Ministry Blog

Regarding yesterdays congratulation of Henrietta Swan Leavitt (on her namesday). The story about Henrietta Swan Lewitt, is The Untold Story of the Woman Who Discovered How to Measure the Universe. The asteroid 5383 Leavitt and the Leavitt crater on the Moon are named in her honour. If she hadn’t died rather early she might have been nominated for the Nobel Prize. During her career, Leavitt discovered more than 2,400 variable stars, about half of the known total in her day.

At the age of 25 where she worked on the accurate measurements of the brightness of stars. Leavitt’s work with variable stars led to her most important contribution to the field, the discovery of the period-luminosity relation of Cepheid variable stars.

Cepheid variables are stars that go through cycles of brightness and darkness. Henrietta found that when observing a cepheid variable in another galaxy, she could relate the length of the brightness cycle to the size of the star. With this discovery, she was able to determine the distances between stars and the Earth.

“It is worthy of notice”, she observed, that “the brighter variables have the longer periods.” Cepheids are stars that fade and brighten in a regular fashion. Leavitt discovered a direct correlation between the time it took a star to go from bright to dim to how bright it actually was. Knowing this relationship helped other astronomers, such as Edwin Hubble, to make their own groundbreaking discoveries.

Cepheid variables are referred to as “astronomical yardsticks” as they make it easier to measure distances within the universe. Her findings made it possible to measure the whole universe…

And speaking about the universe. Two days ago we talked about this new theory about the pulsating universe (in swedish).

Astronomers today think that the Big Bang has happened before, and both will and has happened again and again and again… They think the universe is pulsating and that the Big Bang is followed by a Big Crunch (when everything falls back together again). The Big Crunch has given ideas about what will happen then. Will time itself reverse? Will everything that has happened before, happen again, just in the other direction? In that case perhaps we will came back to life with full memory… Weird notion.

One also have to think if it (Big Bang) will happen again. Will everything happen again as well? Will everything repeat itself? Perhaps that’s what we call “Deja Vu”? Or will the next Big Bang bring a totally different universe? If time is plastic, perhaps this is the thing we talk about when we talk about parallell universes? It’s almost as “this time” only slightly modified… And perhaps the more Big Bangs in between, the more different the universes are… Or will this pulsating universe fit together with the multiversum theory?

Stay tuned, we’ll try to find out.

Något som Ministern i många år funderat över har nu kommit upp på tapeten! I ett försök att lösa fysikens för närvarande allra största gåta hävdar nämligen två kosmologer (Paul Steinhardt och Neil Turok) att Big Bang har inträffat massor av gånger och att vi lever vi i ett cykliskt universum. Ett universum som bubblar upp och faller ihop med jämna mellanrum - och har gjort så sedan evinnerliga tider!

För sex år sedan kom en nyhet, som helt skakade om synen på universum. Två oberoende forskarlag hade ägnat sig åt att observera en speciell sorts supernovor. Bägge forskarlagen upptäckte till sin stora förvåning att universum utvidgas i accelererande (ökande) hastighet.

Fysikerna hade tänkt sig att universum efter Big Bang utvidgades till en viss punkt, och att gravitationen till slut övermannande rörelseenergin så att allt vände tillbaka till en stor smäll, kallad Big Crunch. Eller att universum fortsatte utvidgas i all evighet, men i allt långsammare takt. De kunde också tänka sig att energin och gravitationen så småningom skulle väga exakt lika, så att universum till slut stod och balanserade i en och samma storlek. (Detta var förresten Albert Einstein inne på från början då han först tänkte sig att vi levde i ett statiskt universum).

Men att universum utvidgas i accelererande hastighet kom som en fullständig överraskning. Det kunde bara betyda att det fanns en tidigare okänd faktor, ett slags energi, som motverkade gravitationen. Einstein hade varit inne på en sådan faktor, som han kallade ”den kosmologiska konstanten”. Men han avfärdade den dock efter ett tag och kallade den ”sitt livs största blunder”.

Sedan upptäckten av det accelererande förloppet har många fysiker försökt hävda att supernovaforskarna gjort något misstag i sina observationer. Men resultaten har bekräftats med mer och bättre data sedan dess. Numera erkänner så gott som alla att det finns något sådant som en kosmologisk konstant.

Steinhardt och Turok har länge hävdat ett cykliskt universum i flera år och nu verkar de få ihop pusselbitarna. Om man utgår från att universum inte alls är 13,7 miljarder år gammalt (som man hittills trott), utan betydligt mycket äldre, stämmer nämligen pötsligt ekvationen.

Steinhardt och Turok tänker sig ett universum som utvigdas explosionsartat i en oändligt het Big Bang ungefär vart biljonte år. Det utvidgas och blir till ett allt glesare vakuum, där konstanten dominerar över materian. Till slut drar allt ihop sig till en Big Cruch, som sedan sätter igång en ny Big Bang. Det låter på något sätt bättre (mer logiskt?) med ett pulserande universum, än med något som bara uppkommer ur tomma intet.

När jag på kvällen förvånad betraktar himlen och härskaran av ljuskroppar,
solar och jordar, i all evighet rörande sig inom sina gränser, då svingar sig min ande
över hela denna millioner mil avlägsna stjärnevärld till urkällan,
från vilket allt skapat strömmar och från vilken ständigt nya skapelser växer fram.
[Ludwig van Beethoven] Bild: Cirka 10.000 galaxer, fotograferde genom Hubble Teleskopet.

Ibland får man ögonblickskorta bakåtblickar uppkört på stora filmduken längst fram i minnet. Förmodligen är det arkivarien där längst bak i långtidsminnet som städar och dammar av nån gammal rulle och kör igenom den när han ändå har den framme. Favorit i repris… Den initierade känner ju till att Konstministern återvänt till moderlandet (Skåne) efter många år i förskingringen. Detta är tre år sedan nu drygt, men av och till poppar en skön känsla upp när jag tänker på återkomsten till den sydländska myllan. Men idag fick jag en sån där plötslig tillbakablick från en resa till Skåne som jag företog mig på den tiden jag jobbade för Sveriges näststörsta biltillverkare och gjorde en arbetsresa. Istället för att bo på hotell inkvarterade jag mig hos familjen, med följden att jag istället fick gå upp i arla morgonstund och köra nerför E6 (som det hette på den gamla goda tiden). En av dessa morgnar, det måste ha varit i slutet av 80-talet, så gick solen upp ur morgondiset med en härlig blodapelsin-ton. Jag satt där i motorvägsfart och spanade mot solskivan och fick plötsligt se en fläck. - Måste vara på rutan, tänkte jag den första millisekunden. Sen insåg jag att fläcken satt blickstill på solskivan.

En mycket större fläck än den på sena 80-talet.

Väl framme på mitt tillfälliga kontor ringde jag Astronomiavdelningen på Lunds Universitet och talade med en av astronomerna där. Han var väldigt tillmötesgående och förklarade att det visst var en solfläck jag såg där för några minuter (innan solen hann upp över morgondimman och bländade bort den lilla fläcken). Det var förstås intressant i sig, men det han sedan berättade gav mig nästan hönsa-skinn (=gåshud, på svenska). För att en solfläck ska kunna ses med blotta ögat måste den vara större än en bågminut. En bågminut är ett vinkelmått, som motsvarar 1/60 av en grad. Den delas i sin tur upp i 60 bågsekunder. Eftersom en grad är 1/360 av en cirkel, är en bågminut 1/21600 av densamma. Bågminuten används i tillämpningar där väldigt små vinklar förekommer, exempelvis inom astronomin eller inom navigation. Som en jämförelse förklarade astronomen att den bågminuten (en 60-del av en grad) på solskivan motsvarade ungefär 10 jordklot lagda i rad efter varandra…

This morning at 22 minutes past midnight Universal Time, the sun reached its lowest declination of the year: minus 23.5 degrees. Astronomers call this the “winter solstice”–the first day of northern winter and the longest night of the year. This calls for traditions. In Iran for example they celebrate the long night (CHELLEH night or YALDA night) by staying up late with family members. They read Hafez poems, listen to music, eat nuts and fruits, especially pomegranate and watermelon.”

The Aurora Borealis, also known as “northern lights”, is featured in this photograph taken by a STS-116 crew member onboard Discovery during flight day 11 activities. Image Credit: NASA

At the same time the “STS-116″-crew is returning home after a successful mission to the International Space Station. The STS-116 crew closed Space Shuttle Discovery’s payload bay doors about 12:13 p.m. EST in preparation for a 3:56 p.m. landing at Kennedy Space Center, Florida. If flight controllers elect to take this landing opportunity, Commander Mark Polansky will fire Discovery’s jets to begin the descent to Kennedy at 2:49 p.m.

Three landing sites have been activated today due to forecasts of questionable weather at Kennedy and Edwards Air Force Base in California. The forecast for the White Sands Space Harbor in New Mexico is favorable. (New Mexico haven’t been used for Space Shuttle landing since 1982). Six more opportunities are available today if flight controllers pass on the first. The last opportunity at Kennedy is at 5:32 p.m. Three exist at Edwards – 5:27 p.m., 7 p.m. and 8:36 p.m. Two are available at White Sands – 5:27 p.m. and 7:02 p.m.

While at the station, the crew continued the construction of the outpost with the addition of the P5 spacer truss segment during the first of four spacewalks. The next two spacewalks rewired the station’s power system, leaving it in a permanent setup. A fourth spacewalk was added to allow the crew to retract solar arrays that had folded improperly.

Discovery also delivered a new crew member and more than two tons of equipment and supplies to the station, most of which were located in the SPACEHAB cargo module. Almost two tons of items no longer needed on the station are returning to Earth with STS-116.

TODAYS SPACE WEATHER
Current Conditions, dec 22 2006 (winter solstice)

Solar Wind
speed: 646.2 km/s
density: 1.2 protons/cm3
Updated: Today at 1857 UT

Daily Sun: 22 Dec ‘06

The sun is blank and solar activity is low.
Credit: SOHO/MDI

Om 6-7 dar åker (förhoppningsvis) Sveriges förste astronaut, Christer Fuglesang, upp med Rymdfärjan Discovery till den internationella rymdstationen.

Av någon anledning blev jag misstagen för Christer Fuglesang för några år sedan. Det började med att jag var utskickad att skriva om en ny och ovanlig Saab-handlare i södra Texas, närmare bestämt i Houston. Eftersom tre dagars intervjuer i Houston begav jag mig söderöver för semester längs dom milsvida stränderna vid Corpus Christi.

Det bar sig inte bättre än att jag fick låna en Saab Cabriolet från “Dealern”. Allt gick bra förutom någon liten skärmstöt, men när jag lämnade tillbaks bilen berättade en av cheferna att han varit säker på att jag var en av Astronauterna (tydligen brukade NASA:s astronauter köpa bilar hos handlarn). Men jag kunde inte för mitt liv fatta hur han kunde blanda ihop mig, en svensk reporter på uppdrag från Saab med en astronaut, även om denne också råkade vara svensk. Kanske trodde han att alla svenskar var astronauter… Nåväl, dom har rätt stark sol i Texas

————————————————————————————————

In 6 or 7 days will the first ever Swedish astronaut, Christer Fuglesang, go up with the spaceshuttle Discovery to the international space station.

For some reason I was in a mix up with Mr Fuglesang a few years ago. It all started out when I was freelancing reporter and sent out to write about a new and unusual Saab Dealer in south Texas, in Houston to be more exact. After three days of interviews in Houston I started off for vacation at the sandy beaches outside Corpus Christi.

I was lent a Saab convertible from the Dealership. All went well, apart from a little fender bender, but when I returned the car one of the managers told me that he had been certain that I was one of the astronauts (apparently the NASA spacemen bought their cars at the Dealership). But I couldn’t for the life of me understand how he could get me mixed up, a Swedish reporter on a mission from Saab, with an astronaut - even if this astronaut happened to be Swedish. Maybe he thought all Swedes where astronauts… Oh well, the sun is pretty strong in Texas

Mr Fuglesang training at NASA, and the mission badge for the Discovery Mission.

Where are we today? The humans, the mankind. How long have we come so far? And where do we stand, regarding; science, technology and the supernatural?

In the end of the 20:th century the Roman-Catholic church actually admitted that the great visionary Galileo Galileo - was in fact right… On the other hand, religious organizations has monopolized the interpretation of the supernatural to control the human mind.

Scientists can only admit that mankind is nothing but some billion creatures sitting on a piece of solar driftwood, floating in space.

Leading physicists (Heisenberg) is stating that “mass is a physical interpretation of energy”.

It has been noted that scientists attitude towards their experiments affect the results from their experiments. Perhaps there is a connection when the quantum theory (if nothing else) states that “there is no such thing as a definite fact in science”.

The 2:nd millennia has come to an end, and the universe as a whole is beyond explanation. We have also learned that any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. We are in the year of 2006. In “the age of science”. Still, the age of science has failed to explain our universe in rational terms. Scientists have to admit that the universe – is magic.