Låt mig berätta om ett besök hos den svenska tullen. Det var nog i mitten av 80-talet. Vid det tillfället jobbade jag hos en stor svensk biltillverkare, ja, den mindre av dom två om jag ska vara ärlig. Hur som helst hade jag och dåvarande flickvän varit på semester tillsammans med en kollega och en bekant till honom. Efter två veckor i Frankrike hade man förstås handlat på sig en del flytande godsaker. Men det var först på hemvägen som eftertankens kranka blekhet kom över mig. Inte fasen skulle jag klara införselgränsen - som på den tiden var ynka 1 liter sprit, 1 liter starkvin, 1 liter vin och 3 liter öl. (Det kan ha varit lite mindre eller lite mer, minnet är bra men kort och det var trots allt några år sedan…).
När vi började närma oss Helsingör, för att ta färjan hem till Helsingborg och Sverige, började jag så sakteligen räkna efter i minnet och inser med förkrossande tydlighet att jag säker har 10 ggr så mkt som jag får ta med mig in över gränsen. Jag hade köpt en flaska starkt både lite här och där under ett par veckors tid i sydvästra Europa, för att testa de olika platsernas specialiteter. Detta hade jag gjort med läckergommens upptäckarglädje utan någon som helst vidare tanke på hur mycket jag redan köpt - eller hur mycket jag vid semesterns slut lagligen skulle få föra in över den svenska gränsen. I alla fall hade jag glatt undertryckt sådana funderingar under hela semestern eftersom jag ju befann mig på ohejdad ledighet utanför Sveriges ibland lite strama gränser.
Ovanpå allting hade vi vid ett tillfälle dessutom avlagt visit hos den franska motsvarigheten till svenska “Lantmännen”, en slags kooperativ sammanslutning för försäljning av medlemmarnas varor. Men till skillnad från sina svenska kollegor hade det besökta franska bondekooperativet inte några mjölkkor eller liknande. Oh nej. Det fanns säkerligen sådana föreningar också i Frankrike - men medlemmarna i den förening vi besökte var vinbönder! Följaktligen såldes det vin i parti och minut. Det var färskt vin av säsongens skörd, som såldes i stora pumpar med handtag som var förvillande, ja för att inte säga exakt, likt bensinstationerna där hemma. De franska vinpumparna var av exakt samma dimension och utförande som de svenska bensinpumparna där hemma på macken i Borrstorp. Vi kunder fick välja på ”rött”, ”vitt” eller ”rosé”. Sedan placerade man sin lilla dunk, eller något annat kärl, på en våg och vips fick man det fyllt. Allting såldes per vikt (!) och det fanns plastdunkar att köpa på plats utrustade med en fiffig liten kran. Snabbt gjorde jag upp (via tolkande bekant) att få fyllt en 5-liters dunk och inköpa densamma tillsammans med rött innehåll. För några ynka franc bör tilläggas, och naturligtvis utan en tanke på det svenska tullväsendet. Med allt sådan i bakhuvudet gjorde jag några snabba överslag i bakhuvudet under tiden vi sakta rullade av färjan och närmade oss det svenska tullhuset. Att förtulla något var naturligtvis inte intressant. Då skulle ju alla ekonomiska fördelar med semesterns rusdrycksinköp vara fullständigt spolierade.
Till saken hör också att när man gör en bilsemester på två veckor bestående av fyra personer (varav två av kvinnligt kön) så släpar man med sig icke oansenliga mängder av bagage. Bilen vi färdades i rullade av färjan tungt och med en rejäl bakvikt. Framlamporna pekade nog en smula mer uppåt än de flesta bilarna som kanske inte led av samma handikapp som våran. Det var rena undret att inte bakluckans ruta farit ur när vi satte oss på densamma för att pressa ner den för att överhuvudtaget kunna stänga det överfyllda bagageutrymmet och få låset att klicka igen. I baksätet sov de båda damerna, rejält uttröttade efter sträckkörning från franska rivieran, och det bar sig förstås inte bättre än att tullarna vinkade fram just våran bil och knackade på rutan. Med en ansträngning att verka avslappnad rullade jag ner rutan och anlade en medgörlig min. ”Något att förtulla?” blev frågan och svaret ”Nej” dröjde kanske en millisekund för länge eller uppfattades som alltför tillkämpat. Kanske är alla tullare misstänksamma mot alltför nya dyra bilar med alltför unga förare och passagerare. Vår nya svartglänsande Saab 9000 drog kanske uppmärksamheten till sig. Inte vet jag. Men tullaren fäste ingen större vikt vid mig utan vände sig istället sävligt till min kollega och ställde samma fråga och bemöttes med samma svar. Svaren rann av honom som vatten på en gås. Därefter riktade han uppmärksamheten mot baksätet och knackade, ganska barskt, på bakdörrens fönster. Detta fick förstås damerna att yrvaket se sig omkring och där frågade han också vart vi kom ifrån. ”Holland” blev det inte helt med sanningen överensstämmande svaret (visserligen var det där vi senast stannat för att tanka och pausa). Men det var ju inte där vi spenderat 14 dagar! Tullaren fick omedelbart en bister uppsyn och frågade barskt varför hon låg där och sov. Han misstänkte förstås genast haschinköp i kombination med smuggling samt eget bruk och pekade bistert in oss i tullens sterila men fint upplysta garage. ”Varför svarade du Holland” väste jag i en teaterviskning åt min dåvarande, en smula upprört, under tiden som jag sakta styrde in bilen i tullgaraget. ”Vi har ju varit i Frankrike!”
Alla i bilen var nu klarvakna och all tidigare trötthet var som bortblåst. Vi beredde oss på det oundvikliga, böter för grov alkoholsmuggling och i värsta fall en omild kroppsvisitation av kroppens alla hålrum. När jag stannade bilen och hoppade ur försökte jag förklarade att vi faktiskt varit i Frankrike under två veckor och inte i Holland. Den förste tullaren hade nu fått sällskap av en kollega och de båda tog emot min förklaring ganska lakoniskt. De bad mig bara att öppna bakluckan och alla dörrarna, inklusive motorhuven.
Min kollega påpekade då (mycket riktigt) att bilen vi färdades i var en experiment- och utvecklingsbil som innehöll företagshemligheter som till varje pris inte fick röjas. En officiell företagspärm som tillhörde bilen (innehållande registreringsnummer, chassinummer osv. osv.) visades fram och tullarna blev nu riktigt intresserade och viftade bort våra argument med en försäkran om att dom fick titta överallt hur mycket dom ville. Motorrummet fick plötsligt större dragningskraft än bakluckan och baksätet. Frågor om hästkrafter, accelerationstider och antal cylindrar vägrade vi stoiskt att svara på och hänvisade bara till bilens pärm som anhöll om diskretion och överseende.
Den mindre av tullarna slog sina lovar runt bilen och höll ett öga på oss när han närmade sig bakluckan. Utan att med en min röja mina farhågor låtsades jag vara mer intresserad av att stoppa hans kollegas framfart under motorhuven. Det hemligaste som fanns därunder var nog en ny behållare för spolarvätska eller något liknande.
”Ska du inte hjälpa till” morrar då den mindre tullaren förgrymmat till sin betydligt längre kollega. ”Jobba du. Jag har flest tjänsteår” blev det oerhört fräcka svaret. Detta retade förstås gallfeber på den kortväxte som nu började riva ut saker ur det proppfulla bagageutrymmet. Överst låg ett stort fång med nyplockade örter som fick en ingående granskning och idel misstänksamma blickar. ”Det är lagerblad” förklarade jag som fått dom av de vi besökte. ”Jag ska torka dom när vi kommer hem” tillade jag. Det var verkligen lagerblad och inget annat, och tullaren såg nog också att det inte var någon hampaväxt eller annan illegal ört. Han lade därför dessa bladstänglar åt sidan och började plocka ut liggunderlag, smutstvätt diverse väskor och allehanda föremål som man samlar på sig och släpar med sig under två veckors tid utomlands.
“Jaså ni har varit i Frankrike, då har ni förstås handlat lådvis med Champagne?” undrade tullaren sedan knipslugt. Vi utstötte helt sanningsenligt, med äkta förvåning (och en smula avsmak) ett ”Nej verkligen inte!” Ingen av oss tyckte nämligen om denna bubblande dryck. Här får jag förtydliga att det var på denna tiden. Hur det är med mina medresenärer vet jag inte nu för tiden. Men om någon skulle få för sig att bjuda mig på Champagne, så gärna för mig. Jag tar tacksamt emot, helst inte för torrt bara och i nydiskade glas! Men låt oss återvända till tullens garage i Helsingborg. Tullaren förstod nog att svaret var sanningsenligt i och med det snabba och unisont klingande nekandet. Och han vände åter sin irriterade uppmärksamhet mot urpackningen av allehanda saker ur den fullständigt fullproppade bagageluckan. Saken var den att platsbristen hade gjort att bagageluckan fick stängas med milt våld och när tullarna hade öppnat luckan for den upp med en fjång som avslöjade ett fullständigt överfullt bagage. Det var så överfullt att vi hade fått packa både utanför, under, ovanpå och mellan väskorna, då allting inte ens rymdes i väskorna. Så hela bagageutrymmet hade formen av en gigantisk koffert fullproppad med allsköns bråte. Inte ens skitig smutstvätt saknades, och sanning att säga luktade det inte direkt hallon i denna bagagelucka som vi inte hade vågat öppna under det senaste dygnet. Vi hade bara necessär och det väsentliga inne i kupén för vi visste att det skulle innebära ett fantastiskt jobb att lyckas stänga bakluckan om man skulle öppna den. Och att försöka hitta nåt specifikt i bråten var ändå relativt eller fullständigt utsiktslöst.
När den lille tullaren hade kommit en bra bit ner i packningen var det en oerhörd massa pinaler som började hopa sig på ett bord bredvid bilen. Med en hand på min sovsäck sträcker han på halsen och fräser åter igen till sin kollega som fortfarande har huvudet begravt under motorhuven. ”Ska du inte hjälpa till då!?” Precis under sovsäcken kom jag klart ihåg att min 5-liters vindunk låg, sida vid sida med de andra dunkarna som sällskapet liksom jag införskaffat hos franska Lantmännen. ”Jobba du” flinade hans kollega nonchalant, som istället förhörde sig om olika bilfakta från min kollega. Detta fick tydligen bägaren att rinna över, och den kortväxte tullaren tryckte därmed tillbaka min sovsäck med eftertryck och fräste ”då skiter jag också i det här”.
Jag är säker på att jag pustade ut med en ljudlighet som borde väcka misstänksamhet, men tullaren stegade iväg mot motorrummet eftersom det också drog till sig hans odelade nyfikenhet. ”Ska du inte lägga tillbaka sakerna” fick jag ur mig med spelad förtrytelse. ”Titta som du har ställt till det” tillade jag och pekade på berget med semesterpackning som tornade upp sig på garagebänken och nu hotade att falla ner på golvet. Som svar till detta pekade tullaren bara, med hela armen, mot en affisch på väggen som upplyste oss om att tullpersonalen inte hade några skyldigheter att återställa bilen efter visitation. Jag låtsades trumpen och fick hejda mig själv från att allt för snabbt slänga tillbaka packningen i bagaget.
Efter att ha konstaterat att vi inte hade någon spännande rymdmotor under huven, eller några andra häftiga hemligheter, vinkades vi till sist ointresserat ut ur garaget av de båda tullarna, som därmed helt hade tappat intresset för vårt nedlastade semesterekipage.
