På resor får man kulturella upplevelser på köpet, samt tillfällen att öva upp sina språkkunskaper. På en sommarresa för många (många) år sedan hamnade jag i södra Spanien. Costa del Sol. Solkusten - bara namnet låter sådär kulturellt förföriskt. Visserligen kunde jag inte många ord spanska, men det kunde inte mina vänner heller så jag var i gott sällskap. Det man inte kan, får man ju lära sig, tänkte jag när vi tågluffandes tog oss söderut mot ”de fyra S:en”: Sol, Sand, Salta bad och Servesa. (Jo, jag är medveten om att öl på spanska stavas Cervesa, men annars hade det ju inte blivit fyra ”S”).
Vi bodde strax utanför ett svenskt semesterparadis på sydkusten, men vi höll oss bland dom inhemska turisterna. Efter några veckor lättsamt liv med sena mornar och nätter, började vi tröttna på den relativa monotonin. En av mina vänner fick en lysande idé och tyckte vi skulle gå till en turistbyrå och ser vad dom kunde erbjuda. Sagt och gjort. Vi letade upp en resebyrå och fick en massa förslag. Vi fastnade för en bussresa till Gibraltar. Det var lagom kulturellt och exotiskt, och så kom vi dessutom utomlands. Gibraltar var vid den tiden fortfarande väldigt engelskt.
När vi satt där på resebyrån och diskuterade med en trevlig señorita fångade mitt öga en rörelse i ögonvrån. Ute på gatan var det som långa köer av bilar som sakta ringlade sig fram. Det var korta framryckningar längs den smala strandvägen och dess många trafikljus. Nu var det tydligen rött igen och en man hade sprintat förbi längs med mittlinjen ute på gatan. Resebyråförsäljerskan och vi skyndade fram till skyltfönstret i den lilla resebyrån. Vi såg den springande mannen komma fram till en bil, där lutade han sig in genom bilens öppna sidoruta och ett vilt slagsmål bröt genast ut. Sprintern utdelade rejäla rallarsvingar och vi fyra gapade och glodde. Bilens förare försvarade sig och pucklade på anfallaren genom bilfönstret med en promenadkäpp.
Trafikljuset slog om till grönt och bilen med den misshandlade föraren kom studsande iväg från slagskämpen. Bilkön följde efter och slagskämpen vände på klacken och rusade tillbaka längs med gatan. Han sprintade förbi resebyrån och vi lutade oss framåt för att kunna se vart han tog vägen. Till vår förvåning klättrade han upp i en stillastående lastbil i bilkön. Bakom lastbilen tutade alla som hel-idioter - till skillnad från att tidigare bara ha tutat som halvt från vettet. Man gör så i Spanien. Att inte tuta inom tättbebyggt område anses förmodligen som otänkbart. Mannen i lastbilen fick i en växel och lastbilen for iväg i ett moln av dieselrök. Lastbilen dundrade iväg och jag undrade så smått vad som skulle hända vid nästa rödljus.
Resebyråtjejen ryckte på axlarna, himlade med ögonen med en nick utåt gatan och gav oss våra bussbiljetter. ”Loco”, var hennes kortfattade kommentar. Vi nickade, visst, troligen var mannen en smula loco (galen) – förmodligen av trafiken och den stekande solen. Mållösa tittade vi på varandra och försökte sen rikta vår uppmärksamhet på vår resa till Gibraltar. Efter det galna uppträdandet ute på gatan försökte jag ställa en intelligent fråga och undrade ”Is there a gay on the bus?”. Tjejen bakom disken fick klotrunda ögon. Mina vänner gav upp ett gapflabb, och jag insåg att jag frågat henne om det fanns någon homosexuell på bussen - istället för att fråga efter en guide. Som sagt, resor bjuder ibland på lokal kultur och tillfällen att öva upp sina språkkunskaper.
