Archive for March, 2014

The belief…

Saturday, March 29th, 2014

“The belief in a supernatural source of evil is not necessary; men alone are quite capable of every wickedness.”

[Joseph Conrad, Under Western Eyes]

The debt

Friday, March 28th, 2014

“The debt we owe to the play of imagination is incalculable.”

Jag tror det var i Ukraina

Thursday, March 27th, 2014

Jag kommer ihÃ¥g en tid, det var rätt länge sen nu känns det som, när jag jobbade utomlands under en period. Det känns sÃ¥ vagt nu, som om det var 20-25 Ã¥r sedan i minnet, men ändÃ¥ som det var igÃ¥r – ni vet vad jag menar. Jag kommer knappt ihÃ¥g varför jag var där eller vad jag gjorde där. Men jag kommer ihÃ¥g att jag hade en liten intetsägande lägenhet i ett bostadsomrÃ¥de lÃ¥ngt utanför stan, som minnet redan raderat. Varje dag Ã¥kte jag buss in till kontoret. Det jobbigaste av allt var att jag inte pratade ett ord av det lokala sprÃ¥ket, ett sprÃ¥k som dessutom inte hade en stavelse lik vÃ¥rt västerländska latinska sprÃ¥kbruk. Som västerlänning “vet man” dessutom att man är väldigt pÃ¥passad när man befinner sig bakom det som förr kallades för JärnridÃ¥n. Ingen känner en, det stora flertalet undviker en, somliga försöker prata med en, men sprÃ¥kförbistringen är sÃ¥ total att bara smÃ¥ gester, nÃ¥gra miner och ett leende är allt jag kan förmedla. Som en apa i en bur som signalerar “ge mig bananen” och där vi människor konstaterar att “oj, titta, jag förstod vad den menade”. Hur som helst befann jag mig dagligdags i ett gigantiskt kontorskomplex med vÃ¥ning pÃ¥ vÃ¥ning av oändliga kontorslandskap. Det var tur att jag hittade dit jag skulle varje dag, för jag skulle aldrig klarat av att frÃ¥ga mig fram. Att handla i närbutiken för mitt nödtorft var bara att örla runt o plocka ihop vad jag skulle ha, lägga upp det pÃ¥ bandet när det var min tur och fÃ¥nigt räcka fram pengarna när kassörarbetaren sade summan. Begrep inte ett smack. Höll bara fram pengarna sÃ¥ hen kunde plocka Ã¥t sig vad som behövdes. SÃ¥ döm om min förvÃ¥ning en dag pÃ¥ kontoret när en relativt kortklippt blond tjej med stora blÃ¥ ögon plötsligt tilltalade mig pÃ¥ klingande svenska och med ett brett leende – utan nÃ¥gon speciell brytning alls dessutom. Vi kan kalla henne Oksana. Jag skäms att erkänna att det första jag undrade över var vilken avdelning av stasi som hon jobbade pÃ¥. Eller KGB. Eller vad landets hemliga polisen nu hette. Jag visste faktiskt inte det. Allt jag bekymrade mig om var mina sysslor pÃ¥ kontoret, som i ärlighetens namn inte var sÃ¥ intressanta eller sÃ¥ särskilt betungande att jag ens kommer ihÃ¥g dem. Jag undrade alltid över hur sjutton jag kunde hamnat där. Utomlands, inom den Ryska maktsfären, när jag inte ens kunde ett ord av det lokala sprÃ¥ket. Jag kunde inte ens fatta hur mina färdigheter skulle kunna rendera nÃ¥got intresse över huvud taget, men av rädsla att förstöra mig själv sa jag aldrig nÃ¥got om det. Jag misstänkte hela tiden att jag bara var insläppt i landet för att kunna rekryteras som spion.

Hur som helst, åter till den blonda Oksana med det avväpnande, vinnande leendet som på något oförklarligt sätt kunde prata svenska. Hon var inte svensk. Långt därifrån. Och hon hade aldrig varit i Sverige. Inte ens på semester. Jag kommer ihåg att jag undrade om de ens hade semester i det hör landet. Hemliga polisen, tänkte jag igen. Men jag tänkte inte bli värvad eller rekryterad. Jag kunde inte ens avslöja några hemligheter om jag hade velat och haft några, och jag skulle vara den sämsta spionen i världshistorien, bara på grund av det. Jag har dessutom aldrig kunnat ljuga så det liknar nåt. Nåväl. Oksana och jag blev allt mer bekanta, trots mina gnagande misstankar om hemliga poliser och hemliga agenter. Att ha en enda människa som förstod mig, som var trevlig, vänlig och förstående var liksom för mycket att motstå. Att hon var vacker som en dag hade förstås också något att göra med saken, men ändå inte. Vi träffades då och då, och det var alltid dagens höjdpunkt när hon hade vägarna förbi i mitt kontorslandskap. Och ibland var jag uppe på hennes våning, och passade på att gå förbi hennes plats och prata en stund. Ibland en smula för länge, eller för högljutt och hennes lille och mycket äldre chef som satt längre bort i samma kontorslandskap tyckte irriterad men samtidigt förvånansvärt tolerant över dessa störningsmoment (hennes höga skratt av våra samtal). Tiden gick och jag upptäckte att ibland åkte hon med samma buss som jag, men jag hoppade nog av före henne för jag fick aldrig reda på vart hon bodde. Andra gånger tog hon en annan buss. Det var egentligen sista dagen innan mitt flyg hem som jag såg nåt annat än glädje från henne efter månaderna i detta undersköna men ändå så annorlunda land. Det var oftast fint väder vill jag minnas. Fantastiskt landskap med mjuka rullande kullar och enorma odlingsområden. Soldränkta fält och dungar av träd. Ibland större trädsamlingar, små skogsområden, och sedan for bussen vidare mellan guldgula åkrar av vete eller prunknande gröna fält med obestämbara grödor. Kanske sockerbetor. Kanske bönor. Kanske nåt annat. Ibland var det grått som hemma i Sverige. På det hela taget var det som hemma i Skåne. Men lite varmare. Och när det regnade, regnade det oftast på nätterna tycktes det mig. Men det var omöjligt att prata väder med infödingarna, eftersom det ju var omöjligt för mig att lära känna någon. Förutom Oksana då som sagt. Men det räknas ju inte, eftersom hon kunde mitt språk, men jag hade fortfarande inte lärt mig mer än ett par ord av språket.

Oksana tittade stint pÃ¥ mig under vÃ¥rt samtal och verkade som sagt uppriktigt förkrossad över att jag skulle Ã¥ka. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Det var pÃ¥ eftermiddagen och det var inte sÃ¥ länge kvar pÃ¥ arbetsdagen. Vi hade pratat som vanligt den dan, mer än vanligt, och när jag berättade att jag skulle Ã¥ka hade hon bara snabbt svarat att hon redan visste. Vi dröjde kvar tillsammans vid eftermiddagskaffet som vi börjat dela tillsammans. Jag märkte pÃ¥ henne att hon var ledsen och upprörd för att jag skulle Ã¥ka tillbaka till Sverige. Saken är den att jag aldrig vÃ¥gat eller velat säga nÃ¥got, eller inleda nÃ¥gonting annat än en alltför ytlig arbetsplatsvänskap. Dels med betänkligheterna med hemliga poliser och dels för att jag inte visste hur Oksana egentligen hade det. Jag visste ingenting om henne utanför kontoret. Vad gjorde hon efter jobbet? Hade hon nÃ¥gon hobby? Var hennes föräldrar i livet? Hade hon vänner, hade hon pojkvän? Var hon gift? Det slog mig att jag inte visste nÃ¥gonting om Oksana mer än att hon var trevlig, rolig och pratade om det ena ochd et andra med en glädje och värme som gjorde mig lycklig pÃ¥ nÃ¥got sätt, djupt där inne i hjärtat. Och det var förvillande. Och det gjorde mig mer än en aning beklämd just nu, sista dagen, när jag förstod att hon inte gillade att jag skulle Ã¥ka… Men vad ville hon? Vad ville jag?? Fanns det nÃ¥got jag kunde göra? NÃ¥got jag borde göra? Hon frÃ¥gade mig vad jag skulle göra och ifall jag verkligen skulle Ã¥ka imorgon bitti. Flyget var bokat och jag berättade det. Jag ville frÃ¥ga sÃ¥ mycket och hennes ögon sÃ¥g ut att be mig om nÃ¥got. Mitt i denna stapplande början till ett allvarligt samtal, som jag dessutom mer eller mindre berättigat misstänkte var övervakat av bÃ¥de hennes kvinnliga kollegor samt dolda mikrofoner och kameror, dök det plötsligt upp nÃ¥gon.

Det var en smÃ¥tt pÃ¥frestande del av tillvaron här, att känna att jag hela tiden var övervakad. Men det var ingen stasi-kvinna eller irriterad avdelningschef som dök upp. Det var istället nÃ¥got sÃ¥ oväntat som en kollega frÃ¥n mitt företag, som plötsligt steg fram ör ögonvrÃ¥n med ett brett leende och som översvallande började skaka hand, klappa mig pÃ¥ axeln och presentera sig själv för Oksana. Min kollega är lite äldre, vi kan kalla henne Anna, hon kommer frÃ¥n ett annat bolag inom koncernen, och är betydligt mer intresserad av mig än jag av henne. För Ã¥tskilliga Ã¥r sedan hade vi nÃ¥got som liknade en början till en inledning, men till slut tröttnade hon artigt när hon märkte att jag inte var ett dugg romantiskt intresserad av henne. Men hon tyckte ändÃ¥ om mig och det visade hon, som jag tyckte, pÃ¥ ett väldigt irriterande sätt. Som en äldre syster, som en extra-mamma – jag kände mig som om hon hade ägt mig en gÃ¥ng i tiden. Jag antar att Oksana märkte, men inte kunde tolka min plötsliga temperatursänkning. Det var sÃ¥ mycket jag ville berätta för Oksana och diskutera med henne. Och sÃ¥ dyker nu den här gamla kollegan upp mitt i alltihopa ocksÃ¥. Jag förklarar att Oksana pratar svenska, och hoppas att min kollega skulle förstÃ¥ att vi inte kunde tala nu. Jag visste inte vad hon gjorde här, eller vad hon ville. Skulle hon ta över min tjänst nu när jag skulle tillbaka, eller var hon här i ett helt annat ärende och var detta bara en slump att hon hittade mig här och nu? Oavsett vilket önskade jag att hon bara inte hade stövlat in just precis nu. Anna märkte trots allt snabbt att hon var tredje hjulet under vagnen och att jag och Oksana var inbegripna i ett nÃ¥got privat samtal. Anna frÃ¥gade mig vad som stod pÃ¥, pÃ¥ engelska. Jag sÃ¥g pÃ¥ Oksana att hon inte förstod ett ord av vad Anna sa. Jag fick för mig att Anna visste att Oksana inte talade engelska och hon fortsatte att frÃ¥ga ut mig om vem Oksana var och vad vi pratade om. “Ursäkta” sa jag vänd till Oksana, innan jag snabbt och i kort ton svarade Anna att jag inte visste. Anna undrade om jag visste vad jag gjorde om jag skulle engagera mig privat i nÃ¥gon i det här sammanhanget. Hennes direkta frÃ¥ga kändes som ett spik. Jag tittade förvirrat pÃ¥ Oksana vars blick undrande sökte min. Anna sa inget mer, hon hade redan förstÃ¥tt att det stod tvÃ¥ fÃ¥n här som inte visste vad de ville. Hon kände mig bättre än jag ville erkänna för mig själv och kanske förstÃ¥r kvinnor instinktivt eller undermedvetet varandras dilemma.

Jag kommer knappt ihÃ¥g hur vi kom ner till bussen den eftermiddan, men jag hade med mig tvÃ¥ kassar och en hel lÃ¥da med saker frÃ¥n mitt nu tömda skrivbord tillsammans med attachéväskan jag alltid bar med mig till och frÃ¥n jobbet. Oksana erbjöd sig att hjälpa till och skulle dessutom med samma buss idag sÃ¥ det var inga problem, sa hon. Anna bar ingenting. Inte ens en egen handväska. “Vad vill du” undrade Anna igen pÃ¥ engelska. Det irriterade mig lika mycket som jag var glad att Oksana inte förstod. Anna menade förstÃ¥s vad jag ville med Oksana. Hennes frÃ¥ga innehöll sÃ¥ mycket mer än bara en frÃ¥ga. Det var flera frÃ¥gor i flera lager, staplade ovanpÃ¥ varandra. Vad ville jag? undrade jag för mig själv. Ville jag riskera att Oksana var en hemlig agent som skulle fÃ¥ sina krokar i mig? Trodde jag ens pÃ¥ det? Var jag paranoid? Jag visste ju som sagt ingenting om henne. Men jag var säker pÃ¥ att jag inte övertolkade Oksanas plötsliga ledsamhet över att jag skulle Ã¥ka. Ville hon följa med mig?? Skulle jag stanna och ta reda pÃ¥ det? Kunde hon följa med? Kunde jag stanna? Eller kunde jag komma tillbaka pÃ¥ egen hand? Hur funkade visum i det här landet egentligen? Det var sÃ¥ mycket jag inte visste! Jag hade inte ens Oksanas adress eller telefonnummer. Bussen skumpade vidare pÃ¥ sin runda och vi kom allt närmare min hÃ¥llplats. Anna hade nu tagit befälet över bussresan och sa till mig att samla ihop grejorna, vi skulle av snart. Och de andra passagerarna verkade tycka att mitt spända intresse för Oksana var en smula suspekt. Jag ville säga till henne att vi mÃ¥ste höras av. Vi mÃ¥ste hÃ¥lla kontakten. Hon räckte mig en lapp och jag förstod att det var hennes kontaktuppgifter. Plötsligt var vi framme och jag skulle av med väska, kassar och lÃ¥dor. Jag ville att bussen skulle vänta sÃ¥ jag kunde krama om Oksana och kanske säga att allt löser sig, jag hör av mig imorgon kväll. Bussen stod pÃ¥ tomgÃ¥ng och Anna och flera andra medpassagerare var redan av. Anna ropade pÃ¥ mig att skynda mig och jag drog ut pÃ¥ det sÃ¥ mycket jag kunde. Backade ut lÃ¥ngsamt och satte ner kassarna och sträckte mig efter lÃ¥dan som jag hade kvar att lyfta ut. De andra passagerarna tittade pÃ¥ mig som om jag var en snigel. Jag stod med en fot utanför bussen, när chauffören satte bussen i rullning igen. Jag for nästan omkull men kämpade för att fÃ¥ fatt i lÃ¥dan. Anna gapade “Vad gör du!?” pÃ¥ engelska. Lika mycket till chauffören som till mig. Bussen stannade till igen och nÃ¥gra grejor hade fallit ur lÃ¥dan vid den lilla inbromsningen som skedde innan bussen ens riktigt rullat iväg. Oksana och alla andra passagerare tittade pÃ¥ mig under tiden jag samlade ihop nÃ¥gra lappar, nÃ¥t suddgummi, nÃ¥gra pennor, nÃ¥gra smÃ¥saker som trillat ut och nu lÃ¥g pÃ¥ trappstegen. Hela bussen, alla passagerarna och speciellt chauffören ville iväg. Jag försökte förhala. Dra ut sekunderna till timmar. Jag ville se Oksana en sista gÃ¥ng i ögonen. Men hon hade vänt sig bort. När jag tog ett steg upp med lÃ¥dan i famnen började bussen rulla igen. Anna bankade i bussens sida. Chauffören stannade igen. Jag kom ut igen. Satte lÃ¥dan pÃ¥ marken och stod där, en smula omtumlad.

Precis i det ögonblicket när det var för sent, tog jag ett steg upp i bussen igen. Dörrarna gick väsande ihop om och klämde fast min rumpa. Dörrarna stängdes inte helt. En kort millisekund tänkte jag pÃ¥ alla artiklar i dagspressen som jag läst om hur folk klämts fast i bussdörrar. Men de här dörrarna höll bara min bakdel i ett mjukt men ändÃ¥ fast grepp. Och bussen for iväg. Där satt jag som en kork i en flaska och tänkte att öststatsbussar kanske inte har sÃ¥ hÃ¥rt klämmande bussdörrar som i väst. Hemma i Sverige hade säkert stadsbussarna klämt av en skinka pÃ¥ mig, som en gigantisk slö häcksax, i ordets överförda bemärkelse. Oksana vände sig om och tog ett par steg tillbaka mot mig. Hon tittade pÃ¥ mig med stora förvÃ¥nade ögon och jag sÃ¥g att hennes gröna mascara flöt i stora tjocka rännilar nerför hennes hals, orsakade av hennes flödande tÃ¥rar. Hon grät och det gjorde sÃ¥ ont i mig, men samtidigt hade mitt knasiga infall att hoppa pÃ¥ bussen igen (och fastnat med bakdelen hängandes halvvägs ute när bussen accelerade iväg) fÃ¥tt hennes grÃ¥t att avbrytas av en fullständig förvÃ¥ning. Jag tänkte bara pÃ¥ vad fasen skulle Anna nu säga, och hur fasen skulle jag hitta tillbaka till min busshÃ¥llplats med vändande busstrafik. Jag kommer ihÃ¥g att jag sökte efter ordet stopp pÃ¥ ryska. Skulle jag skrika “stoi” till chauffören? Ett par damer, ett par andra busspassagerare, tittade helt förvÃ¥nade pÃ¥ mig och undrade antagligen vad för en fullständig idiot de hade fÃ¥tt ombord. Eller rättare sagt inte blev av med. Där bleknade allting bort och jag förstod att jag vaknade. Allting vara bara en dröm. Eller var det det? Det var ju ett helt liv. Flera mÃ¥nader. Och Anna, som stod där o svor efter mig pÃ¥ busshÃ¥llsplatsen med mina grejor. Hade väskan trillat ut och gÃ¥tt sönder? Nä, väskan och Anna var ju isÃ¥fall ocksÃ¥ bara en dröm. Mystiskt. Jag kunde svurit pÃ¥ att det var sant. Jag kunde svurit. Oksana…

Jag läste för ett tag sedan att nÃ¥gon forskare ansÃ¥g att kvantfysiken bevisar att medvetandet flyttar till ett annat universum efter döden… Nu funderar jag pÃ¥ om det även händer för ett ögonblick ibland när vi drömmer. Var jag verkligen i en annans kropp? I ett annat universum? För en stund sammankopplad med andra människor i ett annat universa, genom en annans människas medvetande. Det är skillnad pÃ¥ drömmar och drömmar. Ibland vet man sÃ¥ väl att det är en dröm, det känns inte sÃ¥ verkligt. Man vet att det inte är pÃ¥ riktigt. Ibland kan man styra det. Ibland inte. Eller sÃ¥ har man drömt det förut. NÃ¥t liknande. Det är lite blekare än vanligt. Som om man sÃ¥g det pÃ¥ en dÃ¥lig tv. Det är liksom underförstÃ¥tt att det är en dröm där hjärnan sorterar intryck och gÃ¥r pÃ¥ tomgÃ¥ng. Rensar hÃ¥rddisken. Defragmenterar. Men jag undrar hur det gick sen. Var är Oksana och alla de andra nu? Vad gör de? Hur är det med henne…?

Vargen ändrar pÃ¥ floderna…

Monday, March 24th, 2014

Jag har varit inne pÃ¥ vargar förut, och nu kommer det igen. “Trophic cascade” är nÃ¥got som svenska myndigheter borde fundera över… Det är DEN mest fantastiska vetenskapliga upptäckten som gjorts under det senaste halvseklet. Faktum är att det tog sÃ¥ lÃ¥ng tid innan det sjönk in… Som det är nu är det sorgligt till den milda grad vad som görs mot den svenska naturen. För att förstÃ¥ vad fler vargar i Sverige skulle innebära, och speciellt om man kallar sig naturvän, sÃ¥ krävs det att man tittar igenom den här filmsnutten. Gör man det förstÃ¥r man att i Sverige har vi snart ingen natur kvar. Det är bara en enda stor park där vi odlar brädor pÃ¥ rot. När man sett filmklippet och betänker rubrikens innebörd svindlar tanken. Hur skulle Sverige kunna se ut i framtiden?

 

We don’t need fascist groove…

Friday, March 14th, 2014

Weekly reminder a bit late: Election in Sweden coming up and sadly enough we have these nationalistic wing-nuts that makes a lot of noise. Therefore we need to listen to this at least once a week, if not every day, until the election is over…

 

“The whole world is…

Thursday, March 6th, 2014

“The whole world is a series of miracles, but we’re so used to them we call them ordinary things.”

[Hans Christian Andersen]

Ekonomi är ett medel och kultur ett mål

Wednesday, March 5th, 2014

Att kulturen skall vara nyttig och bidra till tillväxten är numera en tämligen cementerad bild, världen över. Kulturella och kreativa verksamheter analyseras som näringsgrenar, och de senaste åren har kulturgeografer och ekonomer gång efter annan visat att kulturen är ett viktigt medel för regional tillväxt. Om ett spännande kulturutbud saknas i en stad eller region uteblir också inflyttning av individer som bidrar till den regionala dynamiken.

Visst, kultur kan vara ett medel för tillväxt, men reduceras kulturen till ett sådant riskerar vi att ur synfältet tappa kulturens kraft, magi och själ. Det gäller alltså att i mitt i mellan strategimöten, kvalitetsuppföljningar, insamlandet av besöksstatistik och upprättandet av finansieringsmodeller stanna upp och nypa oss själva i armen. Det som har kommit att bli en grundkomponent i forskningsprogrammet vid forskningscentret ABC – Arts, Business and Culture vid Handelshögskolan i Stockholm är att försöka vända på frågan hur kultur kan bidra till ekonomin till exakt den omvända, nämligen hur ekonomin bäst kan bidra till att skapa kultur.

http://www.kulturradet.se/nyhetsarkiv/Kronikor/Mars-2014/

Läs mer och besök länken ovan.