Ministry Blog

I just had a discussion if you’d say “Glad Självständighetsdag” or “Trevlig Självständighetsdag” in Swedish for “Happy Independence Day”. I said, yes. In principle… I guess you’d rather say “Trevlig självständighetesdag”, but both sounds weird in Swedish. Perhaps since we don’t have or celebrate an Independence Day. Sweden don’t have any. So I guess we are still suppressed, or something…

No, but seriously, we’ve never been invaded since the wars with Denmark and Norway ended (in 1600-something), and I think the usual Swedish way of pretending that nothing happened by not acknowledge it, is very much at play when it comes to those wars… (War, what war? We never lost anything, and we certainly wasn’t invaded. That land was Danish and/or Norwegian then. So it wasn’t Sweden so we cannot have been invaded…).

And when it came to WW2, well, let’s not mention the war… The sweetest way to describe Sweden towards Nazi-Germany is to say we bent over backwards to please Hitler and his pals. They we’re A-OK. Hell, Goering even had a summer-cottage in Sweden and was married to a nice Swedish-girl named Karin (or Carin). And everyone was Nazi in Sweden! Until the tide turned… and then we became very Anglo-friendly all of a sudden, and those damn Krauts could go fuck themselves. And no one was nazi anymore. Until recent years when the old nazis started a new party in Sweden calling it “The Sweden Democrats” – but let’s not mention that to the voters. They might be upset. Let’s just brush it in under the carpet, as we say here in Sweden. Donät mention it. Pretend it was never so.

And by the way, Sweden was never occupied during WW2. Nope. We were neutral! And handed over shitloads of iron-ore to the Nazis – as much as they could use. Just to be extra neutral. And we let their soldiers go home on leave through Sweden in special trains. That’s how super-neutral we were in those days.

Goering and Karin in their nice little Swedish summer-cottage.

The 1901 Dorland’s Medical Dictionary defined heterosexuality as an “abnormal or perverted appetite toward the opposite sex.” More than two decades later, in 1923, Merriam Webster’s dictionary similarly defined it as “morbid sexual passion for one of the opposite sex.” But in 1934 something had changed about that… all of a sudden it changed, to be “normal”.

Flera Ã¥r efter att jag flyttat Konstministeriet till Löberödstrakten fick jag veta att Ricky Brush en gÃ¥ng bott i byn. Den store Ricky! Den mannen spelade i egen liga. Jag önskar fortfarande att jag kunde sett minen pÃ¥ hans postgubbe dÃ¥ denne efter lÃ¥ng tids brÃ¥k äntligen fÃ¥tt Ricky att falla till föga och flytta ut brevlÃ¥dan till tomtgränsen. En sÃ¥n smÃ¥skuren liten jävla postiljonsfascist! Förneka den store Ricky den bekvämligheten det innebär att kunna öppna dörren i morgonrock (eller morgonstÃ¥nd) och plocka in tidning och postskörden. Men nädÃ¥. Icke. När Ricky till sist piskas in i fÃ¥llan kommer sÃ¥ Postis Pär lunkandes pÃ¥ sin runda – och där skulle jag vilja sitta med en kubikmeter popcorn och en iskall Dr Pepper. För Ricky hade spikat upp sin brevlÃ¥da vid tomtgränsen. PÃ¥ en 5 meter hög stolpe. Leverera Posten nu dÃ¥ din lille jävel, kan man fortfarande höra viskas om man vallfärdar till Rickys grav.

I vintras diskuterade jag och några vänner det här med personlig livssyn, och i synnerhet människosyn.
Såhär års i livet har man ju nått fram till en slag instinkt (insikt). Man kan känna på sig ganska snabbt folks typ av personlighet. Det är sällan man går på minor, men man gör det såklart ändå ibland.
Ofta kan jag i efterhand se att jag egentligen förstÃ¥tt rätt frÃ¥n början, men kanske ägnat mig Ã¥t en del önsketänkande om att personen i frÃ¥ga egentligen skulle vara trevligare än vad jag hoppades pÃ¥. Eller att personen i frÃ¥ga skulle ändra sig till det bättre. Eller att vänskapen/förhÃ¥llandet skulle utvecklas och visa sig bli bättre än man trodde. När sÃ¥ inte blir fallet, sÃ¥ är det ju till syvende och sist inte mitt fel att en person väljer att vara, eller är, som den är…
Man är inte sina egenskaper, man är den person man är genom sina handlingar att välja att göra de saker man gör. Och folk som gÃ¥ng efter gÃ¥ng ursäktar sig efter att de gjort taskiga saker, är kanske inte bättre än sÃ¥ och risken är att de inte blir bättre – och dÃ¥ fÃ¥r man välja bort dem.

De som aldrig ber om ursäkt ska man ta ännu större omvägar runt.

Trots alla påskkycklingar, påskharar och påskkärringar kan man lätt få för sig att Påsk är en religiös högtid som kristendomen och judendomen har patent på… Alla känner väl till den religiösa mytologin runt påsken, med tortyr, avrättning och uppståndelsen av ”guds son” och allt det där?

Jesus med sin motståndare Lucifer.

Men påsken liksom så många andra högtider har en hednisk föregångare (som t.ex. julen). Enligt folktron var påsktiden traditionellt den tid på året då man trodde att häxorna åkte till Blåkulla för att ha orgier med Djävulen. Blåkulla finns i folktron i flera länder förutom Sverige: Finland, Island, Danmark, Norge och Tyskland.

Den onde, som folktron tuttade ihop häxorna med på vårkanten.

Häxornas omtalade orgier med djävulen skulle enligt uppgift pågått under flera dagar. (Satan vad trött han måste ha blivit, skulle man kunna säga, lite respektlöst). Stora brasor tändes för att skrämma bort häxorna då de skulle flyga hem. Påskbrasor och Valborgsmäss – tydligen var man inte helt säker på när det var så man tog det säkra för det osäkra kanske… Nåväl, folktron berättar att under tiden häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon givit sig av, utan hon tycktes fortfarande befinna sig på sin vanliga plats (!) – luriga di däringa häxorna minsann! Inte lätta att avslöja.

Distraherad av en påskbrasa?

Många aspekter av Blåkullavistelsen bär spår av förkristna eller hedniska ritualer och mönster. Det sägs i legender att på Blåkulla fanns allt som hörde vardagen till. Men dessutom utfördes handlingar som utgjorde rena motsatser till det tillåtna. De hedniska förhållanden som då återspeglas är inte de förkristna nordiska utan exempelvis fruktbarhetsriter i Trakien som ska ha utförts på höjder och företrädesvis av kvinnor.

Vårpigg tocke (tupp) med sina små.

Att påsken har blivit förknippat med ägg och fruktbarhet kanskel har med det enkla faktum att göra att hönsen började värpa igen efter vintern, och solens värmande strålar återvände så allting spirade och fick ”nytt liv” i vårsolen. Den gulliga påskharen (som tyskarna älskar) har jag aldrig riktigt förstått mig på. Harar lägger väl inte ägg? Men kollar man med folktron så var påskharen faktiskt en förtrollad sak som häxor skickade ut för att tjuvmjölka korna hos folk. Då lämnade de ett spår av grönt slem efter sig… man förstår ju ännu mindre då hur tyskarna fått det till att påskharen skulle vara snäll och ge barnen påskägg! Nåväl…

Ett rejält ägg till påsken.

Det utomkroppsliga resandet som Blåkullafärden skildrar har gemensamma drag med shamanistiska föreställningar. Kanske finns det en parallell till häxorna? En tidigare shamanistisk förebild som senare har förvrängts? Det kvinnliga var tidigt något heligt tillsammans med solen och vi vet att gudinnekulturer och sol-kulter förekom långt innan den nordiska mytologin med dess krigiska och chauvinistiska Valhall. Vi vet också att shamanismen överlevde ända in till kristendomens riktiga genombrott i Skandinavien.

Shamaner var prästernas föregångare och konkurrenter. (Förresten, kan de tre vise männen varit shamaner?)

Kristendomen såg till att göra sig kvitt all konkurrens när det gällde kontroll över människors kontakt med det andliga och övernaturliga. Alltså låg ”häxor”, kloka gummor, trollgubbar, nåjder, shamaner etc. väldigt risigt till. Shamanismen i den fornnodiska religionen (Sejd) utövades för övrigt till största delen av kvinnorna, vilket kan förklara att kyrkan utsåg dessa till ”häxor” och allt vad det sen bar med sig med häxprocesser och allehanda mord, tortyr och avrättningar av kvinnor som “häxor”.  Att det var kvinnliga shamaner kan nog skyllas på att det ansågs som en ”omanlig” syssla i den manschauvinistiska krigarkulturen som Asa-tron dock var. Asa-gudarna och deras anhängare betecknades av kyrkan som hedningar och barbarer. Barbari hade f.ö. kyrkan själv gott om, inte minst i det gamla testamentet. Man ska nog ha klart för sig att ytterst handlade det om makt och pengar och då elimineras alltid konkurrenter på ett eller annat sätt.

“It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for – and if you dare to dream of meeting your heart’s longing. It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool – for love – for your dreams – for the adventure of being alive.”

“A miracle is what seems impossible, but happens anyway.”

Så var det äntligen vårdagjämning – säger man kanske lite allmänt till mans (och kvinns). Men är det nån som egentligen vet vad det är!? Låt oss bena upp det en smula!

Till att börja med är Vårdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt, vid olika klockslag på skilda ställen på jorden, beroende på i vilken tidszon man befinner sig. (Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas vårdagjämningspunkten). Enkelt va?

Men. Dag och natt är inte exakt lika långa vid vårdagjämningen. Detta förhållande inträder något dygn tidigare. Det beror på ljusets böjning i atmosfären, den så kallade atmosfäriska refraktionen. Refraktionen innebär att solen kan lysa på lite mer än halva jorden på en gång. Det medför att dagen blir längre och natten kortare än den annars skulle ha varit. Refraktionen medför också att dag och natt är lika långa först något dygn efter höstdagjämningen. Dagarna omkring vårdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring vårdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

Men för enkelhetens skull kan vi väl säga att idag är dagen och natten lika långa. Och på våra breddgrader betyder det att nu kommer nätterna bara att bli kortare och kortare, och snart är det dags att ändra klockan till sommartid. Ett bra vårtecken om något.

De flesta äldre solkalendrar räknade vårdagjämningen som nyåret och fortfarande firas det persiska nyåret, Nouruz, på vårdagjämningsdagen.

Enligt gammal kristen mytologi skapades jorden just på vårdagjämningen – “dagen då mörkret och ljuset är lika stora men att ljuset kommer åter”. Mytologin förtäljer också att Maria blev “bebådad” runt samma period anses då vara ett tecken på att världen nyskapades i och med Jesus. Föreställningen om jordens pånyttfödelse vid vårdagjämningen är dock ingen nyhet det fanns i många religioner som föregick kristendomen i Europa (läs mer här om t.ex. “nouruz”). Att koppla ihop Vårdagjämningen med jungfru Marias bebådelsedag är alltså ett exempel på kristianisering (läs: indoktrinering/propaganda).

“Jag är inte intresserad av vad du gör för att försörja dig. Jag vill veta vad du brinner för – och om du vågar drömma om att möta vad du längtar efter. Jag är inte intresserad av hur gammal du är. Jag vill veta om du är villig att riskera att se ut som en dåre – för kärlek – för dina drömmar – för det äventyr vi kallar livet.”

“I don’t follow current events past the industrial revolution.”