Archive for June, 2017

Släpp dopingen fri!

Friday, June 30th, 2017

Det borde införas en fri klass i alla sporter där all doping var tillåten. Där får alla tävlande dopa sig så mycket de vill. Dessutom flyttar man över alla nya dopingfall till den klassen, samtidigt som deras tidigare vinster förverkas. Resultatlistorna uppdateras. Guldmedaljer och världsrekord byter hand. Så får vi se hur länge det är intressant att dopa sig.

Turk i burk

Monday, June 26th, 2017

Läste att Turkiet nu stryker läran om evolutionen ur sin läroplan… Därmed är landet lika stängt som en konservburk. De har redan stängt av Internet och installerat filter så att man inte ska nå misshagliga sidor som Facebook, Wikipedia eller nåt annat. Snapchat och Twitter också, antagligen. Fast det sistnämnda frälser dem iofs från idiotiska tweets från Donald Duck, Trump menar jag.

Men deras vetenskapsmän i framtiden kommer att bli jävligt förvånade om de kommer utanför Turkiet nån gång och får se vad resten av världen sysslat med de senaste 200 åren… “Åh fan, det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om!”

 

FB-vänner eller inte FB-vänner…

Sunday, June 25th, 2017

Marianne Lindberg De Geer

För att göra en lång historia kort är jag sedan länge Facebookvän med Marianne Lindberg De Geer. Jag använder Facebook för att nätverka lika mycket som jag använder det för att hålla kontakten med vänner. För några dagar sedan såg jag att Marianne gick ut med att hon nu skulle städa sin vänlista. Sättet det skrev på kändes som ett förtäckt hot: passa er nu alla gnällspikar… hon meddelade att hon tänkte behålla folk “ur kultureliten”… Jag hajade till och påpekade det smått elitistiska i detta och funderade sedan över om det skulle räcka för att ryka  som fb-vän…

Marianne skrev såhär: “Kommer att minska ner antalet”facebookvänner” och mest ha vänner och kollegor här Gärna ur kultureliten. Folk som är intresserade av kultur. Ska ni kritisera mina inlägg, gör det med finess. Jag är bara öppen för intelligent kritik; kritik som ger öppningar till dialog. Har ikväll lärt mig hur man lägger ut bilder utan att ta emot kommentarer. Ibland nämligen så vill jag erbjuda en stunds filosoferande över en och annan bild. Om ni tror er känna till reglerna för det publicistiska ansvaret så debattera inte dem med mig, jag kan dom och överträder jag dem här är det min avsikt. Och vila trygga i att Facebook håller stenhård koll på den saken.”

Jag kommenterade att “jag förstår dig på sätt och vis, jag är likadan även om det är lite elitistiskt” (det hon sa alltså, med Kultureliten…). “För det mesta gör jag det i tysthet. Det har bara hänt 2 ggr att jag gjort det offentligt och då har jag gjort det som ett avståndstagande mot virrpannor jag inte vill associeras med. Sist var det en viss Heberlein…” (3 ggr nu faktiskt, i skrivande stund kan jag berätta att jag igår faktiskt avvännade en, en mycket misogyn person som kallade alla liberala kvinnor för slynor (!) och vad hen kallade feminister för vill jag inte ens återge. Hen rök).

För att vara vänstermänniska tycker jag att Marianne ibland rört sig med märkliga uttryck. Men det är kanske jag som är inskränkt… Och konstnärer och artister kan ibland uttrycka saker som de inte sympatiserar med (Paradexemplet är väl Bobby Brown av Frank Zappa – det var väl inte så många som trodde att han gillade det han sjöng om eller att han själv var sådan). Nåväl. Åter till Marianne. Att diskutera verkar inte att vara hennes paradgren, vilket jag tycker är beklämmande som gillat mycket av hennes arbete och samma med hennes gube. (Det är beklagligt när folk inte tycker som jag – alltid. 😉

Kommentarerna som följde på det utspelet var i det närmaste beklämmande och vämjeligt (inte ofta man får tillfälle att använda det ordet). Somliga hyllade elitism (!) (<< ja, faktiskt!!). Somliga hävdade sin absoluta lojalitet (!). De flesta bad närmast på sina bara knän om att få stanna kvar i den utvalda skaran och bedyrade att de älskade henne och alltid hade gjort det. Helt barockt faktiskt…

Det var nästan perverst intressant att se den mänskliga psykologins natur i spel. Kanske var det hennes intention? Ja, kanske, men samtidigt betvivlar jag det, hon verkar inte tillräckligt utstuderad för det.

Det hela vore väl värt ett konstprojekt som dyker ner i konstvärldens metapsykologi och kotteri… Jag var väldigt kluven inför det hela. Först hennes utspel (som tydligen hörde ihop med en massa kritik hon fått dagen innan om en bild som jag aldrig såg, och som hon sedan tog bort ganska omgående på grund av den kritiken).

Senare under dagen pratade jag med andra fb-vänner, konstnärer som varit inblandad i diskussionen dagen före och som bryskt blivit avvännade… Jag fick också höra från en kvinna hur Marianne vräkt ur sig otroliga otrevligheter vid nåt annat tillfälle, något i stil med att hon inte skulle se ut som ‘en riktig, mogen kvinna’, utan mer som en ‘skämmig fjortis'(!). För helv…, tänkte jag. Herregud, det är ju sju resor värre än jag kunde inbilla mig. Så lågt trodde jag inte det var möjligt att sjunka…. Jag hoppas verkligen att den som fick kommentaren inte tog vid sig av en så uppenbart vidrig maktmetod, som hämtad direkt från Härskarteknikerna.

Jag brukar kräva hyfs av mina fb-vänner och vill inte kopplas ihop med somliga värderingar eller stollerier och det där var faktiskt långt över gränsen, i synnerhet från en offentlig person. Sånt borde vara direkt åtalbart kan man tycka… Men har det inte skett offentligt står ord mot ord. Och även om är det inte straffbart ändå, som någon påpekade.

Under dagen som gick och dagarna som sedan gått tänker jag på allt det här och kom plötsligt ihåg en helt annan märklig och osmaklig grej Marianne hävde ur sig för något år sedan… när en känd svensk folkkär sångare gick bort och Marianne gick på med storsläggan mitt i alla sorgemeddelanden på FB och postade att “Han var en jävla sexist”. Då hajade t.o.m. hennes vanliga fanklubb till och hade invändningar. Jag trodde jag skulle ryka redan då när jag argumenterade emot. Och sanning att säga funderade jag på att avvänna henne då också… Sen visade det sig att en kvinna läste lusen av Marianne som näbbade tillbaka med “och hur vet du det”-attityden, varvid kvinnan i fråga svarade “för att jag bott ihop med honom i åratal och är mor till hans barn”. Då gjorde Marianne sorti i sin egen diskussionstråd. Utan att be om ursäkt eller försvara sin synpunkt. Hade glömt bort detta ända tills nu, men kom ihåg det efter jag hörde talas om det ovan nämnda personangreppet…

Jag tänker också på det kändis-överseende som existerar och hur man förlåter kända offentliga personer saker man inte skulle tycka om hos sina vänner. Hur intressant på en skala är det när en person i månader fotograferar vägarbetet utanför sitt fönster och skriver om refuger och vägarbeten till exempel?

Jag har funderat huruvida jag själv ska avvänna Marianne eller om hon ska få chansen att avvänna mig själv. Gör jag det själv, slipper hon ju bekymra sig över om jag är en tillräckligt finkänslig kritiker i (eventuella) framtida diskussioner och om jag tillhör kultureliten som Marianne ser det, eller inte…

How do you make God laugh?

Sunday, June 25th, 2017

There has been pouring in questions to our FAQ-department for a long time now, we are currently understaffed so we are backlogging. Sorry for the inconvenience. Here is a recent question that we felt was important enough to hasten it’s public appearance:

 

Q: How do you make God laugh?

A: Tell God about your plans.

The summer solstice

Wednesday, June 21st, 2017

The Summer Solstice is here again and Midsummer is just around the corner. It is fascinating to see during the nights now, how the light actually comes from the north. The night is simply not darker than a twilight, and in fact, further up in the northern Sweden (above the arctic circle), the sun never sets during the summer months! Midsummer has been celebrated with the traditional food and drinks (which in Sweden happens to be the same traditional food as for Easter and Christmas – pickled herrings of all types and tastes.

Midsummer actually means “the middle of the summer” but simply refer to the period of time centered upon the summer solstice. More often it refers to specific European celebrations that accompany the actual solstice, or that take place on the preceding evening. The midsummer-related traditions, and celebrations have been superficially Christianized as celebrations of the Nativity of St. John the Baptist as “Saint John’s Eve festivals”. An old trick – to hijack competing religions and spiritual festivities, and so forth.

The Midsummer Eve is particularly important in Northern Europe – Denmark, Estonia, Finland, Latvia, Lithuania, Norway and Sweden – but are found also in Ireland, parts of Britain (Cornwall especially), France, Italy, Malta, Portugal, Spain, other parts of Europe, and elsewhere – such as Canada, the United States, Puerto Rico, and even in the Southern hemisphere: Brazil (where this imported European celebration would be more appropriately called “Midwinter”).

Midsummer is also sometimes referred to by neo-pagans and others. The fire festival or Litha – Summer solstice is a tradition for many pagans. Solstice celebrations in Sweden are probably the biggest celebration of the year. And has none or very little to do with the Church. No one cares about Old Johnny the baptist really. The main celebration is the height of summer, and traditional foods. The first potatoes of the season, pickled herring, sour cream, and possibly the first strawberries of the season are on the menu. Drinking songs are also important at this feast, and many drink heavily. Traditionally copious amounts of alcohol consumed.

In modern Sweden, Midsummer’s Eve and Midsummer’s Day (Midsommarafton and Midsommardagen) are celebrated from the eve of the Friday between June 19 – 25. It is arguably the most important holiday of the year, and one of the most uniquely Swedish in the way it is celebrated, even if it has been influenced by other countries long ago. The main celebrations take place on Midsummer Eve, and the traditional events include raising and dancing around a huge maypole (one typical dance is “the frog dance”). Before the maypole is raised, greens and flowers are collected and used to cover the entire pole. Raising and dancing around a maypole (majstång or midsommarstång) is an activity that attracts families and many others all over Sweden. People dances around the pole to traditional music and some wear traditional folk costumes. (A bit like the Native Americans dancing around the totem-pole).

Because Midsummer was thought to be one of the times of the year when magic was strongest, it was considered a good night to perform rituals to look into the future. Some argue that some form of Midsummer pole occurred in Sweden during the pre-Christian times, and was a phallic fertility symbol, meant to impregnate the earth. Since there are no records from those times it cannot be proven, and this idea might just be a modern interpretation (dirty minds) of the poles form. The earliest historical mention of the maypole in Sweden is from the Middle Ages, although it was most probably not the first time it was celebrated. Midsummer was linked to an ancient fertility festival, even though it retained many pagan traditions, as the Swedes were slow to give up the old heathen customs. The connection to fertility is naturally linked to the time of year. Many young people became passionate at Midsummer, and this was accepted, probably because it resulted in more childbirths in March which was a good time for children in the Nordic countries to be born – when the winter and snow slowly giving way for the spring…

The pagan holiday, Midsummer

Midsummer is one of the only pagan holidays that are still celebrated in Europe (if not the only). In Denmark and Norway it is referred to as the eve of St. Hans but it’s only in Sweden that it has kept its original name.