Archive for March, 2014

The belief…

Saturday, March 29th, 2014

“The belief in a supernatural source of evil is not necessary; men alone are quite capable of every wickedness.”

[Joseph Conrad, Under Western Eyes]

The debt

Friday, March 28th, 2014

“The debt we owe to the play of imagination is incalculable.”

Jag tror det var i Ukraina

Thursday, March 27th, 2014

Jag kommer ihåg en tid, det var rätt länge sen nu känns det som, när jag jobbade utomlands under en period. Det känns så vagt nu, som om det var 20-25 år sedan i minnet, men ändå som det var igår – ni vet vad jag menar. Jag kommer knappt ihåg varför jag var där eller vad jag gjorde där. Men jag kommer ihåg att jag hade en liten intetsägande lägenhet i ett bostadsområde långt utanför stan, som minnet redan raderat. Varje dag åkte jag buss in till kontoret. Det jobbigaste av allt var att jag inte pratade ett ord av det lokala språket, ett språk som dessutom inte hade en stavelse lik vårt västerländska latinska språkbruk. Som västerlänning “vet man” dessutom att man är väldigt påpassad när man befinner sig bakom det som förr kallades för Järnridån. Ingen känner en, det stora flertalet undviker en, somliga försöker prata med en, men språkförbistringen är så total att bara små gester, några miner och ett leende är allt jag kan förmedla. Som en apa i en bur som signalerar “ge mig bananen” och där vi människor konstaterar att “oj, titta, jag förstod vad den menade”. Hur som helst befann jag mig dagligdags i ett gigantiskt kontorskomplex med våning på våning av oändliga kontorslandskap. Det var tur att jag hittade dit jag skulle varje dag, för jag skulle aldrig klarat av att fråga mig fram. Att handla i närbutiken för mitt nödtorft var bara att örla runt o plocka ihop vad jag skulle ha, lägga upp det på bandet när det var min tur och fånigt räcka fram pengarna när kassörarbetaren sade summan. Begrep inte ett smack. Höll bara fram pengarna så hen kunde plocka åt sig vad som behövdes. Så döm om min förvåning en dag på kontoret när en relativt kortklippt blond tjej med stora blå ögon plötsligt tilltalade mig på klingande svenska och med ett brett leende – utan någon speciell brytning alls dessutom. Vi kan kalla henne Oksana. Jag skäms att erkänna att det första jag undrade över var vilken avdelning av stasi som hon jobbade på. Eller KGB. Eller vad landets hemliga polisen nu hette. Jag visste faktiskt inte det. Allt jag bekymrade mig om var mina sysslor på kontoret, som i ärlighetens namn inte var så intressanta eller så särskilt betungande att jag ens kommer ihåg dem. Jag undrade alltid över hur sjutton jag kunde hamnat där. Utomlands, inom den Ryska maktsfären, när jag inte ens kunde ett ord av det lokala språket. Jag kunde inte ens fatta hur mina färdigheter skulle kunna rendera något intresse över huvud taget, men av rädsla att förstöra mig själv sa jag aldrig något om det. Jag misstänkte hela tiden att jag bara var insläppt i landet för att kunna rekryteras som spion.

Hur som helst, åter till den blonda Oksana med det avväpnande, vinnande leendet som på något oförklarligt sätt kunde prata svenska. Hon var inte svensk. Långt därifrån. Och hon hade aldrig varit i Sverige. Inte ens på semester. Jag kommer ihåg att jag undrade om de ens hade semester i det hör landet. Hemliga polisen, tänkte jag igen. Men jag tänkte inte bli värvad eller rekryterad. Jag kunde inte ens avslöja några hemligheter om jag hade velat och haft några, och jag skulle vara den sämsta spionen i världshistorien, bara på grund av det. Jag har dessutom aldrig kunnat ljuga så det liknar nåt. Nåväl. Oksana och jag blev allt mer bekanta, trots mina gnagande misstankar om hemliga poliser och hemliga agenter. Att ha en enda människa som förstod mig, som var trevlig, vänlig och förstående var liksom för mycket att motstå. Att hon var vacker som en dag hade förstås också något att göra med saken, men ändå inte. Vi träffades då och då, och det var alltid dagens höjdpunkt när hon hade vägarna förbi i mitt kontorslandskap. Och ibland var jag uppe på hennes våning, och passade på att gå förbi hennes plats och prata en stund. Ibland en smula för länge, eller för högljutt och hennes lille och mycket äldre chef som satt längre bort i samma kontorslandskap tyckte irriterad men samtidigt förvånansvärt tolerant över dessa störningsmoment (hennes höga skratt av våra samtal). Tiden gick och jag upptäckte att ibland åkte hon med samma buss som jag, men jag hoppade nog av före henne för jag fick aldrig reda på vart hon bodde. Andra gånger tog hon en annan buss. Det var egentligen sista dagen innan mitt flyg hem som jag såg nåt annat än glädje från henne efter månaderna i detta undersköna men ändå så annorlunda land. Det var oftast fint väder vill jag minnas. Fantastiskt landskap med mjuka rullande kullar och enorma odlingsområden. Soldränkta fält och dungar av träd. Ibland större trädsamlingar, små skogsområden, och sedan for bussen vidare mellan guldgula åkrar av vete eller prunknande gröna fält med obestämbara grödor. Kanske sockerbetor. Kanske bönor. Kanske nåt annat. Ibland var det grått som hemma i Sverige. På det hela taget var det som hemma i Skåne. Men lite varmare. Och när det regnade, regnade det oftast på nätterna tycktes det mig. Men det var omöjligt att prata väder med infödingarna, eftersom det ju var omöjligt för mig att lära känna någon. Förutom Oksana då som sagt. Men det räknas ju inte, eftersom hon kunde mitt språk, men jag hade fortfarande inte lärt mig mer än ett par ord av språket.

Oksana tittade stint på mig under vårt samtal och verkade som sagt uppriktigt förkrossad över att jag skulle åka. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Det var på eftermiddagen och det var inte så länge kvar på arbetsdagen. Vi hade pratat som vanligt den dan, mer än vanligt, och när jag berättade att jag skulle åka hade hon bara snabbt svarat att hon redan visste. Vi dröjde kvar tillsammans vid eftermiddagskaffet som vi börjat dela tillsammans. Jag märkte på henne att hon var ledsen och upprörd för att jag skulle åka tillbaka till Sverige. Saken är den att jag aldrig vågat eller velat säga något, eller inleda någonting annat än en alltför ytlig arbetsplatsvänskap. Dels med betänkligheterna med hemliga poliser och dels för att jag inte visste hur Oksana egentligen hade det. Jag visste ingenting om henne utanför kontoret. Vad gjorde hon efter jobbet? Hade hon någon hobby? Var hennes föräldrar i livet? Hade hon vänner, hade hon pojkvän? Var hon gift? Det slog mig att jag inte visste någonting om Oksana mer än att hon var trevlig, rolig och pratade om det ena ochd et andra med en glädje och värme som gjorde mig lycklig på något sätt, djupt där inne i hjärtat. Och det var förvillande. Och det gjorde mig mer än en aning beklämd just nu, sista dagen, när jag förstod att hon inte gillade att jag skulle åka… Men vad ville hon? Vad ville jag?? Fanns det något jag kunde göra? Något jag borde göra? Hon frågade mig vad jag skulle göra och ifall jag verkligen skulle åka imorgon bitti. Flyget var bokat och jag berättade det. Jag ville fråga så mycket och hennes ögon såg ut att be mig om något. Mitt i denna stapplande början till ett allvarligt samtal, som jag dessutom mer eller mindre berättigat misstänkte var övervakat av både hennes kvinnliga kollegor samt dolda mikrofoner och kameror, dök det plötsligt upp någon.

Det var en smått påfrestande del av tillvaron här, att känna att jag hela tiden var övervakad. Men det var ingen stasi-kvinna eller irriterad avdelningschef som dök upp. Det var istället något så oväntat som en kollega från mitt företag, som plötsligt steg fram ör ögonvrån med ett brett leende och som översvallande började skaka hand, klappa mig på axeln och presentera sig själv för Oksana. Min kollega är lite äldre, vi kan kalla henne Anna, hon kommer från ett annat bolag inom koncernen, och är betydligt mer intresserad av mig än jag av henne. För åtskilliga år sedan hade vi något som liknade en början till en inledning, men till slut tröttnade hon artigt när hon märkte att jag inte var ett dugg romantiskt intresserad av henne. Men hon tyckte ändå om mig och det visade hon, som jag tyckte, på ett väldigt irriterande sätt. Som en äldre syster, som en extra-mamma – jag kände mig som om hon hade ägt mig en gång i tiden. Jag antar att Oksana märkte, men inte kunde tolka min plötsliga temperatursänkning. Det var så mycket jag ville berätta för Oksana och diskutera med henne. Och så dyker nu den här gamla kollegan upp mitt i alltihopa också. Jag förklarar att Oksana pratar svenska, och hoppas att min kollega skulle förstå att vi inte kunde tala nu. Jag visste inte vad hon gjorde här, eller vad hon ville. Skulle hon ta över min tjänst nu när jag skulle tillbaka, eller var hon här i ett helt annat ärende och var detta bara en slump att hon hittade mig här och nu? Oavsett vilket önskade jag att hon bara inte hade stövlat in just precis nu. Anna märkte trots allt snabbt att hon var tredje hjulet under vagnen och att jag och Oksana var inbegripna i ett något privat samtal. Anna frågade mig vad som stod på, på engelska. Jag såg på Oksana att hon inte förstod ett ord av vad Anna sa. Jag fick för mig att Anna visste att Oksana inte talade engelska och hon fortsatte att fråga ut mig om vem Oksana var och vad vi pratade om. “Ursäkta” sa jag vänd till Oksana, innan jag snabbt och i kort ton svarade Anna att jag inte visste. Anna undrade om jag visste vad jag gjorde om jag skulle engagera mig privat i någon i det här sammanhanget. Hennes direkta fråga kändes som ett spik. Jag tittade förvirrat på Oksana vars blick undrande sökte min. Anna sa inget mer, hon hade redan förstått att det stod två fån här som inte visste vad de ville. Hon kände mig bättre än jag ville erkänna för mig själv och kanske förstår kvinnor instinktivt eller undermedvetet varandras dilemma.

Jag kommer knappt ihåg hur vi kom ner till bussen den eftermiddan, men jag hade med mig två kassar och en hel låda med saker från mitt nu tömda skrivbord tillsammans med attachéväskan jag alltid bar med mig till och från jobbet. Oksana erbjöd sig att hjälpa till och skulle dessutom med samma buss idag så det var inga problem, sa hon. Anna bar ingenting. Inte ens en egen handväska. “Vad vill du” undrade Anna igen på engelska. Det irriterade mig lika mycket som jag var glad att Oksana inte förstod. Anna menade förstås vad jag ville med Oksana. Hennes fråga innehöll så mycket mer än bara en fråga. Det var flera frågor i flera lager, staplade ovanpå varandra. Vad ville jag? undrade jag för mig själv. Ville jag riskera att Oksana var en hemlig agent som skulle få sina krokar i mig? Trodde jag ens på det? Var jag paranoid? Jag visste ju som sagt ingenting om henne. Men jag var säker på att jag inte övertolkade Oksanas plötsliga ledsamhet över att jag skulle åka. Ville hon följa med mig?? Skulle jag stanna och ta reda på det? Kunde hon följa med? Kunde jag stanna? Eller kunde jag komma tillbaka på egen hand? Hur funkade visum i det här landet egentligen? Det var så mycket jag inte visste! Jag hade inte ens Oksanas adress eller telefonnummer. Bussen skumpade vidare på sin runda och vi kom allt närmare min hållplats. Anna hade nu tagit befälet över bussresan och sa till mig att samla ihop grejorna, vi skulle av snart. Och de andra passagerarna verkade tycka att mitt spända intresse för Oksana var en smula suspekt. Jag ville säga till henne att vi måste höras av. Vi måste hålla kontakten. Hon räckte mig en lapp och jag förstod att det var hennes kontaktuppgifter. Plötsligt var vi framme och jag skulle av med väska, kassar och lådor. Jag ville att bussen skulle vänta så jag kunde krama om Oksana och kanske säga att allt löser sig, jag hör av mig imorgon kväll. Bussen stod på tomgång och Anna och flera andra medpassagerare var redan av. Anna ropade på mig att skynda mig och jag drog ut på det så mycket jag kunde. Backade ut långsamt och satte ner kassarna och sträckte mig efter lådan som jag hade kvar att lyfta ut. De andra passagerarna tittade på mig som om jag var en snigel. Jag stod med en fot utanför bussen, när chauffören satte bussen i rullning igen. Jag for nästan omkull men kämpade för att få fatt i lådan. Anna gapade “Vad gör du!?” på engelska. Lika mycket till chauffören som till mig. Bussen stannade till igen och några grejor hade fallit ur lådan vid den lilla inbromsningen som skedde innan bussen ens riktigt rullat iväg. Oksana och alla andra passagerare tittade på mig under tiden jag samlade ihop några lappar, nåt suddgummi, några pennor, några småsaker som trillat ut och nu låg på trappstegen. Hela bussen, alla passagerarna och speciellt chauffören ville iväg. Jag försökte förhala. Dra ut sekunderna till timmar. Jag ville se Oksana en sista gång i ögonen. Men hon hade vänt sig bort. När jag tog ett steg upp med lådan i famnen började bussen rulla igen. Anna bankade i bussens sida. Chauffören stannade igen. Jag kom ut igen. Satte lådan på marken och stod där, en smula omtumlad.

Precis i det ögonblicket när det var för sent, tog jag ett steg upp i bussen igen. Dörrarna gick väsande ihop om och klämde fast min rumpa. Dörrarna stängdes inte helt. En kort millisekund tänkte jag på alla artiklar i dagspressen som jag läst om hur folk klämts fast i bussdörrar. Men de här dörrarna höll bara min bakdel i ett mjukt men ändå fast grepp. Och bussen for iväg. Där satt jag som en kork i en flaska och tänkte att öststatsbussar kanske inte har så hårt klämmande bussdörrar som i väst. Hemma i Sverige hade säkert stadsbussarna klämt av en skinka på mig, som en gigantisk slö häcksax, i ordets överförda bemärkelse. Oksana vände sig om och tog ett par steg tillbaka mot mig. Hon tittade på mig med stora förvånade ögon och jag såg att hennes gröna mascara flöt i stora tjocka rännilar nerför hennes hals, orsakade av hennes flödande tårar. Hon grät och det gjorde så ont i mig, men samtidigt hade mitt knasiga infall att hoppa på bussen igen (och fastnat med bakdelen hängandes halvvägs ute när bussen accelerade iväg) fått hennes gråt att avbrytas av en fullständig förvåning. Jag tänkte bara på vad fasen skulle Anna nu säga, och hur fasen skulle jag hitta tillbaka till min busshållplats med vändande busstrafik. Jag kommer ihåg att jag sökte efter ordet stopp på ryska. Skulle jag skrika “stoi” till chauffören? Ett par damer, ett par andra busspassagerare, tittade helt förvånade på mig och undrade antagligen vad för en fullständig idiot de hade fått ombord. Eller rättare sagt inte blev av med. Där bleknade allting bort och jag förstod att jag vaknade. Allting vara bara en dröm. Eller var det det? Det var ju ett helt liv. Flera månader. Och Anna, som stod där o svor efter mig på busshållsplatsen med mina grejor. Hade väskan trillat ut och gått sönder? Nä, väskan och Anna var ju isåfall också bara en dröm. Mystiskt. Jag kunde svurit på att det var sant. Jag kunde svurit. Oksana…

Jag läste för ett tag sedan att någon forskare ansåg att kvantfysiken bevisar att medvetandet flyttar till ett annat universum efter döden… Nu funderar jag på om det även händer för ett ögonblick ibland när vi drömmer. Var jag verkligen i en annans kropp? I ett annat universum? För en stund sammankopplad med andra människor i ett annat universa, genom en annans människas medvetande. Det är skillnad på drömmar och drömmar. Ibland vet man så väl att det är en dröm, det känns inte så verkligt. Man vet att det inte är på riktigt. Ibland kan man styra det. Ibland inte. Eller så har man drömt det förut. Nåt liknande. Det är lite blekare än vanligt. Som om man såg det på en dålig tv. Det är liksom underförstått att det är en dröm där hjärnan sorterar intryck och går på tomgång. Rensar hårddisken. Defragmenterar. Men jag undrar hur det gick sen. Var är Oksana och alla de andra nu? Vad gör de? Hur är det med henne…?

Vargen ändrar på floderna…

Monday, March 24th, 2014

Jag har varit inne på vargar förut, och nu kommer det igen. “Trophic cascade” är något som svenska myndigheter borde fundera över… Det är DEN mest fantastiska vetenskapliga upptäckten som gjorts under det senaste halvseklet. Faktum är att det tog så lång tid innan det sjönk in… Som det är nu är det sorgligt till den milda grad vad som görs mot den svenska naturen. För att förstå vad fler vargar i Sverige skulle innebära, och speciellt om man kallar sig naturvän, så krävs det att man tittar igenom den här filmsnutten. Gör man det förstår man att i Sverige har vi snart ingen natur kvar. Det är bara en enda stor park där vi odlar brädor på rot. När man sett filmklippet och betänker rubrikens innebörd svindlar tanken. Hur skulle Sverige kunna se ut i framtiden?

 

We don’t need fascist groove…

Friday, March 14th, 2014

Weekly reminder a bit late: Election in Sweden coming up and sadly enough we have these nationalistic wing-nuts that makes a lot of noise. Therefore we need to listen to this at least once a week, if not every day, until the election is over…

 

“The whole world is…

Thursday, March 6th, 2014

“The whole world is a series of miracles, but we’re so used to them we call them ordinary things.”

[Hans Christian Andersen]

Ekonomi är ett medel och kultur ett mål

Wednesday, March 5th, 2014

Att kulturen skall vara nyttig och bidra till tillväxten är numera en tämligen cementerad bild, världen över. Kulturella och kreativa verksamheter analyseras som näringsgrenar, och de senaste åren har kulturgeografer och ekonomer gång efter annan visat att kulturen är ett viktigt medel för regional tillväxt. Om ett spännande kulturutbud saknas i en stad eller region uteblir också inflyttning av individer som bidrar till den regionala dynamiken.

Visst, kultur kan vara ett medel för tillväxt, men reduceras kulturen till ett sådant riskerar vi att ur synfältet tappa kulturens kraft, magi och själ. Det gäller alltså att i mitt i mellan strategimöten, kvalitetsuppföljningar, insamlandet av besöksstatistik och upprättandet av finansieringsmodeller stanna upp och nypa oss själva i armen. Det som har kommit att bli en grundkomponent i forskningsprogrammet vid forskningscentret ABC – Arts, Business and Culture vid Handelshögskolan i Stockholm är att försöka vända på frågan hur kultur kan bidra till ekonomin till exakt den omvända, nämligen hur ekonomin bäst kan bidra till att skapa kultur.

http://www.kulturradet.se/nyhetsarkiv/Kronikor/Mars-2014/

Läs mer och besök länken ovan.