car driving in 1.600 km/h… (this is a LOT of energy).

Some fear that they might open up a black hole - and that is of course bad news for us all… But the scientists say it won’t be a problem. The black holes created are so small and will vanish in no time at all “almost before they are created”. Sounds like a time-machine…

Without sounding like a Dooms-day prophet, I’d just like to point out that the scintists that flicked the switch to the first atom bomb, did so without knowing the true effects. They didn’t know for sure that the chain-reaction wouldn’t create a chain-reaction that would blow up the hole planet, maybe the galaxy. Still they pushed the button. (OK, here goes. Let’s see what happens now - flick, click, KAAAAAA-BOOOOOMMMMMMMMMM).

A 27 kilometers long ring, 90 meters under ground. Today it will only test-drive. But very soon paricles are made to collide and a black hole might be the result.

Idag gratulerar Ministeriet det ursprungliga namnsdagsbarnet som var Aristarchus i den äldsta namnlängden - som gällde före 1901. 1901 blev dagen istället omvandlad till Arne-dagen och det gällde sedan ända till 1985. 1986-1993 blev det tre namnsdagsnamn (Arne, Arna och Arnevi) och 1993-2000 blev det istället Arne och Arnold, och slutligen 2001 blev det den nya standarden.

Idag finns det ingen i Sverige som bär namnet Aristarchus. Det finns dock en (1) som stavar namnet Aristarchos. Grattis på namnsdagen Aristarchos!

Aristarchus var den grekiska astronom och matematiker (född på ön Samos 310 f.kr. och dog c:a 230 f.kr.) som kallades för “antikens Copernikus” och han lade grunden för den vetenskapliga utforskningen av himlakropparna. Aristarchus beräknade bland annat solens och månens storlek. Han placerade dessuom planeterna i solsystemet ri ätt avståndsordning. Aristachus hyllas också som förespråkare av det heliocentriska solsystemet. (Det heliocentriska solsystemet är alltså där solen (på grekiska helios) ligger i centrum med alla planeterna rörande sig i banor runt om. Tidiga förespråkare i kronologisk ordning för en sådan världsbild var Yajnavalkya från Mithila (Indien), Herakleides från Pontos, Aristarchus från Samos, Martianus Capella, Aryabhata, Bhaskara, Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno och Galileo Galilei).

Genom att observera månen då den passerade genom jordens skugga under en månförmörkelse, beräknade Aristarchus att jordens diameter är 3 gånger större än månens. (Den korrekta siffran är 3,7). Aristarchus gjorde också ett teoretiskt riktigt, men mindre exakt försök, att bestämma förhållandet mellan solens och månens avstånd från jorden. Månens avstånd från jorden var känt med god noggrannhet. Han försökte mäta solens parallax genom att observera vinkelavståndet mellan månen och solen precis vid halvmåne. Han fann härigenom parallaxen vara 3 grader, vilket är ungeför 20 gånger för stort. Resultatet var att han uppskattade solens avstånd som 20 gånger större än månens avstånd och att solen är 20 gånger större än månen. De korrekta uppgifterna är 390 respektive 370. Aristarchos konstaterade dock ändå korrekt att solen ligger långt bort och är stor.

Svårigheten ligger i att tillräckligt noga avgöra tidpunkten, när månen blir exakt halv. Även Ptolemaios misslyckades med Aristarchus metod några hundra år senare. Antikens astronomer hade helt enkelt inte den tekniska möjligheten att exakt beräkna avstånden till solen och planeterna. Yajnavalkyas bedrifter i samma ärende flera hundra år tidigare i Indien framstår därmed som extraordinär.

Den heliocentriska teorin vann slutligen allmänt gehör och lades fram år 1543 av Nicolaus Copernicus. Denne nämner själv Martianus Capellas 8:e bok som sin inspirationskälla. Han vågade dock inte berätta om sina teorier och beräkningar på grund av den katolska kyrkan - som förespråkade den geocentriska världsbilden. Han gav ut en bok, men den publicerades aldrig förrän han hade dött. Det var inte förrän på 1600-talet, som Galileo Galilei bevisade att den heliocentriska världsbilden var den riktigare. Han ställdes då inför rätta i Vatikanen och hotades med tortyr om han inte slutade att sprida sina “irrläror”. Han sattes i husarrest och tvingades avsvära sig teorierna och slapp på så sätt dela Giordano Brunos öde (att brännas på bål). Det var för övrigt efter ett möte med kyrkan där Copernikus avsvor sig sina teorier som han sägs ha muttrat på vägen ut att “och likt förbannat så roterar hon” (om jorden). Det var för övrigt först på 1980-talet, som Vatikanen erkände att de hade haft fel i fallet Galilei. (Brunos kättarbål anser man dock fortfarande rättfärdigat…).

Galileis idéer låg till grund för Johannes Kepler och Isaac Newtons arbete och utan dessa herrars arbete hade vi inte haft dagens insikter om himlakroppparna (eller kosmologin för den delen).

Aristarchus å sin sida fick aldrig några lärjungar. Hans hypoteser passade inte in i den dåtida föreställningsvärlden som hade lämnat den spekulativa perioden och gått in i ett mer auktoritetsbundet skede. Han drabbades av ett känt problem som skulle bli (och är) genomgående för hela filosofihistorien - spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta.

Aristarchus heliocentriska teori föll i glömska för att den ledde bort från det huvudstråk som redan hade stakats ut av de skolbildande giganterna inom filosofin: Platon och Aristoteles. Ett huvudstråk som gjorde att vi fick vänta i 1800 år på en riktigast möjliga världsbild. Den enda andra astronomen under antiken som veterligen stöttade Aristarchus teorier var Seleucus av Seleucia, en Mesopotamisk astronom som levde och verkade ett sekel efter Aristarchus. Aristarchus fick dock till slut en krater på månen uppkallad efter sig. En något senkommen tröst kanske…

Aristarchus av Samos.

Det är onekligen ganska intressant att tänka sig hur världen skulle sett ut om mänskligheten legat 1800 år längre fram i utvecklingen vid det här laget. Kanske hade vi sluppit kyrkans inskränkta dogmer och medeltidens mörka tider. Tanken svindlar när man tänker på vad mänskligheten skulle kunna åstadkommit på 1800 år i fråga om teknisk och humanistisk utveckling. Kanske hade mänskligheten vid det här laget avskaffat allt vad politiska dogmer, krig och sjukdomar heter. Cancer och åldrande hade kanske setts som skräckhistorier från vårt gamla barbariska förflutna. Och möjligen hade mänskligheten redan befolkat andra månar och planeter, både inom och utom vårt eget (heliocentriska) solsystem.

Regarding yesterdays congratulation of Henrietta Swan Leavitt (on her namesday). The story about Henrietta Swan Lewitt, is The Untold Story of the Woman Who Discovered How to Measure the Universe. The asteroid 5383 Leavitt and the Leavitt crater on the Moon are named in her honour. If she hadn’t died rather early she might have been nominated for the Nobel Prize. During her career, Leavitt discovered more than 2,400 variable stars, about half of the known total in her day.

At the age of 25 where she worked on the accurate measurements of the brightness of stars. Leavitt’s work with variable stars led to her most important contribution to the field, the discovery of the period-luminosity relation of Cepheid variable stars.

Cepheid variables are stars that go through cycles of brightness and darkness. Henrietta found that when observing a cepheid variable in another galaxy, she could relate the length of the brightness cycle to the size of the star. With this discovery, she was able to determine the distances between stars and the Earth.

“It is worthy of notice”, she observed, that “the brighter variables have the longer periods.” Cepheids are stars that fade and brighten in a regular fashion. Leavitt discovered a direct correlation between the time it took a star to go from bright to dim to how bright it actually was. Knowing this relationship helped other astronomers, such as Edwin Hubble, to make their own groundbreaking discoveries.

Cepheid variables are referred to as “astronomical yardsticks” as they make it easier to measure distances within the universe. Her findings made it possible to measure the whole universe…

And speaking about the universe. Two days ago we talked about this new theory about the pulsating universe (in swedish).

Astronomers today think that the Big Bang has happened before, and both will and has happened again and again and again… They think the universe is pulsating and that the Big Bang is followed by a Big Crunch (when everything falls back together again). The Big Crunch has given ideas about what will happen then. Will time itself reverse? Will everything that has happened before, happen again, just in the other direction? In that case perhaps we will came back to life with full memory… Weird notion.

One also have to think if it (Big Bang) will happen again. Will everything happen again as well? Will everything repeat itself? Perhaps that’s what we call “Deja Vu”? Or will the next Big Bang bring a totally different universe? If time is plastic, perhaps this is the thing we talk about when we talk about parallell universes? It’s almost as “this time” only slightly modified… And perhaps the more Big Bangs in between, the more different the universes are… Or will this pulsating universe fit together with the multiversum theory?

Stay tuned, we’ll try to find out.