Archive for the 'Space Matters' Category

Ministeriet gratulerar dessutom (4/8)

Monday, August 4th, 2008

Idag gratulerar Ministeriet det ursprungliga namnsdagsbarnet som var Aristarchus i den äldsta namnlängden – som gällde före 1901. 1901 blev dagen istället omvandlad till Arne-dagen och det gällde sedan ända till 1985. 1986-1993 blev det tre namnsdagsnamn (Arne, Arna och Arnevi) och 1993-2000 blev det istället Arne och Arnold, och slutligen 2001 blev det den nya standarden.

Idag finns det ingen i Sverige som bär namnet Aristarchus. Det finns dock en (1) som stavar namnet Aristarchos. Grattis på namnsdagen Aristarchos!

Aristarchus var den grekiska astronom och matematiker (född pÃ¥ ön Samos 310 f.kr. och dog c:a 230 f.kr.) som kallades för “antikens Copernikus” och han lade grunden för den vetenskapliga utforskningen av himlakropparna. Aristarchus beräknade bland annat solens och mÃ¥nens storlek. Han placerade dessuom planeterna i solsystemet ri ätt avstÃ¥ndsordning. Aristachus hyllas ocksÃ¥ som föresprÃ¥kare av det heliocentriska solsystemet. (Det heliocentriska solsystemet är alltsÃ¥ där solen (pÃ¥ grekiska helios) ligger i centrum med alla planeterna rörande sig i banor runt om. Tidiga föresprÃ¥kare i kronologisk ordning för en sÃ¥dan världsbild var Yajnavalkya frÃ¥n Mithila (Indien), Herakleides frÃ¥n Pontos, Aristarchus frÃ¥n Samos, Martianus Capella, Aryabhata, Bhaskara, Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno och Galileo Galilei).

Genom att observera månen då den passerade genom jordens skugga under en månförmörkelse, beräknade Aristarchus att jordens diameter är 3 gånger större än månens. (Den korrekta siffran är 3,7). Aristarchus gjorde också ett teoretiskt riktigt, men mindre exakt försök, att bestämma förhållandet mellan solens och månens avstånd från jorden. Månens avstånd från jorden var känt med god noggrannhet. Han försökte mäta solens parallax genom att observera vinkelavståndet mellan månen och solen precis vid halvmåne. Han fann härigenom parallaxen vara 3 grader, vilket är ungeför 20 gånger för stort. Resultatet var att han uppskattade solens avstånd som 20 gånger större än månens avstånd och att solen är 20 gånger större än månen. De korrekta uppgifterna är 390 respektive 370. Aristarchos konstaterade dock ändå korrekt att solen ligger långt bort och är stor.

Svårigheten ligger i att tillräckligt noga avgöra tidpunkten, när månen blir exakt halv. Även Ptolemaios misslyckades med Aristarchus metod några hundra år senare. Antikens astronomer hade helt enkelt inte den tekniska möjligheten att exakt beräkna avstånden till solen och planeterna. Yajnavalkyas bedrifter i samma ärende flera hundra år tidigare i Indien framstår därmed som extraordinär.

Den heliocentriska teorin vann slutligen allmänt gehör och lades fram Ã¥r 1543 av Nicolaus Copernicus. Denne nämner själv Martianus Capellas 8:e bok som sin inspirationskälla. Han vÃ¥gade dock inte berätta om sina teorier och beräkningar pÃ¥ grund av den katolska kyrkan – som föresprÃ¥kade den geocentriska världsbilden. Han gav ut en bok, men den publicerades aldrig förrän han hade dött. Det var inte förrän pÃ¥ 1600-talet, som Galileo Galilei bevisade att den heliocentriska världsbilden var den riktigare. Han ställdes dÃ¥ inför rätta i Vatikanen och hotades med tortyr om han inte slutade att sprida sina “irrläror”. Han sattes i husarrest och tvingades avsvära sig teorierna och slapp pÃ¥ sÃ¥ sätt dela Giordano Brunos öde (att brännas pÃ¥ bÃ¥l). Det var för övrigt efter ett möte med kyrkan där Copernikus avsvor sig sina teorier som han sägs ha muttrat pÃ¥ vägen ut att “och likt förbannat sÃ¥ roterar hon” (om jorden). Det var för övrigt först pÃ¥ 1980-talet, som Vatikanen erkände att de hade haft fel i fallet Galilei. (Brunos kättarbÃ¥l anser man dock fortfarande rättfärdigat…).

Galileis idéer låg till grund för Johannes Kepler och Isaac Newtons arbete och utan dessa herrars arbete hade vi inte haft dagens insikter om himlakroppparna (eller kosmologin för den delen).

Aristarchus Ã¥ sin sida fick aldrig nÃ¥gra lärjungar. Hans hypoteser passade inte in i den dÃ¥tida föreställningsvärlden som hade lämnat den spekulativa perioden och gÃ¥tt in i ett mer auktoritetsbundet skede. Han drabbades av ett känt problem som skulle bli (och är) genomgÃ¥ende för hela filosofihistorien – spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta.

Aristarchus heliocentriska teori föll i glömska för att den ledde bort frÃ¥n det huvudstrÃ¥k som redan hade stakats ut av de skolbildande giganterna inom filosofin: Platon och Aristoteles. Ett huvudstrÃ¥k som gjorde att vi fick vänta i 1800 Ã¥r pÃ¥ en riktigast möjliga världsbild. Den enda andra astronomen under antiken som veterligen stöttade Aristarchus teorier var Seleucus av Seleucia, en Mesopotamisk astronom som levde och verkade ett sekel efter Aristarchus. Aristarchus fick dock till slut en krater pÃ¥ mÃ¥nen uppkallad efter sig. En nÃ¥got senkommen tröst kanske…

Aristarchus av Samos.

Det är onekligen ganska intressant att tänka sig hur världen skulle sett ut om mänskligheten legat 1800 år längre fram i utvecklingen vid det här laget. Kanske hade vi sluppit kyrkans inskränkta dogmer och medeltidens mörka tider. Tanken svindlar när man tänker på vad mänskligheten skulle kunna åstadkommit på 1800 år i fråga om teknisk och humanistisk utveckling. Kanske hade mänskligheten vid det här laget avskaffat allt vad politiska dogmer, krig och sjukdomar heter. Cancer och åldrande hade kanske setts som skräckhistorier från vårt gamla barbariska förflutna. Och möjligen hade mänskligheten redan befolkat andra månar och planeter, både inom och utom vårt eget (heliocentriska) solsystem.

Pondering the universe

Thursday, August 23rd, 2007

Regarding yesterdays congratulation of Henrietta Swan Leavitt (on her namesday). The story about Henrietta Swan Lewitt, is The Untold Story of the Woman Who Discovered How to Measure the Universe. The asteroid 5383 Leavitt and the Leavitt crater on the Moon are named in her honour. If she hadn’t died rather early she might have been nominated for the Nobel Prize. During her career, Leavitt discovered more than 2,400 variable stars, about half of the known total in her day.

At the age of 25 where she worked on the accurate measurements of the brightness of stars. Leavitt’s work with variable stars led to her most important contribution to the field, the discovery of the period-luminosity relation of Cepheid variable stars.

Cepheid variables are stars that go through cycles of brightness and darkness. Henrietta found that when observing a cepheid variable in another galaxy, she could relate the length of the brightness cycle to the size of the star. With this discovery, she was able to determine the distances between stars and the Earth.

“It is worthy of notice”, she observed, that “the brighter variables have the longer periods.” Cepheids are stars that fade and brighten in a regular fashion. Leavitt discovered a direct correlation between the time it took a star to go from bright to dim to how bright it actually was. Knowing this relationship helped other astronomers, such as Edwin Hubble, to make their own groundbreaking discoveries.

Cepheid variables are referred to as “astronomical yardsticks” as they make it easier to measure distances within the universe. Her findings made it possible to measure the whole universe…

And speaking about the universe. Two days ago we talked about this new theory about the pulsating universe (in swedish).

ponder.jpg

Astronomers today think that the Big Bang has happened before, and both will and has happened again and again and again… They think the universe is pulsating and that the Big Bang is followed by a Big Crunch (when everything falls back together again). The Big Crunch has given ideas about what will happen then. Will time itself reverse? Will everything that has happened before, happen again, just in the other direction? In that case perhaps we will came back to life with full memory… Weird notion.

One also have to think if it (Big Bang) will happen again. Will everything happen again as well? Will everything repeat itself? Perhaps that’s what we call “Deja Vu”? Or will the next Big Bang bring a totally different universe? If time is plastic, perhaps this is the thing we talk about when we talk about parallell universes? It’s almost as “this time” only slightly modified… And perhaps the more Big Bangs in between, the more different the universes are… Or will this pulsating universe fit together with the multiversum theory?

Stay tuned, we’ll try to find out.

Ett nytt universum vart biljonte år?

Tuesday, August 21st, 2007

NÃ¥got som Ministern i mÃ¥nga Ã¥r funderat över har nu kommit upp pÃ¥ tapeten! I ett försök att lösa fysikens för närvarande allra största gÃ¥ta hävdar nämligen tvÃ¥ kosmologer (Paul Steinhardt och Neil Turok) att Big Bang har inträffat massor av gÃ¥nger och att vi lever vi i ett cykliskt universum. Ett universum som bubblar upp och faller ihop med jämna mellanrum – och har gjort sÃ¥ sedan evinnerliga tider!

För sex år sedan kom en nyhet, som helt skakade om synen på universum. Två oberoende forskarlag hade ägnat sig åt att observera en speciell sorts supernovor. Bägge forskarlagen upptäckte till sin stora förvåning att universum utvidgas i accelererande (ökande) hastighet.

Fysikerna hade tänkt sig att universum efter Big Bang utvidgades till en viss punkt, och att gravitationen till slut övermannande rörelseenergin så att allt vände tillbaka till en stor smäll, kallad Big Crunch. Eller att universum fortsatte utvidgas i all evighet, men i allt långsammare takt. De kunde också tänka sig att energin och gravitationen så småningom skulle väga exakt lika, så att universum till slut stod och balanserade i en och samma storlek. (Detta var förresten Albert Einstein inne på från början då han först tänkte sig att vi levde i ett statiskt universum).

Men att universum utvidgas i accelererande hastighet kom som en fullständig överraskning. Det kunde bara betyda att det fanns en tidigare okänd faktor, ett slags energi, som motverkade gravitationen. Einstein hade varit inne på en sådan faktor, som han kallade ”den kosmologiska konstanten”. Men han avfärdade den dock efter ett tag och kallade den ”sitt livs största blunder”.

Sedan upptäckten av det accelererande förloppet har många fysiker försökt hävda att supernovaforskarna gjort något misstag i sina observationer. Men resultaten har bekräftats med mer och bättre data sedan dess. Numera erkänner så gott som alla att det finns något sådant som en kosmologisk konstant.

Steinhardt och Turok har länge hävdat ett cykliskt universum i flera år och nu verkar de få ihop pusselbitarna. Om man utgår från att universum inte alls är 13,7 miljarder år gammalt (som man hittills trott), utan betydligt mycket äldre, stämmer nämligen pötsligt ekvationen.

Steinhardt och Turok tänker sig ett universum som utvigdas explosionsartat i en oändligt het Big Bang ungefär vart biljonte år. Det utvidgas och blir till ett allt glesare vakuum, där konstanten dominerar över materian. Till slut drar allt ihop sig till en Big Cruch, som sedan sätter igång en ny Big Bang. Det låter på något sätt bättre (mer logiskt?) med ett pulserande universum, än med något som bara uppkommer ur tomma intet.

universum.jpg

När jag på kvällen förvånad betraktar himlen och härskaran av ljuskroppar,
solar och jordar, i all evighet rörande sig inom sina gränser, då svingar sig min ande
över hela denna millioner mil avlägsna stjärnevärld till urkällan,
från vilket allt skapat strömmar och från vilken ständigt nya skapelser växer fram.
[Ludwig van Beethoven] Bild: Cirka 10.000 galaxer, fotograferde genom Hubble Teleskopet.

Flashback

Tuesday, March 6th, 2007

Ibland fÃ¥r man ögonblickskorta bakÃ¥tblickar uppkört pÃ¥ stora filmduken längst fram i minnet. Förmodligen är det arkivarien där längst bak i lÃ¥ngtidsminnet som städar och dammar av nÃ¥n gammal rulle och kör igenom den när han ändÃ¥ har den framme. Favorit i repris… Den initierade känner ju till att Konstministern Ã¥tervänt till moderlandet (SkÃ¥ne) efter mÃ¥nga Ã¥r i förskingringen. Detta är tre Ã¥r sedan nu drygt, men av och till poppar en skön känsla upp när jag tänker pÃ¥ Ã¥terkomsten till den sydländska myllan. Men idag fick jag en sÃ¥n där plötslig tillbakablick frÃ¥n en resa till SkÃ¥ne som jag företog mig pÃ¥ den tiden jag jobbade för Sveriges näststörsta biltillverkare och gjorde en arbetsresa. Istället för att bo pÃ¥ hotell inkvarterade jag mig hos familjen, med följden att jag istället fick gÃ¥ upp i arla morgonstund och köra nerför E6 (som det hette pÃ¥ den gamla goda tiden). En av dessa morgnar, det mÃ¥ste ha varit i slutet av 80-talet, sÃ¥ gick solen upp ur morgondiset med en härlig blodapelsin-ton. Jag satt där i motorvägsfart och spanade mot solskivan och fick plötsligt se en fläck. – MÃ¥ste vara pÃ¥ rutan, tänkte jag den första millisekunden. Sen insÃ¥g jag att fläcken satt blickstill pÃ¥ solskivan.

200-sunspot.jpg

En mycket större fläck än den på sena 80-talet.

Väl framme pÃ¥ mitt tillfälliga kontor ringde jag Astronomiavdelningen pÃ¥ Lunds Universitet och talade med en av astronomerna där. Han var väldigt tillmötesgÃ¥ende och förklarade att det visst var en solfläck jag sÃ¥g där för nÃ¥gra minuter (innan solen hann upp över morgondimman och bländade bort den lilla fläcken). Det var förstÃ¥s intressant i sig, men det han sedan berättade gav mig nästan hönsa-skinn (=gÃ¥shud, pÃ¥ svenska). För att en solfläck ska kunna ses med blotta ögat mÃ¥ste den vara större än en bÃ¥gminut. En bÃ¥gminut är ett vinkelmÃ¥tt, som motsvarar 1/60 av en grad. Den delas i sin tur upp i 60 bÃ¥gsekunder. Eftersom en grad är 1/360 av en cirkel, är en bÃ¥gminut 1/21600 av densamma. BÃ¥gminuten används i tillämpningar där väldigt smÃ¥ vinklar förekommer, exempelvis inom astronomin eller inom navigation. Som en jämförelse förklarade astronomen att den bÃ¥gminuten (en 60-del av en grad) pÃ¥ solskivan motsvarade ungefär 10 jordklot lagda i rad efter varandra…

More solstice activity

Friday, December 22nd, 2006

This morning at 22 minutes past midnight Universal Time, the sun reached its lowest declination of the year: minus 23.5 degrees. Astronomers call this the “winter solstice”–the first day of northern winter and the longest night of the year. This calls for traditions. In Iran for example they celebrate the long night (CHELLEH night or YALDA night) by staying up late with family members. They read Hafez poems, listen to music, eat nuts and fruits, especially pomegranate and watermelon.”

aurora-borealis-northern-lights.jpg

The Aurora Borealis, also known as “northern lights”, is featured in this photograph taken by a STS-116 crew member onboard Discovery during flight day 11 activities. Image Credit: NASA

At the same time the “STS-116”-crew is returning home after a successful mission to the International Space Station. The STS-116 crew closed Space Shuttle Discovery’s payload bay doors about 12:13 p.m. EST in preparation for a 3:56 p.m. landing at Kennedy Space Center, Florida. If flight controllers elect to take this landing opportunity, Commander Mark Polansky will fire Discovery’s jets to begin the descent to Kennedy at 2:49 p.m.

shuttle-baydoors.jpg

Three landing sites have been activated today due to forecasts of questionable weather at Kennedy and Edwards Air Force Base in California. The forecast for the White Sands Space Harbor in New Mexico is favorable. (New Mexico haven’t been used for Space Shuttle landing since 1982). Six more opportunities are available today if flight controllers pass on the first. The last opportunity at Kennedy is at 5:32 p.m. Three exist at Edwards – 5:27 p.m., 7 p.m. and 8:36 p.m. Two are available at White Sands – 5:27 p.m. and 7:02 p.m.

landing-shuttle-sts115-s-051.jpg
While at the station, the crew continued the construction of the outpost with the addition of the P5 spacer truss segment during the first of four spacewalks. The next two spacewalks rewired the station’s power system, leaving it in a permanent setup. A fourth spacewalk was added to allow the crew to retract solar arrays that had folded improperly.

fuglesang-in-space-014e09795.jpg

Discovery also delivered a new crew member and more than two tons of equipment and supplies to the station, most of which were located in the SPACEHAB cargo module. Almost two tons of items no longer needed on the station are returning to Earth with STS-116.

TODAYS SPACE WEATHER
Current Conditions, dec 22 2006 (winter solstice)

Solar Wind
speed: 646.2 km/s
density: 1.2 protons/cm3
Updated: Today at 1857 UT

Daily Sun: 22 Dec ’06
sun-dec-22-06.gif
The sun is blank and solar activity is low.
Credit: SOHO/MDI

Minister doppelganger in Space

Friday, December 1st, 2006

Om 6-7 dar åker (förhoppningsvis) Sveriges förste astronaut, Christer Fuglesang, upp med Rymdfärjan Discovery till den internationella rymdstationen.

Av någon anledning blev jag misstagen för Christer Fuglesang för några år sedan. Det började med att jag var utskickad att skriva om en ny och ovanlig Saab-handlare i södra Texas, närmare bestämt i Houston. Eftersom tre dagars intervjuer i Houston begav jag mig söderöver för semester längs dom milsvida stränderna vid Corpus Christi.

Det bar sig inte bättre än att jag fick lÃ¥na en Saab Cabriolet frÃ¥n “Dealern”. Allt gick bra förutom nÃ¥gon liten skärmstöt, men när jag lämnade tillbaks bilen berättade en av cheferna att han varit säker pÃ¥ att jag var en av Astronauterna (tydligen brukade NASA:s astronauter köpa bilar hos handlarn). Men jag kunde inte för mitt liv fatta hur han kunde blanda ihop mig, en svensk reporter pÃ¥ uppdrag frÃ¥n Saab med en astronaut, även om denne ocksÃ¥ rÃ¥kade vara svensk. Kanske trodde han att alla svenskar var astronauter… NÃ¥väl, dom har rätt stark sol i Texas 😉

————————————————————————————————

In 6 or 7 days will the first ever Swedish astronaut, Christer Fuglesang, go up with the spaceshuttle Discovery to the international space station.

For some reason I was in a mix up with Mr Fuglesang a few years ago. It all started out when I was freelancing reporter and sent out to write about a new and unusual Saab Dealer in south Texas, in Houston to be more exact. After three days of interviews in Houston I started off for vacation at the sandy beaches outside Corpus Christi.

I was lent a Saab convertible from the Dealership. All went well, apart from a little fender bender, but when I returned the car one of the managers told me that he had been certain that I was one of the astronauts (apparently the NASA spacemen bought their cars at the Dealership). But I couldn’t for the life of me understand how he could get me mixed up, a Swedish reporter on a mission from Saab, with an astronaut – even if this astronaut happened to be Swedish. Maybe he thought all Swedes where astronauts… Oh well, the sun is pretty strong in Texas 😉

fuglesang-training.jpg fuglesang-mission-patch_sts116.jpg

Mr Fuglesang training at NASA, and the mission badge for the Discovery Mission.

Reality check

Saturday, August 19th, 2006

Where are we today? The humans, the mankind. How long have we come so far? And where do we stand, regarding; science, technology and the supernatural?

In the end of the 20:th century the Roman-Catholic church actually admitted that the great visionary Galileo Galileo – was in fact right… On the other hand, religious organizations has monopolized the interpretation of the supernatural to control the human mind.

Scientists can only admit that mankind is nothing but some billion creatures sitting on a piece of solar driftwood, floating in space.

Leading physicists (Heisenberg) is stating that “mass is a physical interpretation of energy”.

It has been noted that scientists attitude towards their experiments affect the results from their experiments. Perhaps there is a connection when the quantum theory (if nothing else) states that “there is no such thing as a definite fact in science”.

The 2:nd millennia has come to an end, and the universe as a whole is beyond explanation. We have also learned that any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. We are in the year of 2006. In “the age of science”. Still, the age of science has failed to explain our universe in rational terms. Scientists have to admit that the universe – is magic.